| Publicerad 1946 | Lämna synpunkter |
NARRA nar3a2, v. -ade, o. NARRAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE.
I. tr.
1) (†) göra narr av (ngn); gyckla med (ngn). Att någre vndersåther haffue stelt sigh så skamlösse thet the så budhe till mestra och narra sin herra och Konungh .. som thesse (dvs. de upproriska dalkarlarna) giordhe. Svart G1 171 (1561). (Ynglingarna) ville mig såsom en främling (i staden) narra och bespotta. Humbla Landcr. 18 (1740).
2) på ett bedrägligt sätt få (ngn att göra ngt); förleda (ngn till ngt); lura l. locka (ngn till ngt); äv. oeg., med saksubj. ConsAcAboP 4: 369 (1677). Jag narrade Gumman Greta at ta sej en styrke-drick. Stridsberg Friman 72 (1798). Det är möjligt att jag kunde narra Beskow att följa med (till Karlsbad). Tegnér (WB) 7: 329 (1832). Han fördömde sin svaghet, som oupphörligt narrade honom till medgifvanden. Strindberg RödaR 229 (1879). Bonden .. narrar prinsessan att skratta. Sylwan (o. Bing) 1: 74 (1910). — särsk. med bestämning av rumsadverbial: lura l. locka (ngn till l. från en viss plats o. d.); äv. mer l. mindre oeg. Gamle Scandiske Drotten Gylfe, som af Oden var narrad från sin thron. Dalin Hist. 1: 294 (1747). Första april narrar jag min narr hvart jag vill. Granlund Ordspr. (c. 1880). (Kråkorna) kan man med en uf till lockfågel narra så nära sig, att (osv.). Ericson Fågelkås. 2: 72 (1907). Lagerlöf Top. 218 (1920).
3) få (ngn) att tro ngt som icke överensstämmer med värkligheten, lura (ngn); föra (ngn) bakom ljuset; bedraga (ngn); ofta (o. numera vanl.) med bibet. av att ngn lurar osv. ngn på skämt l. utan egentligen onda avsikter. Messenius Swanhuita 25 (1613). Jagh wille gerna wetta, / Huru then skulle heta, / Som sigh aff Qwinnor ey narra läte. Forsius Fosz 300 (1621). Verlden vill låta narra sig. Weise 1: 33 (1769). Hur Biskopinnan gläds att hennes ränker / så väl ha lyckats! Hur hon fröjdar sig / att hafva narrat sin Herr man. Tegnér (WB) 2: 168 (1814). (Indianerna) hade ju så ofta narrats af de hvite, att jag ursäktade dem för allt det trångmål de förorsakat mig. GHT 1897, nr 12 B, s. 2. — jfr LÄTT-NARRAD. — särsk.
b) (numera mindre br.) i uttr. narra ngn på ngt, (på ett bedrägligt sätt) hindra ngn att komma i besittning av ngt l. frånhända ngn ngt; lura ngn på ngt. Han narrade mig på 10 R:d. Weste (1807). På 16 el. 24 s(killing) låter publiken lätt narra sig; men böcker för 1 rdr och deröfver betänker hon sig innan hon köper. Tegnér (WB) 4: 196 (1822). De blefvo .. narrade både på (den utlovade) frukosten och aftonvarden. MeddLdFörsvFörb. 1: 8 (1890; i bild). Östergren (1933).
c) (numera mindre br.) refl., i uttr. narra sig till ngt, gm bedrägeri l. list o. d. skaffa sig l. ernå ngt; narra till sig ngt. Spitzbof, filur, som narrar sig til pengar. Serenius (1734; under ambidexter). Toll .. narrade sig till att få kopiera en karta öfver staden. Malmström Hist. 6: 394 (1877). Att folk förhindras från att narra sig till fattighjälp. NDA(A) 1933, nr 207, s. 3.
II. dep.
1) (numera knappast br.) gyckla, skämta, skoja; äv. med efterfölj. att-sats: på skämt säga att (osv.), låtsas att (osv.). Svart G1 140 (1561). Narras i tijdh, är stoor klokheet. Grubb 563 (1665). (Sv.) Han narrades, då han sade detta, (lat.) Hæc dicens, jocabatur. Sahlstedt (1773). Jag narrats att ni är tyrann, och ni / Att jag är tokig. Runeberg 6: 99 (1862). Han retas å’ narras. Cederschiöld Skriftspr. 286 (1897; i talspr.). Det är inte mitt allvar, jag narrades bara. Östergren (1933). — särsk.
a) i uttr. narras med ngn, gyckla l. driva l. skämta l. skoja med ngn. BråboDomb. 9/2 1602. Wåra Ammor, när de narras med Barnen, ropa de Bane (dvs. barnet) lilla. Rudbeck Atl. 3: 739 (1698). Jag narrades litet med vår Kusk. Säfström Banquer. A 3 b (1753). ”Det står inte så (i tidningen). Pappa bara narras med mig”. Geijerstam MPojk. 70 (1896). Östergren (1933). särsk. (†) i oeg. anv., med avs. på sak: leka med ngt, icke ta ngt på allvar, umgås tanklöst med ngt. Sådane Bössor pläga intit wara goda narras medh. VDAkt. 1678, nr 5. Bittermandlar äro som räfkakor, at man kan förge kreatur der med .. och får man ej narras med dem. Linné Diet. 2: 195 (c. 1750). Narras intet med halssjuka! Tersmeden Mem. 6: 194 (1788).
b) (†) övergående i bet.: prata ovederhäftigt. Therföre lärer oss här S. Paulus wara itt rätt Christeligit ordens folk, icke som Påwen narras och föregiffuer, at andeligh warda. PErici Musæus 5: 203 a (1582).
2) [utgående från II 1; jfr språkprovet 1773 där] icke tala sanning, ljuga; särsk. (i sht om barn): ljuga smått, småljuga; äv. i uttr. narras för ngn; äv. i uttr. narras ngt för ngn, ljuga ihop ngt för ngn. Sahlstedt (1757). Du narras för mig. Dens. (1773). Det var icke alls i Ronneby, de träffats. Det hade hon bara narrats för Jesper. Ullman FlickÄra 143 (1909). Bergman Mark. 158 (1919). — särsk. (i vissa trakter) i uttr. narras på ngn, påstå ngt lögnaktigt om ngn, ljuga på ngn. Widegren (1788). Man narras på biskop Ullman. GHT 1898, nr 262, s. 3 (rubrik). Östergren (1933).
NARRA FRAM10 4. locka (ngn) att komma (osv.) fram; locka fram; ofta oeg., med avs. på sak; äv. med saksubj.; jfr narra I 2 slutet. Narra fram sanningen. Murberg FörslSAOB (1793). Ser ni, hvad höstsolen kan narra fram deruppe på björkbacken, rödaste smultron, både frukt och blomma. Jolin Smädeskr. 110 (1863). Nu narrade Lasse fram några odågor, som icke ville arbeta. Strindberg SvÖ 3: 105 (1882). —
NARRA I10 4. till I 2; i uttr. narra i ngn ngt, lura i ngn ngt; äv. bildl. Borg Luther 2: 472 (1753; bildl.). Mamma narrade i henne smörgåsar. Forsell Sällsk. 2 (1842). —
NARRA IFRÅN10 04. till I 2: med list frånhända (ngn ngt). Iag hade låtit narra ifrån mig alla mina penningar. VDAkt. 1688, nr 222. —
NARRA IN10 4. locka (ngn) att bege sig in (ngnstädes); locka in; äv. bildl.; jfr narra I 2 slutet. Widegren (1788; bildl.). —
NARRA NED10 4 l. NER4. locka (ngn) att bege sig ned; jfr narra I 2 slutet. Murberg FörslSAOB (1793). —
NARRA PÅ10 4. till I 2; i uttr. narra på ngn ngt, lura på ngn ngt. At hästehandlare skola narra på honom odogeliga hästar. Broocman Hush. 3: 20 (1736). —
NARRA UPP10 4, äv. OPP4. till 2: locka (ngn) att stiga l. bege sig upp. Tersmeden Mem. 6: 51 (1786). —
Spalt N 106 band 18, 1946