Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MÅS må4s, sbst.2, äv. (numera föga br.) MÅSE må3se2, m. l. r.; best. -en; pl. -ar ((†) -er (möjl. äv. att hänföra till sg. måsa) Sigfridi A 4 a (1619)); förr äv. MÅSA, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(mossor, pl. 1702. må(å)s 1579 osv. måsa 1557—1806. må(å)se c. 1580—1932)
Etymologi
[jfr fnor. mási, nor. måse; till stammen i det germ. ord som föreligger i isl. már, fsax. mēu, mnt. mēwe, t. möwe; jfr MÅK]
(individ l. art av) släktet Larus Lin. bland simfåglarna; särsk. om (individ av) arten Larus canus Lin., fiskmås; zool. äv. allmännare (i sht i pl.), om fåglar av familjen Laridæ. HovförtärSthm 1557 A, s. 50. Måsan, som far som en pil ner i vattnet och fångar sig fiskar. Hartman Geogr. 94 (1806). Måsarne och tärnorna hafva skarp flygt och skarp syn. Berlin Lrb. 42 (1876). Bergman LBrenn. 144 (1928). — jfr DOMINIKAN(ER)-, FISK-, GRÅ-, HAVS-, SILL-, SKRATT-MÅS m. fl.
Ssgr: MÅS-ART. zool. VetAH 1783, s. 91. —
-FÅGEL. zool. fågel av släktet Larus Lin.; äv. allmännare, om fågel av familjen Laridæ l. underordningen Lari. Thorell Zool. 2: 197 (1861). Rosenius SvFågl. 5: 206 (1939). —
-PINARE, m. l. r. [östsv. dial. måspinare] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) benämning på labben (se labb, sbst.2) som jagar måsen o. tvingar honom att lämna ifrån sig taget rov. VetAH 1783, s. 111. —
-SKRI. Ossiannilsson Hav. 148 (1910). —
-SKRIK. Natten är orkestermusik av bränningar och måsskrik. Granlund Opal 67 (1918). —
-UNGE. VFl. 1906, s. 112. —
-ÄGG, n. Offta giffuer man mås egg för gåås ägg. SvOrds. B 7 b (1604).

 

Spalt M 1879 band 17, 1945

Webbansvarig