| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MUST mus4t, äv. (numera bl. i fråga om t. förh.) MOST må4st, r. l. f. l. m.; best. -en; pl. -er32.
1) av vindruvor pressad, ännu ojäst (l. föga jäst) saft, druvsaft, ojäst vin. Jemrer idher alle wijndrinkare effter most, Ty han är .. idhar munn borttaghen. Joel 1: 5 (Bib. 1541). Ähr Bleffuet Fördärffuat Renisk Must — 4 åhm. TullbSthm 1580. Leufvenmark Vin. 2: 53 (1870). — jfr DRUV-, VIN-MUST. — särsk. (i sht i poesi) allmännare, med anslutning till 3 o. 4, om vin o. annan dryck som betraktas ss. stark o. fyllig. Carl IX Rimchr. 59 (c. 1600). War lustigh, ät och drick godh must, / Effter dödhen är ingen lust. Prytz OS B 4 b (1620). Ur hornen vi tömde då mjödets must / Med makt på den stormande sjö. Geijer Skald. 6 (1811, 1835). Östergren Dikt. 67 (1871).
2) dryck beredd av bär- l. fruktsaft av annat slag än druvsaft; ss. enkelt ord vanl. om dylik dryck beredd av äpplen l. päron; dels om jäst, alkoholhaltigt fruktvin, cider, dels (numera vanl.) om dryck av ojäst (maskinellt beredd) fruktsaft. Ther wille iagh skenckia tigh kryddat wijn, och most aff mijn Granatäple. HögaV 8: 2 (Bib. 1541); jfr 3. Stott vdij mosth (dvs. stött till must) Eplar — 10 t(un)nor. GripshR 1555. Äpler och Päron kan man pressa til Must, ther blifwer och Ettikia aff. IErici Colerus 1: 317 (c. 1645). ”Must” eller flytande frukt. GHT 1938, nr 239, s. 16. — jfr APEL-, BÄR-, KÖRSBÄRS-, LINGON-, MULLBÄRS-, PÄRON-, ÄPPEL-MUST m. fl.
3) (numera bl. i vitter stil) saft som finns i o. kan pressas ur bär o. frukter. När man persar wijn, ther menger huart och jtt wijnbär (dvs. vindruva) sin most j thz andra bärsens most, och warder såå jtt wijn aff them allom. OPetri 1Post. 9 a (1528). Then vthprässadhe Måsten vthaff Pomerantz. Berchelt PestOrs. C 2 a (1589). En hop Cocos nötter, utur hvilka han förut uttappat musten. Cook 2Resa 80 (1783). Drufvornas must. Stagnelius (SVS) 1: 149 (c. 1815). — särsk. (†) allmännare, om saften i växt l. annan organism. Nah. 1: 10 (Bib. 1541). En kosteligh safft eller most, som warder tryckt vthu en stielke, som är lijk Angelika. Linc. M 2 b (1640). Mulbärs-löfvets muster. JGOxenstierna 2: 50 (1796, 1806). 2SAH 10: 265 (1822).
4) den närande l. feta l. värdefulla saften l. beståndsdelen av ngt. Koka musten ur köttet. Feetman som Wåhr-Watnet medh sigh hafwer lemnar både Safft eller Must och frodnat theraff Gräset wäxer. Risingh LandB 11 (1671). De materier (i åkern) .., af hvilka vegetabilierne kunna växa; desse utgöra det landtmannen kallar must. Wallerius Åkerbr. 245 (1778). Arrhenius Jordbr. 1: 119 (1859). — jfr KÖTT-, LIVS-MUST. — särsk. ss. senare led i ssg, för att utmärka att ngt innehåller det mest värdefulla o. närande i visst näringsmedel; i ssgn HAVRE-MUST.
5) den för växtligheten nödvändiga o. värdefulla fuktigheten i jorden; förr äv. om nederbörd. När Must kommer, skal thet som upträdt är wältas. Brahe Oec. 94 (1581; uppl. 1920). Tidig sådd (medför) .. äfven den (fördelen), att musten i jorden bättre tillgodogöres, emedan den ej hinner borttorka så mycket. LBl. 1904, nr 14, s. 1. — jfr GRONINGS-, JORD-, VÅR-MUST.
6) i bildl. anv. av 4 o. 5; särsk. om den inre kraften hos ngt l. det inre värdet av ngt, det viktigaste o. väsentligaste av ngt, ”kärna”, ”märg”; kvintessens; särsk. i uttr. must och märg o. d. FörsprRom. 2 a (NT 1526). En dödh mening och tancke, then vtan all krafft must märgh och been är. OPetri 1Post. 79 a (1528). Si, fruchta Gud, och holla Hans bod, är kronan och musten af all lärdom. Swedberg Lefv. 456 (1723, 1729). Det parti, som utgör borgerlighetens must och märg. SvD(A) 1930, nr 288, s. 4. — särsk.
a) i uttr. suga, förr äv. draga l. taga musten ur, stundom äv. av ngt, tillägna sig det värdefulla av ngt, utsuga ngt; äv. (vard.) i uttr. ta musten ur ngn, göra ngn alldeles matt; äv.: ta gadden av l. ur ngn. AOxenstierna 1: 345 (1630: draga .. musten der af). Ej krämarn musten sög utur hans länder. Geijer Skald. 1 (1811, 1835). En halfgammal tysk fröken .. höll på att alldeles ta musten ur stackars pappa (med sina frågor). Agnes Geijer (1845) i Solnedg. 2: 293. Schulze KanadPrär. 205 (1931).
b) om uttrycksfullhet (intensitet i uttryckssättet) hos ngt som säges l. skrives l. uttryckes i bild, toner o. d.; frodig kraft o. fyllighet. När .. (versen) har mogen must. Broms Vitt. 368 (1714). De plumpa (engelska) fraser, .. hvilka icke förlora .. hvarken i välljud eller must, derigenom att de utvräkas från de svullna läpparne af en bred negertrut. Gosselman SNAmer. 1: 58 (1833). Hvar, frågar man sig, hade .. (Per Krafft d. y.) lärt denna djerfva bredd i penselföringen, denna must i färgen. SD(L) 1898, nr 177, s. 3. Munthe IslamK 156 (1929).
-FULL.
1) till 3: saftfull, saftig; numera bl. med anslutning till must 4: mustig (se d. o. 3), saftig. VarRerV 58 (1538). (Gråärtens) mustfulla, söta och kraftrika Ris. Wasenius NorrlBoskSk. 31 (1751). Den mustfulla gåsen .. bildar senhöstens stora gastronomiska lockelse. 2NF 35: 1115 (1923).
2) till 6: mustig (se d. o. 5), märgfull; fyllig. Sådana kåstlige mustfulle bref. HB 2: 285 (1596). En mustfull .. altröst. 2NF 35: 136 (1923). —
-LÖS. som saknar must; kraftlös.
1) till 4. Hiärne 2Anl. 292 (1706). Maten (var) till större delen mustlös och under medelmåttan. HLilljebjörn Hågk. 1: 66 (1865).
(2) -STÖTARE. (förr) person som stötte frukt o. d. till must. AntT XVI. 1: 2 (1539). Därs. 14 (1540). —
(4) -SUGA, v. (†) suga musten ur (ngt). Törnebuskar, som ädla säden förqväfva och mustsuga. VDAkt. 1795, nr 468. Dahm GeogrElSkol. 11 (1860). —
MUSTIG, se d. o.
Spalt M 1670 band 17, 1945