| Publicerad 1943 | Lämna synpunkter |
MEDICINERA me1disine4ra l. med1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
1) ta in l. använda medicin; numera vanl. i fråga om (regelbundet) bruk av medicin under längre eller kortare tid. Dalinus Alm. 1674, s. 32. Jag var ännu så krank när jag disputerade pro gradu at jag nödgades medicinera i Cathedern. 2Saml. 7: 17 (1782). Jag medicinerar för dem (dvs. ögonplågorna), men ser ännu ingen verkan. Därs. 27: 73 (1821). Söderberg Glas 199 (1905). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i d.] (†) i fråga om laxermedel: laxera. Schück VittA 4: 277 (i handl. fr. 1729). (De flesta professorerna), utom Theologi, voro rare (dvs. sällsynta) att se i kyrkan och nyttjade merendels Söndagen att medicinera på. Nyrén Charakt. 102 (1780). Tholander Ordl. (c. 1875).
b) (skämts., numera föga br.) eufemistiskt, om förtäring av alkoholhaltiga drycker. Linné Sk. 46 (1751). Valerius 2: 72 (1809). jfr: Sprit var den bästa medicinen, påstod han, medicinerade därför så ofta och så kräsligt inkomsterna medgåfvo. Zilliacus Hågk. 33 (1899).
Spalt M 657 band 17, 1943