mångfålla

Publicerad 1945

MÅNGFÅLLA moŋ3~fol2a, r. l. f.; best. -an; pl. -or; i bet. 1 förr äv. MÅNGFÅLL, r. l. f. l. m.; best. -en.

Ordformer

(-fall 1639 (: Mångfallen, sg. best.)—1755 (: Mångfall-rot). -falla 1638—1694. -fåll 1752 (: mångfållen, sg. best.)—1847. -fålla 1684 osv.)

Etymologi

[sv. dial. mångfålla, mångfåll; av MÅNG (se MÅNGEN) o. FÅLLA, sbst.1, resp. FÅLL, sbst.1; jfr ä. t. mannigfalt, bladmage]

1) lant. o. veter. bladmage; jfr FÅLLA, sbst.3 Schroderus Comenius 267 (1639). Juhlin-Dannfelt (1886). 3NF 10: 424 (1929).

2) (†) ormbunken Polystichum filix mas (Lin.) Roth (vars rotstock använts ss. medel mot mångfålleförstoppning), (orm)träjon. Franckenius Spec. C 1 b (1638). Bromelius Chl. 29 (1694).

Ssgr: A: (1, 2) MÅNGFÅLL-ROT. (†) benämning på rotstocken av vissa ormbunkar, särsk. Polystichum filix mas (Lin.) Roth o. Polystichum cristatum (Lin.) Roth, som använts mot mångfålleförstoppning; äv. om dessa växter. Dahlman Reddej. 52 (1743). Darelli Fogd. 104 (1799). —

-TORKA, se B.

B: (1) MÅNGFÅLLE-FÖRSTOPPNING. lant. o. veter. hos idisslare (nötkreatur) förekommande sjukligt tillstånd som bl. a. yttrar sig i förstoppning o. upphörd idissling. Kinberg ÅrsbVeterInrSthm 1862, s. 7. HandtvLBl. 1906, s. 58. —

(1) -TORKA, r. l. f. (-fåll- 1743—1799. -fålle- 1868 osv.) lant. o. veter. = -förstoppning. Dahlman Reddej. 51 (1743). SvUppslB (1934).

Spalt M 1867 band 17, 1945

Webbansvarig