Publicerad 1946   Lämna synpunkter
NASAL nasa4l, adj. o. sbst. r. l. m.; ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. best. -en, äv. -n; pl. -er. Anm. I substantivisk anv. förekom förr äv. den lat. pl.-formen nasales. Hiärne Orth. 59 (1717).
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. nasal; av mlat. nasalis, till lat. nasus, näsa]
I. adj.
1) anat. o. med. som hör till l. sammanhänger med l. har avseende på l. sker genom näsan, näs-. Andersson (1845). Den nasala andningen. OdontT 1910, s. 429. Noshörningar .. försedda med två nasala horn. Rosén Djurgeogr. 53 (1914).
2) språkv. om språkljud: vid vars bildning luftströmmen från lungorna går ut genom näsan; äv. om uttal, röst o. d.: som kännetecknas av att luftströmmen går genom näsan; motsatt: oral. 2SAH 1: Föret. 4 (1801). M-, n- och äng-ljuden (äro) .. våra nasala konsonanter. Danell SvLjudl. 10 (1911). Nasala vokaler, t. ex. franskans nasala a (osv.). LoW Inl. 9 (1911). (Han) härmade den gamla magisterns nasala röst. Kihlman Deledda RegT 36 (1922). Nasalt uttal. Hammar (1936).
II. språkv. sbst.; motsv. I 2: språkljud vid vars bildning luftströmmen från lungorna går ut genom näsan; näsljud; äv. om motsv. bokstav. Det Fr(anska) spr(åket) är fullt af nasaler. Moberg Gr. 96 (1815). AntT XX. 7: 98 (1919; om bokstav). — jfr LÄPP-NASAL.
Ssgr: (I 1) NASAL-BROSK. (mindre br.) anat. näsbrosk. Lilljeborg Fisk. 3: 522 (1890). —
(I 1) -INDEX. antropol. tal som uttrycker förhållandet mellan näsans längd o. bredd. Ymer 1932, s. 168. —
(I 2) -KONSONANT. språkv. Setterblad Mackenzie 153 (1887). —
(I 2) -LJUD. språkv. Moberg Gr. 96 (1815). särsk. i utvidgad anv., om ljud i allm. (utom språkljud), som uppkomma vid luftens passage genom näsan l. som ha nasal klang. Kullberg Mem. 3: 211 (1836; om snarkningar). Förföriska nasalljud från saxofonerna. BVT 1928, nr 10, s. 20. —
(II) -STRECK. (i fackspr., i sht språkv.) i vissa (äldre) texter: vågrätt streck över en bokstav (vanl. en vokal l. en nasal) vilket anger att tecknet för ett (i ordets uttal förefintligt) omedelbart följande nasalljud (vanl. n) icke är utskrivet. AntT XX. 7: 98 (1919). —
(I 2) -TON, r. l. m. särsk. mus. om sångton som bildas med näshålan ss. resonans (gm luftens utströmmande genom näsan i st. för genom munnen); näston; äv. oeg., om djurläte som har liknande klang. Nilsson Fauna II. 2. 1: 146 (1828; i morkullans läte). CVAStrandberg 2: 168 (c. 1859). —
(I 2) -VOKAL. språkv. Aurén Ljudl. 47 (1869).
Avledn. (till I 2, språkv.): NASALERA, v., -ing. uttala (ett ljud) så att luftströmmen går genom näsan, ge (ett ljud) nasal klang; i p. pf. ofta med adjektivisk bet.: (uttalad med) nasal (klang). Rydqvist SSL 4: 332 (1870). De nasalerade vokalerna bildas med slapt nedhängande gomsegel. Landsm. 1: 122 (1879). —
NASALISERA, v., -ing (VetAH). (†) nasalera. VetAH 1855—56, s. 52. Klint (1906). —
NASALITET, r. l. f. [jfr t. nasalität, eng. nasality, fr. nasalité] (ett språkljuds) egenskap att vara nasalt; nasalering. Friesen UpplRunsten. 78 (1913). (Run-)ristarens nyck att beteckna nasaliteten eller lämna henne obetecknad, fast hon fanns. Brate Runrist. 34 (1925).
Ssg: nasalitets-tecken. tecken över l. under en bokstav vilket anger att ett visst ljud är nasalerat l. åtföljes av nasal. Landsm. XI. 5: 54 (1896).

 

Spalt N 113 band 18, 1946

Webbansvarig