| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MULTNA mul3tna2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
gm en naturlig upplösningsprocess (särsk. gm oxidation) sönderfalla i l. övergå till mull l. stoft, förmultna, murkna; ofta betecknande en sådan upplösningsprocess som försiggår utan utveckling av stinkande gaser o. dyl. o. motsatt: ruttna; numera bl. om (del av) organism .l ämne av organiskt ursprung (ss. ved, torv, kläder o. d.), förr äv. om oorganiskt ämne (se b); äv. i p. pf. i adjektivisk anv.: förmultnad, murken. Multnade ben, kroppar. Multnande löv. Schroderus Comenius 528 (1639). Ack! i jordens stilla sköte / Multnar blott en vansklig kropp. Wallin Ps. 220 (1809). Mossarne vid Sparkjær äro .. väl multnade. TT 1900, Allm. s. 346. De vid växternas .. multning utvecklade syrorna. NoK 99: 85 (1931). Sentråd är oöverträffad att sy skor med, den multnar inte. Västerb. 1936, s. 112. — jfr AV-, BORT-, FÖR-MULTNA, ävensom HALV-MULTNAD m. fl. — särsk.
a) (†) ss. vbalsbst. -ing i konkretare anv., om det stoft o. d. som uppkommer vid förmultning. Dödens välde, som .. förvandlar vårt prål i förakteliga multningar. Dalin Arg. 2: 358 (1734, 1754).
b) (†) om bärgart l. mineral: gm vittring sönderfalla till stoft o. d., vittra sönder, förvittra. Bergman Jordkl. 2: 202 (1774; om lava). Berghällar af icke multnande granit. Hisinger Ant. 4: 49 (1828). Därs. 7: 28 (1840).
c) mer l. mindre bildl.; stundom äv. i p. pf. i adjektivisk anv.: föråldrad, antikverad. Multnada talsätt. Nicander GSann. 7 (1766). Det goda och ädla af det gamla hade ännu icke multnat och det nya sköt friska skott. HLilljebjörn Hågk. 2: 6 (1867). Betydelsefulla och intressanta verk (kunna) bli publicerade för att sedan stå och multna på hyllorna. SvD(A) 1933, nr 286, s. 7.
MULTNA NED10 4 l. NER4. multna o. försvinna. Fallström VDikt. 1: 185 (1889, 1899). Lagerlöf Holg. 2: 462 (1907). —
Spalt M 1551 band 17, 1945