Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MÅTTIG, adj.
Ordformer
(måt- 1634. mått- (-o-) 1587—c. 1755)
Etymologi
[jfr mnt. mātich; till MÅTT, sbst.4, o. MÅTTA, sbst.2]
(†)
1) (så l. så) beskaffad i fråga om sina mått; i ssgn MINDRE-MÅTTIG.
2) som håller l. iakttar måtta, måttlig, hovsam. Helsingius (1587). Sammalunda war han måtig i kläder. Botvidi G2A E 1 b (1634). Schultze Ordb. 2939 (c. 1755).
Avledn.: MÅTTIGHET, r. l. f. (†) till 2: måttlighet, hovsamhet. Helsingius (1587). Schultze Ordb. 2940 (c. 1755).

 

Spalt M 1900 band 17, 1945

Webbansvarig