Publicerad 1944   Lämna synpunkter
METAFYSIKER met1afy4siker l. me1-, m.||(ig.); best. -n; pl. =; äv. (i sht förr) METAFYSIKUS -kus, m.; pl. -fysici -fy4sisi (Grubbe FilosOrdl. (c. 1845)). Anm. I ä. tid förekommer ordet med lat. böjning. Rathe RegAncill. (1744; i titel: af the berömligaste Metaphysicis).
Ordformer
(-fysiker (-ph-) c. 1798 osv. -fysikus (-physicus) 17461904)
Etymologi
[jfr t. metaphysiker, eng. metaphysician, fr. métaphysicien; bildat till METAFYSIK liksom FYSIKER till FYSIK]
filos. person (vetenskapsman, tänkare) som är kunnig i l. bedriver studier i metafysik; äv. ngt nedsättande, om person som (till ingen l. föga nytta l. med ringa framgång) grubblar l. spekulerar över den översinnliga värkligheten. Roman Holbg 166 (1746). En metafysikus kan hafva stort snille, utan den ringaste talang. Leopold 6: 345 (c. 1820). Drake var ingen klyftig metaphysicus. Rydberg Frib. 460 (1857, 1866; uppl. 1877: metafysiker). JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 35.

 

Spalt M 858 band 17, 1944

Webbansvarig