| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MÄSTERMAN mäs3ter~man2, förr äv. MÄSTAREMAN, m.; best. -mannen, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -män.
1) (†) = MÄSTARE 5. Mestermennenas prijsgijrugheet. SalWijsh. 14: 18 (öv. 1536; Apokr. 1921: konstnärens).
2) (†) i uttr. vara mästerman till att göra ngt, vara den som gör l. utför ngt; jfr MÄSTARE 6. Vij förnimme .., att then ärligh man Jören Jonszon haffver varidt mesterman till ath utdrage the leffvereringz register. G1R 26: 599 (1556).
3) (†) (ngns) överman; jfr MÄSTARE 8. Dalin (1853; vard.). O vin, du dödens mästerman. Lindqvist RysslSång 1: 139 (1904).
4) [efter mnt. mēsterman] (om medeltida förh.) köpman som drev egen rörelse; jfr MÄSTARE 10. Hildebrand Medelt. 1: 642 (1884).
5) (om medeltida förh.) bärgv. person som (för egen l. andras räkning) brukade en hytta (hyttdel) l. en gruva (gruvdel); jfr BÄRGSMAN 1 o. MÄSTARE 10 c. Hülphers Dal. 389 (1762). Tunberg Kopparb. 1: 58 (1922).
6) (om ä. förh., ålderdomligt) skarprättare; bödel; jfr MÄSTARE 11. OPetri Tb. 12 (1524; uppl. 1929). Mestermannen skall haffwa try lodh sölff för thet han halshugger en menniskia som thet förtient haffwer. Lagförsl. 487 (c. 1606). ”Akta hufvudet!” — sa’ mästermannen. Holmström Sa’ han 5 (1876). I morgon kanske (du råkar ut för) mästerman, om fjärdingsman i dag. Karlfeldt FridLustg. 74 (1901). Moberg Rid 268 (1941).
-LÖN. (numera bl. tillf.) en mästermans lön; förr äv.: mästermanspänningar. SthmTb. 27/6 1590 (om mästermanspänningar). —
-PÄNNINGAR, pl. [jfr d. mestermandspenge] avgift som i Sthm erlades till domstolen av målsägaren, om svaranden befanns skyldig (urspr. avsedd ss. arvode l. lön åt bödeln). SthmTb. 7/4 1600. Forssell Hist. II. 1: 74 (c. 1871, 1875; om ä. förh.). —
-ÄMBETE~020. (numera bl. tillf.) en skarprättares l. bödels ämbete; förr äv. i uttr. tjäna på mästermansämbetet, vara mästerman. Clemet sade sigh haffue tient på mestermans embetet i Wismar. 3SthmTb. 1: 225 (1594).
Spalt M 2045 band 17, 1945