| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MOT, prep. o. adv. ssgr (forts.):
(I 13 a) -STÅNDERSKA. [vbalsbst. till mot-stå o. stå mot] motståndarinna. Schultze Ordb. 4945 (c. 1755). —
-STÅNDIG.
2) (†) till I 13 a: som gör motstånd mot ngn l. ngt; som är motståndare till ngn l. ngt; äv.: motsträvig; äv. i uttr. vara ngn l. ngt motståndig. Twrken som .. bestand (dvs. bistånd) haffuer aff pawen Som först oc mest skulle hanom mootstandig vare. G1R 3: 313 (1526). Gadelius Tro 1: 204 (i handl. fr. c. 1790).
3) (†) till I 13 a: som bjuder ngn emot, osmaklig, vidrig. SUFinlH 5: 206 (1617). IErici Colerus 1: 106 (c. 1645).
4) (mera tillf.) till I 13 c: motståndskraftig (mot ngt). Stenträ .. är eldsäkert och jämförelsevis motståndigt mot väta. 2NF 26: 1278 (1917). —
-STÅNDLIG l. -STÅNDELIG. (†)
2) till I 13 c: som kan motstås. Adlerbeth hos AGSilverstolpe Bokst. 101 (1811). jfr o-motståndlig. —
-STÄLLA.
1) till I 5: ställa l. anbringa (ett föremål o. d.) mitt emot (ett annat föremål), i sht i sådan ställning att föremålen med framsidorna äro riktade mot varandra. Klint (1906). OoB 1928, s. 667.
2) (†) till I 13 a: sätta upp l. komma med (ngt) till hinder för l. försvar mot (ngt) o. d., sätta upp mot. Schultze Ordb. 4867 (c. 1755). SP 1792, nr 225, s. 3. särsk.
a) refl.: motsätta sig (ngt); om sak: utgöra hinder för (ngt). (Kvinnorna) öfvervinna de största hinder, som motställa sig deras ömhet. Elgström Frunt. 33 (1809).
b) i fråga om debatt: anföra (ngt) ss. argument mot (ngn l. ngt). Schroderus Os. III. 1: 170 (1635).
c) i uttr. motställd ngn, som är motståndare till ngn l. är i opposition mot ngn. Geijer SvFolkH 3: 12 (1836).
3) (i utpräglat skriftspr.) till I 15 a β: ställa upp (ngt) emot (ngt) för jämförelse o. d.; jämföra (ngt) med (ngt). SvLittFT 1834, sp. 672. Östergren (1932).
4) (i utpräglat skriftspr.) till I 15 a β: uppställa (ngt) ss. motsats till (ngt). Kellgren 3: 275 (c. 1780). Klerker, hvilka äfven kallas ”lærdir män” och motställas lekmän. Nordström Samh. 1: 223 (1839). PedT 1897, s. 44. särsk. (numera föga br.) språkv. dels i p. pf. om sats (i förh. till annan sats), dels (mera tillf.) i p. pr., om konjunktion: adversativ. Svedbom Satsl. 49 (1843; om sats). Pipon SvSpr. 67 (1878; om konjunktion). Svahn LbMuntlFöredr. 112 (1903; om sats).
Avledn. (till -ställa 1): motställare, r. l. m. (numera mindre br.) anat. om de handmuskler med vilkas tillhjälp en finger (särsk. tummen) kan sättas emot en annan l. de andra. Hartelius Anat. 95 (1867). Wretlind Läk. 3: 51 (1895). —
-STÄLLNING.
1) ridk. till I 2; vid vändning på stället: en hästs ställning då den är vänd åt motsatt sida i förh. till vändningssidan. RidI 1897, s. 91.
2) (numera bl. tillf.) till I 5: ställning mitt emot ngt; förr äv. (mil.) med anslutning till I 13 d, om försvarsställning som intages till skydd mot anfall från fiendens ställningar. Schultze Ordb. 4867 (c. 1755). Holmberg Artill. 4: 152 (1886).
3) (numera bl. tillf.) till I 15 a β: motsatsställning, motsats. Lysander Faust 26 (1875). Den vanliga motställningen mellan formlära och syntax är af historiskt ursprung. PedT 1897, s. 142. Larsson Kunsk. 34 (1909). —
(I 15 a β) -STÄMMA, r. l. f. (numera mindre br.) mus. i musik: stämma (med självständig melodi) som fogas till en annan förut given stämma (huvudstämman, ”cantus firmus”). Lundell (1893). NoK 123: 59 (1935). —
(I 15 a β) -STÄMPEL.
1) tekn. vid pressning med stans: det metallstycke som brukas för intryckning i stansens fördjupningar. Almroth Karmarsch 415 (1839). Dalin (1853).
2) num. ny stämpel åsatt kringlöpande mynt för att angiva t. ex. värdeförhöjning, bibehållande av värdet, tillåtelse till kursering l. dyl. 2UB 6: 614 (1904). —
(I 15 a β) -STÄMPLA, -ing. num. förse (mynt) med motstämpel (se d. o. 2). 2VittAH 23: 235 (1857, 1863). Fornv. 1906, s. 247. —
(I 4, 13) -STÖD. (mera tillf.) stöd; äv. konkret, om det föremål l. den del av ngt som utgör stödet. VetAH 1743, s. 58 (konkret). Därs. 1769, s. 31. Jochnick Handgev. 21 (1854; konkret). —
(I 4, 13) -STÖDJA, -stödning. (mera tillf.) stödja (mot). Rålamb 8: 46 (1691). Cornell Gotik. 23 (1935). —
-STÖT.
1) (numera bl. tillf.) till I 2, 13 d: stöt som ett föremål o. d. som träffats av ett annat föremål ger detta tillbaka, stöt i motsatt riktning. Tilas PVetA 1742, s. 20. Almqvist Skälln. 16 (1838). Dalin (1853).
2) (numera bl. tillf.) till I 4: handlingen att stöta mot ngt, stöt; äv. bildl. Œdman Bahusl. 139 (1746). Hyltén-Cavallius Lif 51 (c. 1880; bildl.).
3) mil. till I 13 d, om anfallsstöt för att besvara ett anfall, motanfall; äv. allmännare l. bildl. KrigVAH 1882, s. 32. NoK 86: 9 (1928; bildl.).
4) (†) till I 15 a β: skada som åstadkommits gm en stöt som träffat på motsatt sida. Denna nedra fracturen (på huvudskålen av den förolyckade) .. var .. en motstöt. Acrel Chir. 24 (1775). Dalin (1853). —
(I 4) -STÖTA, -ning. stöta mot; äv. bildl.; numera bl. tillf., företrädesvis i p. pr. Lind (1749). KrigVAH 1827, s. 24 (bildl.). —
(I 13 d, 15 a β) -SVAR. (†) gensvar, genmäle, svar. Humbla Landcr. 541 (1740). CFDahlgren (1826) hos Thomander TankLöj. 154. Auerbach (1911). —
-SVARA.
1) till I 11 b; betecknande en mer l. mindre tydlig överensstämmelse i ett l. annat avseende (stundom samhörighet) mellan olika föremål l. händelser som förekomma l. uppträda på olika platser, vid olika tider o. d. Möller (1790). särsk.
a) ha symmetriskt läge l. likartad form l. funktion l. ställning l. (om utvecklingsprocess o. d.) likartat förlopp o. d. i förh. till (ngt); utgöra ett motstycke l. en pendang l. motsvarighet till (ngt), korrespondera med, svara till; stundom: höra samman med, höra till. Hufvudets böjning bakåt och framåt motsvara hvarandra. Ling Regl. 37 (1836). Den splittring, som i allt det skrifna visar sig mellan innehåll och form, motsvaras af en splittring mellan författaren och hans verk. Lysander RomLittH 5 (1858). Lutan motsvarar den bibliska benämningen Nebel. Bauck 1MusH 9 (1862). Juli motsvarar januari, som juni december. AntT VII. 2: 32 (1883). DN(A) 1933, nr 178, s. 3.
b) överensstämma l. vara i enlighet med (ngt). Egentligt kalle vi det, som motsvarar sin benämning fullkomligt. Boström SatsLagLagst. 63 (1845). Kaffet motsvarade icke provet. Auerbach (1911).
c) i kvantitet l. värde vara lika med (ngt), vara ekvivalent med; stundom: (i värde) representera. (Papperet) erbjuder fördelen framför glaset att uthärda de i Japan mycket ofta inträffande jordbäfningarna på samma gång det motsvarar en ringa förlust när .. husen bränna upp. MeddSlöjdF 1884, s. 131. En krona motsvarar hundra öre. Sundén (1887). De Geer Minn. 1: 273 (1892).
d) utgöra det som man har rätt att vänta av (ngt) l. det som man rimligtvis betraktar som förutsättningen för l. följden av (ngt) o. d. Resultatet motsvarade icke ansträngningarna. Vinsten motsvarar icke på långt när insatsen. Gören sådana frukter, som motsvara en sann bättring. Melin JesuL 2: 31 (1843). Karl XII:s lysande segrar och stora anseende hade ej motsvarats af rikets verkliga makt. Odhner Lb. 245 (1869). Champagne .. av samma märken, som han ansåg motsvara sin .. ställning. Hallström Händ. 296 (1927).
e) med avs. på ngns önskningar, förhoppningar, förtroende o. d.: icke svika, uppfylla, fylla. Biberg 1: 69 (c. 1814). En nyhet, som infördes i riksdagsordningen, har icke motsvarat mina förhoppningar, nämligen de tillfälliga utskotten. De Geer Minn. 2: 43 (1892).
2) (enst., †) till I 15 b: besvara, ”kvittera”. En artighet, den Hr Bull lärer motsvarat med .. teckningen af 500 Rdr Banko för våra nödställda bröder. VexjöBl. 1838, nr 23, s. 1. —
(I 11 b) -SVARANDE, n. (†) motsvarighet (se d. o. a β). Jag önskade .., att Atterbom mera vårdade svenskan och ej använde en mängd (främmande) ord, som hafva motsvarande i vårt språk. BrefNSkolH 335 (1811). Ahlqvist Kult. 148 (1871). —
(I 11 b) -SVARANDE, p. adj. som motsvarar ngt; särsk.
a) till mot-svara 1 a. Retzius Djurr. 118 (1772). Vissa ljud hafva saknat motsvarande tecken. 2SAH 1: Föret. 3 (1801). Utom Skandinavien är det nästan endast i Ryssland, som motsvarande aflagringar (av ortoceratitkalk) påträffas. Linnarsson VgCambr. 17 (1869). Bakom trappan i fonden ett fönster. Ett motsvarande fönster på andra sidan om dörren till ”boden”. Bergman Patr. 43 (1928; i scenanvisning). särsk. (†): tillhörande. Portative Fältkista med motsvarande medicaments-kista. PH 12: 629 (1783).
c) till mot-svara 1 c: lika stor, ekvivalent; jämgod. Boëthius Sedol. 109 (1782). Att .. (kvinnorna) ägdes af ett motsvarande antal män. Wägner Norrt. 73 (1908).
d) till mot-svara 1 d. Andra stora företag .. slukade ofantliga kostnader utan att lämna motsvarande valuta. De Geer Minn. 1: 113 (1892). —
(I 11 b) -SVARIG. motsvarande; särsk.
a) = mot-svarande, p. adj. a. SP 1792, nr 285, s. 2. Ryggradsdjuren .. (ha) alla kroppsdelarne motsvariga eller symmetriska. Dahlbom Insekt. Inl. II (1837). Östergren (1932).
c) (numera knappast br.) = mot-svarande, p. adj. d. AdP 1786, s. 87. Herren .. göre .. din framgång motsvarig ditt nit. Wallin Rel. 3: 235 (1827, 1831). Atterbom PhilH 2 (1835).
d) (†) motsv. motsvara 1 e: som uppfyller l. icke sviker (ngns önskningar, förhoppningar, förtroende o. d.). Lindfors (1824). —
(I 11 b) -SVARIGHET~200 l. —00~2. förhållandet att motsvara ngt; ofta konkretare, om det som motsvarar ngt.
α) (numera bl. tillf.) i abstraktare anv. Möller (1790). Språktecknen och språkljuden böra äga en beständig motsvarighet till hvarannan. 2SAH 1: 83 (1801). Cederschiöld o. Olander Upps. 1: 128 (1896).
β) i konkretare anv.: föremål, ord, händelse, förhållande o. d. som motsvarar ett annat föremål osv. Mankell Lb. 22 (1835). Ordet åkdon och dess franska motsvarighet ekipage. 3SAH 6: 319 (1891). Utan motsvarighet i Finland äro sv. vattenfallsstyrelsen, pensionsstyrelsen (m. fl.). NordT 1920, s. 385.
b) (numera bl. tillf.) till mot-svarig b, abstr.: överensstämmelse. 2SAH 12: 434 (1827). 3SAH 5: 176 (1890). Auerbach (1911).
c) (numera bl. tillf.) till mot-svarig c, abstr.: riktigt l. rimligt förhållande, rätt avpassad proportion o. d. 2SAH 12: 414 (1827). Cavallin (1876).
d) (†) till mot-svarig d, konkret. (Professor E. A. Schröder var) nog lycklig att i Christina Stålhammar .. träffa en motsvarighet till sina dyrbaraste önskningar. Atterbom Minnest. 2: 246 (1849). —
(I 11 b) -SVARING, r. l. m. (†) föremål som motsvarar ngt, motsvarighet (se d. o. a β). Levertin Eschricht 1: 119 (1858).
Spalt M 1485 band 17, 1945