Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MONOFTONG mon1oftoŋ4 l. må1– l. mω1-, l. -nå- l. -nω-, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. monophthong; av gr. μονόφϑογγος, entonig, av μόνος, en, ensam, o. φϑόγγος, ljud]
språkv. enkelt vokalljud; i sht i motsats till: diftong l. triftong; stundom om ett enkelt vokalljud som utvecklats ur en diftong. AntT X. 1: 16 (1887). SvUppslB (1934).
Avledn. (språkv.): MONOFTONGERA, v., -ing. låta (en diftong) övergå till enkel vokal; nästan bl. i pass. med intransitiv bet. samt i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ing. Det monoftongerade ljudet. AntT X. 1: 17 (1887). 2NF 15: 1350 (1911). —
MONOFTONGISERA, v., -ing. = monoftongera. Rig 1922, s. 29. —
MONOFTONGISK, adj. Det monoftongiska värdet för runan i. AntT X. 1: 17 (1887). Uppl. 2: 495 (1908).

 

Spalt M 1310 band 17, 1945

Webbansvarig