Publicerad 1946 | Lämna synpunkter |
NAMNAM nam3~nam2, interj. o. sbst. n.; ss. sbst. best. -et (Blanche Våln. 306 (1847: namnammet), Boberg Ind. 142 (1928: namnamet)). Anm. 1:o Ordet betecknas av Weste, Dalin o. Ahlman ss. oböjligt. 2:o Ss. interj. skrives o. uttalas ordet oftast ss. två ord, stundom äv. med flerfaldigande av elementet nam t. ex. nam, nam, nam.
(utom skämts. numera i sht använt till l. av barn)
I. interj., ss. uttryck för belåtenhet o. välbehag i samband med (äv. bl. tänkt l. väntad) smakförnimmelse; äv. i utvidgad anv., ss. uttryck för l. målande känslor av välbehag i allm. O! nam, nam, jag fruchtar här kommer surt efter. Missförståndet 7 (1740; i utvidgad anv.). Nam, nam, nam, nam, det var en läcker bisken; potz slapperment! hvad det rafraicherar, nam! nam! CIHallman 145 (1776). Grädde .. nam — namnam! Almqvist Lad. 14 (1840). Fyra rader äkta pärlor, nam, nam, nam. Ossiannilsson Hav. 43 (1910).
II. sbst., om ngt som smakar (sött o.) gott; ngt läckert; godsak(er), sötsak(er), gotter; äv. bildl.: ”godbit”. Det vankades namnam. Gif dig tillfreds mitt lilla höns .. ja ka ha namn namn åt dej nä ja tommer tebaka. CIHallman 309 (1778). En strut .. at lägga namnam i .. til den lilla Figaro. Björn Barb. 40 (1785). Tegnér (WB) 1: 239 (1802; om konfekt i en handelsbod). En sådan där folkfest är namnam för en poet — hvaba? CSnoilsky (1865) i SnoilskyVänn. 2: 28. WoJ (1891). jfr: Namnam, som man den tiden (dvs. på 1870-talet) sade i stället för godsaker. Lagergren Minn. 1: 471 (1922). — särsk. med mer l. mindre adjektivisk (resp. adverbiell) bet., i sådana uttr. som det här var l. smakade namnam, det här var l. smakade gott. (Kycklingarna hade listat ut) att de späda små klöfverbladen smakade namnam. Grebst 1År 143 (1912).
Spalt N 78 band 18, 1946