| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FYSIKER fy4siker, stundom 302 (fy`sickr Dalin), m.||(ig.); best. -n; pl. fysici fy4sisi, stundom 302, l. =; äv. (numera bl. i bet. 3 o. där alltid samt ngn gg, arkaiserande l. skämts., i bet. 2) FYSIKUS fy4sikus, stundom 302 (fy`sikuss Dalin), m.||(ig.); best. (föga br.) -en, i best. anv. äv. utan slutartikel; pl. fysici 400, stundom 302, ngn gg (nästan bl. skämts.) fysikusar 4010 l. 3020. Anm. Ordet förekommer i ä. tid stundom med lat. ack. sg.: Physicum. Forsius Progn. 1619, s. B 1 b (i bet. 1).
1) (†) naturforskare, naturvetenskapsman; ngn gg = FYSIKOMAGIKER. En Physicus, hwilken skall och läsa Metaphysicam. Lagförsl. 74 (c. 1609). Hvad en slug Physicus vil inbilla en förfaren åkerman. Dalin Arg. 1: 50 (1733, 1754). En resande sig såkallande Fysikus .. visar sina konststycken i Angers. .. Han fyllde .. sin kropp med brännbar luft (osv.). JournLTh. 1812, nr 258, s. 4. Ekbohrn (1868).
2) person som är hemmastadd i fysiken l. sysselsätter sig med studiet av denna vetenskap. Fysikern (vid telegrafvärket) tillhandagår med upplysningar och råd i frågor om nya apparaters och methoders införande. SFS 1856, nr 51, s. 18.
3) (i fråga om ä. förh.) läkare; företrädesvis ss. senare led i ssgr. Andersson (1845). Ekbohrn (1868). — jfr LANDT-, STADS-FYSIKUS.
Spalt F 1925 band 9, 1926