| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MODULERA mωd1ule4ra l. mω1– l. mod1– l. må1-, l. -ɯl-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade; vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr MODULATION (se avledn.).
1) (†) dikta (på rytmisk vers); framsäga l. läsa (dikter). Nu went om, iag eÿ mera kan / modulera tig till handha. Visb. 3: 564 (c. 1650). Så hafwer hon ock vthi sin sidsta Nödh medh Trone vthi sitt Hierta modulerat och suckat .. desze orden: O högsta Tröst i alla Nödh (osv.). Svenonius MGerdt A 4 b (1678).
2) variera; upprepa (ett ord o. d.) med små variationer (i uttal l. röstläge). Gosselman SAmer. 202 (1842). Då jag, som med gråten i halsen ideligen modulerade ouyi .., lyckligtvis .. hade träffat ett (riktigt u-)ljud, lät .. (läraren) riset falla. Böttiger 6: 34 (c. 1875). (Dantes) första verser modulerade motiv sedvanliga hos kärlekssångarne. Levertin Diktare 50 (1898). Ola — Kajsa — Abble! Tre ord som vi modulerade på hundrade sätt. Nilsson HistFärs 134 (1940). — särsk.
a) (under tal) variera styrka o. höjdläge hos (rösten), omväxlande höja o. sänka (rösten); äv. i p. pf. i adjektivisk anv., om röst: som äger omväxling i styrka o. höjd, icke monoton. Med skri förstår man ett i allmänhet gällt och obehagligt, föga moduleradt ljud. Thorell Zool. 1: 250 (1860). Ärkebiskop Sundberg modulerade sin malmstämma. Ahrenberg Männ. 5: 132 (1910). Hans kultiverade och modulerade stämma flyter medryckande .. ut över skarorna. DN(A) 1929, nr 173, s. 7.
b) ss. vbalsbst. -ing i konkret(are) anv.; äv. bildl. Sylvius Mornay 296 (1674; bildl.). Man hör .. från de gamla .. (hägrarna) läten med ett otal moduleringar. Rosenius SvFågl. 4: 54 (1931).
3) mus. (enl. vissa regler) växla ackord inom samma grundtonart l. (vanl.) till främmande tonart; övergå från en tonart till en annan; göra modulationer; ofta med saksubj. betecknande komposition o. d. Modulera från c dur till a moll. Londée Kellner 50 (1739). Musikstycket modulerar, i förhållande till dess längd, temligen häftigt. Norman MusUpps. 5 (1880, 1888). Wulff Koralb. 14 (1912).
4) radiot. förändra (den högfrekventa bärvågen) så att tonvågen ingår däri ss. antingen en amplitudvariation (”amplitudmodulering”) l. en frekvensvariation (”frekvensmodulering”). 2NF 38: 78 (1925). Moduleringen kan, om högfrekvensen alstras medelst rör, ske på två sätt. Därs. 800 (1926).
1) (föga br.; se dock slutet) till 2: variation; äv. (mera tillf.) i fråga om sång l. fågelläte: (omväxlande) drill. (Näktergalens) modulationer. Thorild Bref 1: 50 (1781). (Det sv.) Språket har .. (gm våra äldsta kväden) vunnit den modulation i ljudet, som utgör både des behaglighet och styrka. Gyllenborg Skald. 90 (1798); jfr slutet. A-ljudet .. har .. så många modulationer, att för dem alla ett icke så ringa antal tecken behöfves. SKN 1841, s. 114. särsk. (fullt br.) språkv. till 2 a, om röstens omväxlande höjning o. sänkning vid tal; variation i tonfall, tonstyrka, rytm o. dyl. i talet. Röstens modulation .. tjenar till .. (bl. a.) att uttrycka det sammanhang, som är emellan talets mer och mindre väsendtliga delar. Boivie SvSpr. 230 (1820). Noreen VS 3: 19 (1905).
2) mus. till 3: ackordväxling inom samma grundtonart (”skalegen modulation”) l. (vanl.) med övergång till annan tonart (”skalfrämmande modulation”); följd av modulerande ackord; jfr utvikning, övergång. Mecklin BegTonk. 51 (1802). Jag övertalade Carl Kempff att skriva lämpliga små modulationer till Hæffners koralbok. Wulff Koralb. 9 (1912).
-medel. mus. till modulation 2, om de medel (harmoniväxlingar) som användas för modulationer. Bauck 1Musikl. 1: 141 (1864). —
MODULATORISK, adj.
2) mus. till 3: som har avseende på l. hänför sig till l. som utgöres av modulationer. Bauck 1Musikl. 1: 200 (1864). Musikens modulatoriska medel. Wegelius MusH 577 (1893).
Spalt M 1258 band 17, 1945