| Publicerad 1946 | Lämna synpunkter |
NARR nar4, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. -ar; förr äv. NARRE, m.; best. -en; pl. -ar.
1) löjligt fåfäng o. inbilsk person; dumdryg person; stundom närmande sig bet.: enfaldig person, dumbom; vanl. om mansperson; äv. ss. okvädinsord om l. till ngn. Att Jöns Jute hade .. kallet Kong:e M:tt enn naar. HH XIII. 1: 143 (1564). Tigh, din nar, hålt munnen till! Asteropherus 32 (1609). Then sigh sielff lofwar han är en Narre. Forsius Fosz 17 (1621). Den narren kan man inbilla hvad man vill. Murberg FörslSAOB (1793). Konungen (dvs. G. III) .. undrade vad Armfelt vore för en narr som uppträdde som en turkisk pascha. Fatab. 1941, s. 201. — jfr ERTS-, HÖGMODS-, IDIOTE-, KVINNFOLKS-, KÄRLEKS-, PÄNNING-, ÄRKE-NARR m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Barn och Narrar tala snarast sant. Grubb 40 (1665). Narren haar altijdh mäst aff munnen. Dens. 409. Narren och Åsnan kiöpa wetth medh hugg. Dens. 565. Så längie narren tijger, så håls han för klook. Dens. 781. Åsnan kiänns aff öron, och narren aff thalet. Dens. 891. Narrar bitas, men klokt folk sämjes. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i uttr. vara ngns (l. ngts) narr, vara föremål för ngns (ngts) drift, vara ngns (ngts) driftkucku; äv.: anses ss. narr av ngn. Allemans Wän är hwars mans Narr. Grubb 18 (1665). Alle (äro) .. mer eller mindre dårar — och hvarandras narrar. Höijer 3: 71 (1810). Jag ville icke vara lifvets narr. Strindberg Dam. 14 (1898).
c) (†) i uttr. löpa narr, bli behandlad som en narr. Jag är för gammal för att löpa narr. Kexél 1: 66 (1776).
d) i uttr. hålla (förr äv. hava) ngn för (en) narr, driva gäck med ngn, göra narr av ngn; i pass. äv.: anses ss. narr av ngn. Spegel Pass. 239 (c. 1680: hafwa). Vi ha ingen lust att hållas för narr. GHT 1935, nr 291, s. 18.
e) i förb. med göra.
α) i uttr. göra ngn l. sig till (en) narr, bildl.: driva gäck med ngn, göra narr av ngn resp. göra sig löjlig. Weise 15 (1697). Giöra någon til narr. Möller (1745; under affoler). Karl Anton (hade) i sitt hjärtas lycksalighet gjort sig till narr .. och sjungit om hasselgrenen. Geijerstam LycklMänn. 104 (1899).
β) i uttr. göra narr av ngn, urspr. o. eg.: göra en narr av ngn, göra ngn till en narr; numera bl. bildl. (varvid ”narr” uppfattas ss. ett abstrakt ord med bet.: gäck, spe): driva gäck med ngn, gyckla med ngn. Rudbeckius Starcke B 5 b (1624). Man .. syntes mycket nögd med sig sielf, görandes narr af den, som ej känt en så rar spis. Dalin Arg. 1: 85 (1754; uppl. 1733: man hölt den för en Narr, som intet ätit denna Raritæten). Belle. Men tala om för oss: .. Sarah. Nej! Ni skulle bara göra narr af mig! Wijkander OSam 80 (1875). Lagerlöf Holg. 2: 178 (1907).
γ) [utvecklat ur β med ”narr” uppfattat ss. ett abstrakt ord med bet.: spe, gäck] i uttr. göra narr av ngt, gyckla med ngt; göra sig löjlig över ngt; förr äv. [jfr skratta åt ngn l. ngt] göra narr åt ngn l. ngt, göra sig löjlig över ngn l. ngt. Roman Holbg 291 (1746). Lagerbring HistLit. 359 (1748: åt alla menniskior). Lindfors (1824: åt ens hotelser). Oaktadt (C. Molbech) .. gör narr af den gamla förklaringen (av ett ord). SKN 1844, s. 159. Det cyniskt gäckande lifvet, / Som af allvar gör narr. Strindberg Fagerv. 316 (1902).
f) (i sht förr) spelt. oeg., i vissa (kort)spel, ss. beteckning för den deltagare som förlorar spelet. Nordenflycht QT 1746—47, s. 46. Aftager någon annan än gifvaren leken före gifningen (i ”myssla tjuvungen”), är han Tjufungens narr. HbiblSällsk. 1: 363 (1839). Kan .. (”token”) narra någon annan att aftaga leken, blir den samme Tokens Narr. Därs. 365.
h) person som till överdrift l. ensidigt sysslar med ngt; ss. senare led i ssgr; jfr BARN-, BOK-NARR.
2) (†) sinnessjuk person, dåre. (Man låter) vndertijden och narrar och wettuillingar, såsom och vndertijden små barn (gå till nattvarden). KOF 1: 231 (1575).
3) person (i egenartad klädsel) som i avsikt att roa andra uppträder löjeväckande (med upptåg, skämtsamt tal o. d.); särsk. (förr) om dylik person (ofta en dvärg) som var i ngns (i sht en furstes) tjänst för att underhålla denne (o. hans hov) med sina upptåg, gycklare, gyckelmakare, hovnarr; äv. om en motsv. komisk person i äldre skådespel, harlekin. OPetri Clost. F 2 a (1528). Narrars lustighe och äfwentyrlighe affechterande. Schroderus JMCr. 16 (1620). Kungens narr warnade .. / .. her Swante. HB 1: 123 (1629). Personne SvTeat. 1: 47 (1913; om narren Pickelhering i U. Hiärnes skådespel Rosimunda). Narren (var) en särdeles populär figur vid slutet av medeltiden. NoK 116: 130 (1933). Lagerkvist Dvärg. 7 (1944; om ä. italienska förh.). — jfr HOV-NARR. — särsk.
a) i ordspr. Herrar och Narrar, haa frijdt språk. Grubb 323 (1665). Alla vilja hafva narren, men ingen vill födan (dvs. föda honom). Rhodin Ordspr. 3 (1807).
b) (i sht förr) spelt. bildl., i uttr. två herrar och en narr, namn på ett kortspel; jfr HERRE 3 d α. HbiblSällsk. 1: 371 (1839). Dalin 1: 190 (1850).
c) i utvidgad anv., om (utklädd) person som deltager i upptåg under fastlagen; i ssgn FASTLAGS-NARR.
-BILDNING. (numera föga br.) trädg. visst slags missbildning hos plommon (varvid dessa bli deformerade o. läderartade), pungbildning. TidnTrädgOdl. 1871, s. 95. LAHT 1890, s. 216. —
-BJÄLLRA, r. l. f. (narr- c. 1880 osv. narre- 1665) bjällra som hörde till narrens dräkt; äv. (i vitter stil) bildl. Om alt folck wore klookt, så såldes inga Narrebiällror. Grubb 615 (1665). Roos Skugg. 368 (1891; bildl.). —
-DRÄKT.
1) en narrs på visst sätt utstyrda dräkt; äv. (i vitter stil) bildl. Nordforss (1805). Rykte och ära, släng den / narrdräkten bäst du vill. Bergman TrAllt 85 (1931).
-FEST. [jfr t. narrenfest, mlat. festus stultorum] folklig fest som under medeltiden firades i skilda länder (vid nyår), varvid bl. a. förekommo upptåg av (till påvar, biskopar o. d.) utklädda personer. ConvLex. (1824). NoK 116: 130 (1933). —
-HUVA. (narr- 1904 osv. narre- 1749) jfr -dräkt 1; äv. (i vitter stil) bildl. Lind (1749; under narren-kappe). Heidenstam Dag. 181 (1904, 1909; bildl.). —
-HUVUD. (narr- 1847 osv. narre- 1554—1619) (i sht förr) om bild (skulptur) föreställande en narrs huvud med hätta o. d. StallRSthm 1554, s. 6. 1 Sela medh 2 Båckhornn och 1 Narrehuffudh. ArkliR 1562, avd. 5. Lindskog Spelb. VII (1847; på blaren). —
-KALOTT. eg. om den hätta som hörde till narrdräkten; anträffat bl. (i vitter stil, föga br.) oeg. l. bildl. Sätt på dig rimets narr-calott. / Och ändtlig, löjlighetens son, / Kryp i din kända ärlighets / Och äras broklapp-tröja in. Thorild (SVS) 1: 109 (1784). OoB 1931, s. 81. —
-KAPP, n. (narr- 1673 (: Narkap papir)—1675. narren- 1673 (: Narren Kappen papier)) [jfr -kappa samt eng. fool’s-cap, eg.: narrkåpa; papperet hade ett vattenmärke föreställande en narrkåpa] (†) ett slags papper i folioformat. Franst Narcap. BoupptSthm 30/4 1675.
-KAPPA, r. l. f. (narr- 1619 osv. narre- 1621—1769) [jfr t. narrenkappe] = -kåpa; vanl. bildl., i sådana uttr. som sätta narrkappa på ngn, göra narr av ngn, förlöjliga ngn. Bullernæsius Lögn. 446 (1619). Ziedner Lögn 126 (1930; bildl.). —
-KOLV. [jfr t. narrenkolben; kaveldun användes av narrarna ss. ett slags spira] (†) bot. växt av släktet Typha Lin., kaveldun; i pl. äv. om släktet Typha. Linné Fl. nr 830 (1755). Nyman VäxtNatH 2: 393 (1868). —
-KÅPA. (narr- 1793 osv. narre- 1648—1769) till narrens dräkt hörande kåpa; äv.: narrmössa; äv. i bildl. uttr. angivande att ngn beter sig narraktigt l. är föremål för ngns drift o. d. Muræus Arndt 2: 139 (1648; bildl.). Hvar och en bär sin narrkåpa. Lindfors (1824). På hufvudet bar .. (narren) den gammalmodiga narrkåpan. Strindberg SvÖ 2: 304 (1883). (En) auktor, hvars tankar på detta sätt (dvs. gm dålig översättning) presenteras i narrkåpa. PedT 1891, s. 80. —
-MÖSSA. till narrdräkten hörande mössa (med åsneöron, fjäder o. tuppkam). 2VittAH 19: 43 (1836, 1850). —
(1) -PROV. (narr- 1665. narre- 1665) prov varigm avgöres om ngn är en narr; anträffat bl. i ordspråket ros är narrprov, dvs.: den som är mottaglig för smicker är en narr. Grubb 885 (1665). —
-PUSS, r. l. m. l. n. (narr- 1737—1793. narre- 1637—1750) (†) om narrars upptåg l. lustigheter; äv. allmännare: upptåg osv.; jfr narren-possen. Warburg GbgNat. 8 (i handl. fr. 1637). Bliberg Acerra 569 (1737). Murberg FörslSAOB (1793). —
(1) -SKEPP. (narr- 1862—c. 1880. narre- 1582—1665) [efter t. (das) narrenschiff, namn på en samhällssatir (tr. 1494), där samtidens dårskaper gisslades, av Sebastian Brant († 1521)] (numera bl. tillf.) bildl.: (uppdiktat namn på ett) skepp där alla ombordvarande äro narrar. PErici Musæus 1: 153 b (1582). Narreskipet finns (dy wärr) i alla hambnar. Grubb 615 (1665). CVAStrandberg 5: 162 (1862). —
-SKÄLLA, r. l. f. (narr- 1769. narre- 1697, 1769) (†) = -bjällra. Weise 1: 36 (1697, 1769). Därs. 294 (1769). —
-SPEL. (narr- 1738 osv. narra- 1614—1658. narre- 1614—1804) litt.-hist. en art komiskt (medeltids)-drama som leder sitt ursprung från narrfesten; äv. (numera mindre br.) allmännare, om muntert o. roande uppträde, skämt, gyckel, upptåg. Messenius Blanck. 70 (1614). Flere finnes .. som lata theres Barn .. förnöta theres Vngdoms åhr med Lättie, otidige Narrespell och mongehanda Fåfengio. L. Paulinus Gothus Ratio A 3 a (1617). Om Narre-Spel och Förklädda Lekar. (1770; broschyrtitel). VLitt. 2: 203 (1902; om den franska sottin). Östergren (1933). särsk.
a) om ngt som innebär en förställning, ett falskt uppträdande o. d.: hyckleri, gyckelspel, ”komedi”; förr äv. i uttr. driva sitt narrspel (med ngn l. ngt), driva gyckel (med ngn l. ngt), driva gäck (med ngn). Petreius Beskr. 2: 79 (1614: dreff). Detta (dvs. vissa katolska ceremonier) höllo Svenskarne för et gäckeri och narrespel. Bælter Cerem. 81 (1760). Gamla minnen, gammal ära, gamla rättigheter, bort med dylikt narrspel! SKN 1841, s. 130. Detta narrspel (dvs. fiktionen att den sjuke konung Kristian VII av Danmark o. Norge fick fortsätta att regera) fick .. ödesdigra följder. 2NF 14: 1378 (1911).
b) (i vitter stil) om (människo)livet betraktat ss. ett löjligt skådespel. Kolmodin QvSp. 1: 507 (1732). Lifvet .. — / Det korta narrspel med dess lumpna slut. Börjesson E14 151 (1846). Böök 4Sekl. 11 (1928).
c) (†) om person som är föremål för ngns drift; narr (se d. o. 1). Dahlstierna (SVS) 369 (c. 1696). Hagberg Shaksp. 12: 89 (1851). —
(jfr 3) -SPELARE. (narr- 1836, 1850. narre- 1720) (†) narr (se d. o. 3). Sahlstedt Hoffart. 172 (1720). 2VittAH 19: 8 (1836, 1850). —
-STAV. stav (med band, bjällror m. m.) som tillhörde narrens attribut. Björkegren 1721 (1786). 2VittAH 19: 42 (1836, 1850). —
-STRECK. spratt, skälmstycke, gyckel, (galet) påfund. Eurén Kotzebue Orth. 3: 87 (1794). Bergman LBrenn. 187 (1928). —
(1, 3) -VÄRK, n. (narr- 1636 osv. narra- 1582—1676. narre- 1554—1773) [jfr d. narreværk, t. narrenwerk] (numera mindre br.) om vad (blott) en narr kan åstadkomma.
1) tomma ord, löst prat; (smått) lögnaktigt tal; försök att narras; osanning; (bedrägligt) påfund; stundom svårt att skilja från 2. Tycker oss, att samme tidender ähr inthet annedt än skarnn och narreverck. G1R 24: 353 (1554). Vthi thetta Decret (om vissa kyrkliga ceremonier) sammandraghes myckit Narrewärk. Schroderus Os. 2: 252 (1635). Att det inte var narrverk med hustruns sjukdom, sade hennes blotta åsyn. Lindhé Ledf. 177 (1903).
2) dumhet, dårskap; äv.: (dumt) skämt l. skoj. För werldenne warde thet fulla räknat för itt narra wärk, .. när vng och swagh barn wordo satt emoot en wäl vthrustat Turkisk Häär. PErici Musæus 6: 114 a (1582). Förmanandes them till Gudzfruchtan och stadigheett uthi detta ährandet, som icke är något gäckerij eller narrewärk. VDAkt. 1674, nr 231. Att det blott vore narrverk att tillvarataga gamla ben och stenar. SNilsson (1841) hos Berzelius Brev 14: 182. särsk.
a) (†) i uttr. driva narrvärk (med ngn), driva gäck (med ngn), göra narr (av ngn), gäckas. Petreius Beskr. 2: 188 (1614).
b) (†) mer l. mindre konkret, om ngt som vittnar om dumhet l. narraktighet. The rijke Mäns döttrar .. om thesse vpräknade Narrewärk (dvs. bjäfs o. grannlåt) sigh mykit beflijte. Lælius Jungf. I 6 b (1591). LBÄ 27—28: 81 (1799; om lagar). —
-YXNE, n. [jfr nor. narrekappe, ävensom växtens lat. namn Orchis morio; namnet syftar på blommans likhet med en narrkåpa] (föga br.) bot. växten Orchis morio Lin., göknycklar. Nyman VäxtNatH 2: 313 (1868).
B (†): NARRA-FOROR, se C. —
-SPEL, -VÄRK, se A.
C (†): NARRE-BJÄLLRA, se A. —
-BÄNK(EN). [jfr d. narresæde] eg. om den bänk (vid ett furstehov o. d.) som var avsedd för narren; anträffat bl. bildl. i uttr. låta förföra sig på narrebänken, låta lura sig. G1R 28: 302 (1558). —
(1, 3) -FOROR, pl. (narra- 1665. narre- 1807) en narrs sätt l. uppträdande. Narrar haa narra fohror. Grubb 567 (1665). Rhodin Ordspr. 99 (1807). —
-HUVA, -HUVUD, -KAPPA, se A. —
-KNIV. en narrs kniv; möjl. äv. om kniv prydd med narrhuvud l. om attrapp använd ss. kniv vid maskerader o. d. Narreknijfwen är först i smöret. Grubb 566 (1665). 34 St(ycke)r penneKnijfwar 8 St(ycke)r Narre Knijfwar. BoupptSthm 15/6 1668. —
-KÅPA, -PROV, -PUSS, -SKEPP, -SKÄLLA, -SPEL, -SPELARE, se A. —
(1, 3) -TAL. narraktigt l. dåraktigt tal; gyckel; tomt pladder. Botvidi Brudpr. 23 (1619, 1634). Narretalet är sigh sielff lijkt. Grubb 567 (1665). —
-VÄRK, se A.
D (†): NARREN-KAPP, se A. —
-POSSEN, n. (narren- 1784. narrens- 1745, 1755) [efter t. narren(s)-possen; senare leden samhörig med puts, spratt] en narrs skämt l. gyckel; gyckelvärk. Möller (1745, 1755; under babioles). Thorild Gransk. 1784, 1: 23.
E (†): NARRENS-POSSEN, se D.
1) till 1: som beter sig som en narr; som väcker åtlöje, löjlig; löjligt inbilsk l. fåfäng; ofta närmande sig l. övergående dels i bet.: tokig, bakvänd, befängd, dels i bet.: enfaldig, tafatt; dels om person, dels, i utvidgad anv., om ngns ord, beteende o. d. Hambræus Erasmus A 9 a (1620). Narraktigt tal. Lind (1749). Då .. (han) troligen kände gubbens svaghet .., har han hopspunnit det narraktiga testamentet. Carlén Repr. 200 (1839). Hvilken narraktig skolmästare har lärt er sådana fasoner, sir John? Hagberg Shaksp. 3: 282 (1848). En öfvermodig och narraktig lättrogenhet, som föregifver sig hafva funnit lösningen af tillvarons gåta. 2SAH 60: 7 (1883). SvD(A) 1931, nr 75, s. 5.
2) (†) till 3: som (med avsikt) roar gm upptåg o. skämtsamhet, skämtsam, roande; putslustig, tokrolig; dels om person, dels, i utvidgad anv., om ngns beteende o. d.; äv. om djur. Swedberg Ordab. (1722). Min lilla björn, som var tamd och narraktig. Tersmeden Mem. 3: 154 (1742). Dessa begge Oeconomiska Skrifter äro .. författade i den så kallade narragtiga skrifarten, föga passande i hushålsämnen, dock roande i svåra tider. SvMerc. 1765, s. 376. En lustig, glad, naturlig karl, som med det bästa hjerta har tusende narragtiga påfund. Altén Schachm. 3 (1798).
Avledn.: narraktighet, r. l. f.
1) till narraktig 1; i pl. äv. konkretare, om ngns yttranden o. d. Serenius (1734; under impertinence). Man ledsnar snart att höra hans narraktigheter. Murberg FörslSAOB (1793).
2) (†) till narraktig 2; i pl. äv. konkretare, om upptåg, ngns påfund o. d. Tersmeden Mem. 2: 139 (1735). Herrar Deland och Hjortsberg täflade att surpassera hvarandra uti narraktigheter (på komiska scenen). MoB 2: 200 (1800). Ridderstad Samv. 2: 21 (1851). —
NARRDOM, r. l. m. (†)
NARRINNA, f. (†)
2) till 3: kvinnlig narr (i en furstinnas tjänst). Balck Es. 30 (1603). Keysarinnans Narrinna. Rålamb Resa 58 (1658, 1679). —
NARRISK l. NARSK l. NÄRRISK, adj. (narresk 1572—1638. narrisk 1550—1767. narr’sk 1684. narsk 1651 —c. 1685. närrisk 1651, 1668) [jfr (ä.) d. narrisk, narsk, t. närrisch] (†)
1) till 1: narraktig, löjlig; dum. G1R 21: 237 (1550). Vtöfwer slijke narriske Saker (dvs. vissa vidskepliga katolska bruk) hafwer man fordom sigh storligen förundrat. Schroderus Os. 2: 405 (1635). UrFinlH 635 (1767).
2) till 3: som tillhör l. utmärker en narr(s beteende o. d.); tokrolig, lustig; underhållande. (De) hålla .. (prästernas förmaningar) såsom en narrisk Fabel eller eena skemtigha Wijsa. PPGothus Und. E 1 b (1590). Linné Diet. 1: 75 (c. 1750).
Spalt N 101 band 18, 1946