| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MOTSATS mω3t~sat2s, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
1) förhållandet att vara motsatt (se d. o. 3) ngt; stundom liktydigt med dels: kontrast, dels: olikhet l. skillnad; tillf. äv. konkretare, om ett motsatsförhållande uppfattat ss. ett enskilt fall i vilket motsats mellan två begrepp föreligger. Motsats till l. mot (förr äv. av l. med) ngt. Motsats mellan två personer l. föremål l. begrepp. I motsats till, förr äv. med ngt. I (stundom till) motsats mot, förr äv. av ngt. Stå i motsats till, ngn gg mot ngt. Skarp(aste), klar, tydlig, uppenbar, markerad, påtaglig motsats. Lind (1738). (Fulaherna) räkna sig, i motsats af andra Africanske folkstammar, til de hvita. Ödmann MPark 60 (1800). 2SAH 17: 113 (1824: till motsats af). Mot denna politiska och borgerliga jämlikhet står nu den ytterst ojämna inkomst- och förmögenhetsfördelningen i skriande motsats. EkonS 1: 441 (1894). Att flygmaskinen, till motsats mot kavalleristen, är stenblind under natt och dimma. Hedin 1Varn. 58 (1912). Denna vetenskap, .. (dvs.) folklivsforskning, är i motsats till kalendervetenskapen ung. Nilsson FestdVard. 11 (1925). Det existerade i själva verket en oförsonlig motsats mellan suveränitetsprincipen och folkrättens spekulationer om solidaritet mellan staterna. NoK 86: 33 (1928); jfr b. — jfr DIALEKT-, GRUND-MOTSATS m. fl. — särsk.
a) log. förhållandet mellan två begreppsinnehåll som icke utan motsägelse kunna utsägas om ett o. samma föremål. Kontradiktorisk, konträr, polär motsats. Grubbe FilosOrdl. (c. 1845; under kontradiktorisk). Motsatsen mellan fågel och fisk kallas konträr. Larsson Log. 21 (1914).
b) övergående i bet.: (av vissa olikheter betingad) fientlig hållning l. oppositionell inställning, motsättning (se d. o. 3 a); numera företrädesvis i ssgr. Till doriska stammen stod den Ioniska i skarp motsats. Palmblad Fornk. 1: 82 (1843). Motsats fanns mellan svenskar å ena sidan, norrmän och danskar å den andra, men denna motsats kändes mest i gränsbygderna, i hvilka ständiga småfejder torde hafva förekommit. 3SAH 12: 100 (1897). jfr INTRESSE-, KLASS-, PARTI-MOTSATS m. fl.
2) konkretare, om ngt som står i motsats (i bet. 1) till ngt l. som utgör den motsatta ytterligheten till l. som markerat avviker från ngt; stundom: kontrast. Vara motsatsen till (förr äv. av) ngt. De båda bröderna äro varandras fullkomliga motsatser. Det goda är det ondas motsats. Utgöra, bilda en motsats (till ngt). Den ene säger, påstår, yrkar osv. att det är så l. så, den andre säger, påstår osv. motsatsen. Raka motsatsen till ngt. VDAkt. 1785, nr 404. Motsatsen af en ledig skrifart består i en tvungen och trögläst sammansättning af sällsamma eller illa hoppassade uttryck och vändningar. Moberg Gr. 76 (1815). Hertig Bernhard var i de flesta hänseenden en ren motsats till Horn. Mankell Fältsl. 312 (1858). Manderström, som .. sagt sig aldrig blifva sjösjuk, hade blifvit fulleligen öfverbevisad om motsatsen. De Geer Minn. 1: 260 (1892). Medeltiden var en tid af skarpa motsatser. SvH 2: 379 (1905). — särsk. log. motsv. 1 a. Lutteman Schulze KantCrit. 132 (1799). Svart och icke-svart äro kontradiktoriska motsatser. Sundén 1: 358 (1886).
(1) -BETONING. språkv. betoning av ett visst ord o. d. i syfte att framhäva att detta står i ett visst motsatsförhållande till ett annat. Svahn Språklj. 141 (1882). Dens. LbMuntlFöredr. 88 (1903). —
(2) -BEVIS. (numera föga br.) jur. bevisande av motsatsen till ett påstående. Trygger SkriftlBev. 45 (1887). —
(2) -BEVISA, -ning. (numera föga br.) jur. jfr -bevis. Trygger SkriftlBev. 62 (1887). 2NF 15: 809 (1911). —
(1) -FÖRHÅLLANDE, n. Afzelius Log. 13 (1859). särsk. till 1 b. Wisén Oden 60 (1873). Något motsatsförhållande mellan skolan och hemmet bör icke råda. Jundell Barn. 2: 178 (1927). —
(1) -SLUT, n. log. slutledning grundad på ett motsatsförhållande mellan två begreppsinnehåll. Afzelius Log. 36 (1839). Larsson Log. 32 (1914). —
(1) -STÄLLNING.
1) om den ställning vari två motsatta begrepp befinna sig i förh. till varandra. Vannérus WundtPsyk. 120 (1896).
Spalt M 1470 band 17, 1945