Publicerad 1943   Lämna synpunkter
MARTLA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[fsv. martla; av mnt. martelen; jfr mht. martern, marteren (se MARTERA). — Jfr BEMARTLA]
(†) martera, pina, plåga; äv. refl. Monge .. (blevo) ömkeligen til dödz martlade. Schroderus Os. 1: 819 (1635). Wennæsius Klingd. 48 (c. 1670; refl.). Serlachius Drått. 7 (1719).
Särsk. förb.: MARTLA UT. (†) refl. i bildl. anv.: pina sig så att krafterna ta slut. Mången unger och yyr .. / Aff een osläcklig lust till härska, råda, regera, / Ligger och martlar sigh uth all sin älendiga tijdh. UHiärne Vitt. 140 (1665). jfr utmartla.
Ssgr (†): A: MARTEL-GRUVA, f. källa till marter l. kval. Hedningarna .. skrifwa, at ingen bättre Martelgrufwo än afwund funnin warder. Forsius Fosz 437 (1621; nt. orig.: martelgrove).
B: MARTLE-STOL. om förlossningsstol. Palmchron SundhSp. 359 (1642).

 

Spalt M 377 band 17, 1943

Webbansvarig