| Publicerad 1943 | Lämna synpunkter |
MEDVETEN me3d~ve2ten, äv. (i vissa trakter) mä3d~, adj. -tet; -tne, -tna; -tnare. adv. -TET.
1) betecknande att ngn mer l. mindre klart har vetskap l. begrepp l. uppfattning om l. förnimmelse av ngt visst; särsk. (i sht i fackspr.) i inskränktare anv., om det tillstånd l. den tillståndskänsla av vakenhet, klarhet l. anspänning av uppmärksamheten som gör att en individ uppfattar de inom henne försiggående psykiska processerna. — jfr HALV-, O-, UNDER-MEDVETEN.
a) om person: som har vetskap om l. är på det klara med ngt, som fattar l. inser l. begriper ngt; som känner ngt på sig; som inser innebörden l. betydelsen av l. har utpräglad känsla för ngt; som handlar avsiktligt med avs. på ngt; dels i uttr. medveten om, äv. av ngt, dels med obj. (se β) l. utan bestämning (se särsk. α). Dalin (1853). Luigi är fullt medveten af att det sistnämnda förhållandet var en djärf dikt. (Cavallin o.) Lysander 222 (1875). Själfständig och medveten om sina syftemål, ville han vara helt hvad han var. Paulson Minnestal 76 (1899). Farfar .. är glatt medveten om sin elegans. Bergman Patr. 81 (1928). Berggren var .. fullt medveten om innebörden i sitt tilltag. Hellström Malmros 49 (1931). jfr KLASS-, MÅL-, SJÄLV-MEDVETEN. särsk.
α) i pregnant anv.; dels i uttr. medveten om ngt, som vet om ngt (fördelaktigt) beträffande sig själv o. är stolt däröver, dels utan bestämning: som känner sitt värde, sin styrka, sina möjligheter, målet för sina strävanden o. dyl. (o. därigm får en viss inre o. yttre säkerhet), säker på sig, stolt, självmedveten; stundom: målmedveten. Han är en mycket medveten herre. Skottarna äro onekligen ett dugande .. folk. Men så äro de också medvetna därom. Torpson Eur. 1: 15 (1895).
β) (†) i uttr. vara ngt medveten l. sig medveten av ngt, vara medveten om ngt. Anden är sig icke medveten af något innehåll, som af formen ej fullkomligt kan omslutas. SKN 1843, s. 43. NF 1: 1111 (1876).
b) om sak, särsk. egenskap l. handling o. d.: som man vet om l. känner till l. är på det klara med; vars karaktär l. rätta innebörd man tillfullo inser; ofta närmande sig bet.: avsiktlig. En medveten lögn. Biberg 3: 500 (c. 1823). Medveten grymhet. Cederschiöld Riehl 1: 103 (1876). Tendensen i .. (Fredrika Bremers) arbeten blir med åren allt medvetnare. Mjöberg Lb. 463 (1910). särsk. om känsla, förnimmelse o. d.: som man känner l. uppfattar l. vet om. Ribbing Anthr. 24 (1879). Strängt taget finnes det icke något medvetet förnimmande utan någon grad af förståndsverksamhet. PedT 1900, s. 5.
c) ss. adv.
α) i vetskap om ngt; med klar insikt om vad ngt innebär; avsiktligt. SvTidskr. 1873, s. 513. Den medvetet komiska genren. GHT 1895, nr 235 A, s. 3. Då någon medvetet eller omedvetet träffar prick. Wägner Norrt. 139 (1908).
β) i uttr. förnimma, fatta ngt medvetet o. d., ha medveten förnimmelse o. d. av ngt, vara medveten (om ngt). Ribbing Anthr. 18 (1861). Laurin 2Minn. 162 (1930).
2) om levande varelse o. d.: som har medvetande (se MEDVETANDE, sbst. 2 b). Sundén (1887). För de gamla grekerna och romarne . var hela naturen besjälad, fylld av i viss mån medvetna varelser utanför människornas och djurens släkte. Norrl. 14: 5 (1926).
3) (mera tillf.) som är vid medvetande (se MEDVETANDE, sbst. 4); motsatt: medvetslös. Sundén (1887). Östergren (1932).
Spalt M 689 band 17, 1943