Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MJÄKIG mjä3kig2, förr äv. MEKIG, adj. -are. adv. -T; förr äv. MJÄKOT, adj.
Ordformer
(mek- 1741—1756. mjek- 1769—1789. mjäk- c. 1780. -ig c. 1755 osv. -og 1784. -ug 1756—1788. -ot 1741—c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. mjäkig, mekig; jfr d. dial. mjæget; till MJÄKA, v.1, o. MJÄKER]
(vard.) våpig, pjoskig, pjunkig, klemig, ”flepig”; veklig; allt för beskedlig; enfaldig. Serenius (1741). Skön är en man, då han är vred, / men blöt och mjäkig är han led. Karlfeldt FridLustg. 54 (1901). Jag vet ingenting mjäkigare än en yngre mansperson i päls. Man bara tittar efter muffen. Alving DamKlubb. 225 (1931). — särsk. i utvidgad anv., om handling, uppträdande, yttrande, konstvärk o. d. Sven stammar och talar mjekigt af räddhåga. Envallsson SvenMaja 16 (1789). Det söta och det mjäkiga i många düsseldorfska familjetaflor. Nordensvan SvK 341 (1892). Mjäkiga predikningar. Engström Mem. 114 (1927).
Avledn.: MJÄKIGHET, r. l. f. (vard.) Nordforss (1805). (Pontus Wikners) mildhet var .. långt ifrån någon mjäkighet. Vesterlund Skolm. 108 (1924).

 

Spalt M 1148 band 17, 1945

Webbansvarig