Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MURKNA mur3kna2, förr äv. MURSKNA, v. -ade. vbalsbst. -AD (se avledn.), -ANDE, -ING (numera föga br., Schultze Ordb. 3141 (c. 1755), BotN 1901, s. 195).
Ordformer
(murk- (-ck-) c. 1635 osv. mursk- 1736—1822. mårk- 1680. mörk- 1681)
Etymologi
[jfr nor. morkne, isl. morkna; till MURKEN]
bli murken; (delvis) upplösas gm förruttnelse (i sht om trä, förr äv. om kött o. d.); ofta i p. pf. i adjektivisk anv. Schroderus Dict. 244 (c. 1635). Gesnerus .. säger .. (ripornas kött) vara svart och snart murckna el(le)r skämmas. Broman Glys. 3: 450 (c. 1740). Den murknande veden i gamla kärnrötta ekstammar. 2NF 7: 125 (1907). — jfr FÖR-MURKNA, HALV-MURKNAD. — särsk. bildl.: bli gammal o. skröplig l. förfallen l. förlegad; i sht i p. pf. i adjektivisk anv.; jfr MURKEN 4. Murknad farfars-öfvertro. Atterbom LÖ 2: 206 (1854). Det murknade enväldet. Topelius Fält. 3: 233 (1858). Karlfeldt FridLustg. 42 (1901).
Särsk förb.: MURKNA BORT10 4. (tillf.) äv. bildl., om människa; jfr murken 4 (a). Verelius 176 (1681). —
MURKNA NED10 4 l. NER4. murkna sönder o. falla samman. Heidenstam Svensk. 1: 212 (1908). —
MURKNA SÖNDER10 40. falla sönder på grund av röta; äv. om mineraliskt ämne: vittra sönder (jfr murken 2). Cederschiöld QvSlägtl. 3: 170 (1839). Nordenskiöld Vega 2: 387 (1881; om bärghäll).
Avledn.: MURKNAD, r. l. m. (†) konkret, om murket trä (i trädstam). Trädet nya skått i stammens murknad får. Tessin Skr. 129 (1762).

 

Spalt M 1621 band 17, 1945

Webbansvarig