| Publicerad 1947 | Lämna synpunkter |
NED, adv. ssgr (forts.): (5 b, 12) NED- (resp. NEDER- l. NER-; jfr anm. sp. 262) -BALA, -ning. jfr bala, v.2 Hemberg NJagtsk. 207 (1897). —
(1) -BEDJA. nedkalla (ngt) gm bön (till Gud). Wallin Rel. 4: 386 (1839). Domprosten .. nedbad Guds välsignelse över läroverkets verksamhet. HågkLivsintr. 1: 78 (1921). —
(5, 16) -BINDA, -ning. binda (ngn l. ngt, särsk. planta l. gren o. d.) i nedböjd resp. nedåtlutad l. liggande l. sittande ställning o. d. Nilsson Fauna 1: 195 (1820). Abelin Frukt 169 (1902). —
(1) -BLICK. (mera tillf.) nedblickande; äv.: utsyn l. överblick över ngt som ligger nedanför. Lundström Polcirk. 17 (1881). 3SAH XXXXII. 1: 135 (1931; i bild). —
(1, 3) -BLICKA, -ning (föga br., Dalin (1853)). (numera bl. i vitter stil) se ned; ofta mer l. mindre oeg. l. bildl. PoetK 1817, 2: 61. särsk.
a) (numera föga br.) mer l. mindre bildl., i uttr. nedblicka på ngn, se med överlägsen l. föraktfull blick på ngn, se ned på ngn, ringakta ngn. Rademine Knigge 3: 27 (1804). Nyblæus Forskn. III. 1: 200 (1886).
b) bildl., om höga l. högt belägna naturföremål (särsk. himlakroppar), byggnader, statyer o. d. Eurén Kotzebue Cora 92 (1794). Från de öppna fialerna kring tornen nedblicka väldiga tjurgestalter. Hahr ArkitH 252 (1902). —
(1) -BLIXTRA, förr äv. -BLIXTA. [jfr t. niederblitzen] (i vitter stil) slå ned som en blixt; sprida ett blixtliknande sken nedåt; äv. (tillf.) tr.: slunga ned (ngt) ss. en blixt. Enbom Gessner 88 (1794; tr.). Medan han så stred och led, kom en tanke nerblixtrande i hjärnan. Lagerlöf Top. 174 (1920). —
-BLOCKA. (neder-) (†)
1) [jfr sv. dial. blåcka, bloka, snöa l. rägna häftigt] till 1, om hagel: komma ned i en häftig skur l. dyl. Spegel GW 78 (1685).
2) till 5 b, tr.: riva ned (ngt) gm våldsamt bombardemang l. angrepp med murbräckor o. d. Bolinus Dagb. 46 (1670). —
-BLÅSA, -ning. [fsv. nidherblasa]
1) i fråga om en förflyttning l. lägeförändring som åstadkommes av blåst.
a) tr., om vinden; ofta i p. pf., i uttr. vara nedblåst o. d., äv. med intr. bet. (delvis med anslutning till b); jfr blåsa, v.2 1. särsk.
α) till 1 b. Att han skall lathe vpsättie den Spetzen (på domkyrkan) igen som är aff Stormwäderett nederblåst. HB 2: 231 (1583).
β) till 5 b. Norrl. 10: 34 (1715). Jag såg utanför våra fönster så många träd nerblåsta. Björn Paul 30 (1794).
2) tr., i fråga om förflyttning l. lägeförändring som åstadkommes med mekanisk blåsanordning; jfr blåsa, v.2 D; särsk. till 1, 3. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 574.
a) till 3, 6, 12, betecknande att uppsättningen av kol, malm o. d. bringas att sjunka ned i masugnspipan, efter hand som kolet under masugnens gång förtäres; särsk.: få (kol) att brinna ned, blåsa slut på (kol). Rinman JärnH 374 (1782). Omkring 1,500 centner .. jernmalm nedblåsas dagligen i de båda masugnarne. TT 1871, s. 345.
b) till 10: upphöra med blåsningen i (masugn o. d.), ställa (ugn) på drev, driva (se driva, v.2 16 c). Åkerman KemTechn. 1: 258 (1832). SvD(A) 1920, nr 331, s. 10.
c) till 8 b, 12 b, i fråga om tillvärkning av bessemerstål, i uttr. nedblåsa stål till viss kolhalt, hårdhetsgrad o. d., vid blåsningen sänka stålets kolhalt till ett visst värde resp. ge stålet en viss hårdhet. JernkA 1875, s. 293. —
(13) -BLÄCKA, -ning. i sht i p. pf. Nedbläckade fingrar. SP 1780, s. 378. Du hederliga, interfolierade och nedbläckade almanacka. AB 1840, nr 304, s. 3. —
(1, 5) -BOCKA.
1) (†) intr. o. refl. (jfr 2): böja l. luta l. buga sig ned. Warnmark Sinnew. 28 (1687). (Mentor) befalte våra Rodare at sig nederbucka. Ehrenadler Tel. 27 (1723). Möller (1745, 1755).
2) (numera föga br.) i p. pf.: nedböjd, nedåtböjd, nedåtlutad. Lind 1: 561 (1749). Ansträngande arbete i framlutad eller nedbockad ställning. NF 14: 124 (1890).
3) (numera knappast br.) tr. (jfr 2): böja ned; äv. med saksubj.: komma (ngt) att böja sig ned. Hon will icke Axen på Åkren upplåcka, / Thet Kostar så myckit att ryggen nedbåcka. Törnewall E 1 b (1694). Unge Dal. 2: 44 (1835; med saksubj.). —
(3) -BORRA, -ning. ofta bildl.: pressa l. sticka (ngt) djupt ned (i ngt) l. begrava l. gömma (ngt i ngt). Gadd Landtsk. 1: 248 (1773). Ankarbultar nedborrade i berget. TT 1901, V. s. 27. (Jag) grät .. med huvudet nerborrat i kuddarna. Lindhé FlyddTid. 56 (1917). —
(3) -BOTTNA, -ing. (i fackspr.) framställa (ornament, figur o. d.) gm att göra en fördjupning i ytan av ngt; äv. oeg., om arbete utfört i dylik teknik. MeddSlöjdF 1887, s. 113. —
(1, 3, 5 b) -BRAKA. falla ned l. igenom på grund av att ngt brister; falla ned l. omkull under brak; numera nästan bl. i p. pf. Swedberg Ordab. (1722). Hagberg Shaksp. 4: 44 (1848). Östergren (1933). —
-BRINGA, -ning (mindre br.).
1) (numera bl. tillf.) till 1, 2, 3: föra l. forsla l. transportera l. bära o. d. ned (ngt), föra (ngt) med sig ned. KKD 6: 85 (1708). BL 18: 109 (1850).
2) (†) till 3: trycka l. föra ned; jfr deponera 4. I det högra (ögat hos en patient med starr) var starren blöt, anvuxen och svår at nedbringa. Acrel Chir. 76 (1759).
3) (numera bl. tillf.) till 3, om nedmyllning av frö, gödsel(medel) o. d. Juhlin-Dannfelt 130 (1886). Hellström NorrlJordbr. 300 (1917).
4) till 8 b: göra (ngt) mindre l. lägre, minska, sänka, pressa ned; reducera, decimera. Nedbringa kostnaderna, priset, hastigheten, dödlighetsprocenten. 2SAH 21: 382 (1841). Kolkonsumtionen och dennes nedbringande till ett minimum. TT 1872, s. 213. Nedbringa temperaturen. Otter Officer 403 (1930).
5) till 8 c: förvandla (ngt till ngt lägre l. sämre); förr äv.: försätta (ngn) i ett sämre läge. Almqvist Smar. 202 (1845). (Det holsteinska partiet) hotade nedbringa Sverige till rysk vasallstat. Stavenow Frihetst. 32 (1898). —
(6, 12) -BRINNA. [y. fsv. nidher brinna (SthmTb. 4: 360)]
1) om ljus, lampa, eld, brasa o. d.: brinna så att ingenting mera (brännbart) finns kvar (o. därför slockna); äv. bildl. MoB 2: 181 (1799). En nedbrunnen fackla. Nicander 1: 142 (1822). Låt din sannings ljus ej nederbrinna uti ljusastakan. Thomander Pred. 2: 537 (1849). Brasan i den lilla salen var nedbrunnen till mer än hälften. Tavaststjerna Inföd. 180 (1887). Siwertz ResK 216 (1929).
2) om annat föremål, t. ex. byggnad: fullständigt förtäras av eld, brinna upp (ända till grunden). VetAH 1759, s. 10. Jumalas tempel, hvilket .. itändes .. och nerbrann till grunden. Gumælius Bonde 40 (1828). UNT 1943, nr 103, s. 5. —
-BROMSA, -ning.
2) till 8 b: minska (fart) gm bromsning. —
-BRUKA, -ning.
1) lant. till 3: med plog, harv l. annat redskap arbeta ned (utsäde, gödsel o. d.) i jorden, nedmylla. LPetri KO 73 (1561, 1571). Nedbrukning af färsk gödsel. SDS 1899, nr 391, s. 2.
(1, 2, 3) -BRUSA, -ning. (mera tillf.) om vätska, vattenflöde, flod, ljud o. d.: brusande strömma ned. Dalin Hist. 1: 12 (1747). TurÅ 1895, s. 309. —
-BRYTA, -ning. [fsv. niþer bryta]
1) (numera föga br.) till 1, 3, intr.: (med stor våldsamhet l. kraft) tränga ned; jfr bryta 12. Björnståhl Resa 4: 180 (1774). Brunius Resa 1838 324 (1839).
2) till 1 b, tr.: komma (ngt) att falla ned gm att bryta av l. loss det; bryta av o. taga ned (ngt). Linc. O 2 a (1640). Krigarne .. / Med tystnad lagerqvistar nederbröto, / Och Constantin Botzaris band en krans. Nicander 2: 126 (c. 1830). Almqvist Grimst. 18 (1839).
3) till 5 b, tr.
a) bryta av o. fälla omkull (träd o. d.); äv. med saksubj. Ehrenadler Tel. 228 (1723). SkogsvT 1912, s. 165.
b) (numera nästan bl. arkaiserande, i sht i religiöst spr.) med avs. på byggnadsvärk, t. ex. hus, mur, stängsel o. d.: bringa att falla, störta l. kasta omkull; riva ned, lägga i ruiner l. spillror, rasera. Ath här skal ey latas en sten på then andra som icke bliffuer nedherbruten. Mat. 24: 2 (NT 1526; Bib. 1917: allt skall bliva nedbrutet); jfr 2. Nyköpungs slott .. wardt .. nidherbrutit i grundh. OPetri Kr. 120 (c. 1540). Ruinerna av Västerstads gamla, på 1870-talet nedbrutna kyrka. BotN 1926, s. 406. särsk.
α) (numera bl. i bibeln) med avs. på samhälle: jämna med marken, lägga i ruiner o. d. Alle städher .. woro nedherbrotne. Jer. 4: 26 (Bib. 1541; ännu i Bib. 1917). 1VittAH 4: 60 (1783).
γ) i mer l. mindre klart utförd bild. Rättferdigheetennes Fundament är Trooheten. Warder nu Fundamentet nedhbrutit, hwadh gått kan ther vpå bygdt warda? Forsius Fosz 415 (1621). Det är lifvet — att nederbryta / alla hinder. Forsslund Arb. 79 (1902).
4) i bildl. anv. av 3, tr. (delvis med anslutning till ned, adv. 12); ofta med saksubj.
a) kem. om kemisk process varigm en (i sht organisk) kemisk förening sönderdelas i enklare föreningar: spjälka. 2NF 18: 216 (1912). Starck Kemi 267 (1931).
b) geol. o. geogr. tr., om en (av utifrån värkande krafter framkallad) process (erosion, korrosion) varigm den fasta bärggrunden förvittrar o. sönderdelas. (Fjällen) förändras oavbrutet, nedbrytas och falla sönder. Sandström NatArb. 2: 240 (1910). HimHavJord 1: 42 (1925).
c) betecknande att ngn försättes i ett tillstånd av djup andlig l. kroppslig depression; vanl. i p. pf. i adjektivisk anv.: vars psykiska l. fysiska hälsa är helt förstörd, som är ”slut” l. ”förbi”, ”knäckt”, (djupt) deprimerad. Vara nedbruten till kropp och själ. Fysiskt, psykiskt nedbruten. Den gamle nedbrutne mannen öfverlefde icke länge sin ekonomiska och moraliska ruin. NF 8: 663 (1884). Hon (blev) alldeles nedbruten af sorg öfver en broders drunkning. 2NF 4: 311 (1905). Ingenting verkar så nedbrytande på hela menniskan som känslan af att man ej mera duger till något. LfF 1910, s. 228.
d) i allmännare anv., i sht med avs. på ngt som mer l. mindre tydligt uppfattas ss. resultatet av ett uppbyggnadsarbete: riva ned; förstöra, fördärva; tillintetgöra, krossa, ödelägga; upplösa. Nedbrytande krafter äro värksamma i tiden. (Kristi) kraft är ej våldets, som nederbryter sitt motstånd. Wallin 1Pred. 2: 423 (c. 1830). En lungkatarr, hvilken var tillräcklig att nedbryta hans af naturen svaga fysik. TT 1899, Allm. s. 132. särsk. i numera obr. (l. bl. tillf.) anv. Genom svaghets synder .. blifver nådeståndet icke nedbrutet. Nohrborg 894 (c. 1765). Reformationen nedbröt Mariakulten i de protestantiska landen. NF 10: 902 (1886). Man hade (i Norge efter 1814) kvar alldeles nedbrutna finanser. SvH IX. 1: 288 (1910).
5) hippol. till 12, intr., stundom i pass., om häst: ådraga sig försträckning l. bristning i böjsenorna; vanl. ss. vbalsbst. -ning l. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. TIdr. 1882, s. 117. 2NF 9: 936 (1908).
(5 b, 12) -BRYTARE, m.||(ig.). [till ned-bryta 4] person som bryter ned ngt; numera nästan bl. (i vitter stil) bildl., om person som krossar l. tillintetgör ngt l. värkar i upplösande riktning. Jes. 49: 17 (Bib. 1541). Schybergson FinlH 1: 525 (1887). SvTeolKv. 1928, s. 35. —
-BRÅKA, v. (†)
(6, 12) -BRÄNNA, -ing. [y. fsv. nidherbränna (HistTroj. 266)]
1) tr.: uppbränna (ngt) helt o. hållet l. ända till grunden; lägga (ngt) i aska; ödelägga (ngt) med brand. MoB 2: 236 (1808). Kommendanten nedbrände staden. 2SAH 48: 61 (1872).
2) intr.: brinna ned; företrädesvis o. numera nästan bl. (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i p. pf.
a) = ned-brinna 1; äv. bildl. Linné Ungd. 2: 215 (1734; om koluppsättning). Nedbränd brasan glimmar. Gripenberg SvSon. 16 (1908).
b) = ned-brinna 2. Et nedbrändt hus. Lind 1: 450 (1749); jfr 1. IT 1791, nr 51, s. 2. Crusenstolpe Tess. 2: 65 (1847). —
(1, 5) -BUGA. [fsv. nidher bugha] (†)
2) tr.: böja ned. Visb. 1: 90 (1541). jfr: The wilie trogha / och neder bwgha, / och hwlla (dvs. hålla) os för wrack. Visb. 2: 167 (c. 1600). —
(1, 5) -BUKTA, -ning.
1) gå i en bukt nedåt; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om buktningen. Petersson FysUnders. 110 (1908: nedbuktning).
(12 a, 13) -BUSA, -ning. (vard. o. i vitter stil; nytt ord) göra busaktig, förråa o. d.; särsk. (företrädesvis ss. vbalsbst. -ning) för att beteckna en allmän utveckling till råare seder o. sämre hyfsning inom ett samhälle l. en befolkningsgrupp. Hedberg Stopp 296 (1939). SvD(B) 1944, nr 317, s. 4. —
(1, 5) -BÅGNA. (föga br.) böja sig l. digna ned. Träden nedbugna. Bellman SkrNS 2: 354 (1773). Dens. (BellmS) 2: 141 (1790). —
(3) -BÄDDA, -ning.
1) stoppa l. lägga ned (ngn) i en bädd; bereda (ngn) en bädd att ligga i, ge (ngn) en bäddplats; äv. oeg., med avs. på sittande person: hölja in i filtar, täcken o. d., stoppa om; äv. refl.; jfr bädda, v. 1, 2. Linné Diet. 1: 89 (c. 1750). De skeppsbrutna .. fingo torra kläder, varm mat och blevo sedan varmt nedbäddade. Hägg LotsFyrpl. 52 (1930). särsk. bildl., om en avliden persons begravning l. läggande i kista; jfr bädda, v. 2 a. Hasselroth Campe 13 (1794). Hellberg Samtida 4: 58 (1871).
2) lägga ned l. nedpacka l. helt l. delvis dölja l. begrava (ngt) i en massa l. ett ämne, inbädda; vanl. i pass., i sht i p. pf.; äv. refl.; jfr bädda, v. 3. Bergman Jordkl. 2: 380 (1774). En i sand nerbäddad degel. TT 1901, K. s. 132. Äggen (av slagugglan lågo) delvis nedbäddade i litet skägglav. Rosenius SvFågl. 3: 15 (1927).
3) om byggnad, flod o. d., i uttr. ligga nedbäddad o. d., ligga så att den helt l. delvis döljes av omgivande vegetation l. terrängföremål. Bremer GVerld. 1: 31 (1860). Österdalälfven .. ligger nedbäddad mellan höga stränder. Kôersner Dal. 54 (1885). —
(1, 5) -BÖJA, -else (†, L. Paulinus Gothus ThesCat. 239 (1631), Juslenius 61 (1745)), -ning. [fsv. nidher böghia] A. betecknande en böjning av ett föremål varigm föremålet får formen av en kroklinje vars ena ända är riktad nedåt samt i närstående bet.
1) böja (ngt) i riktning nedåt, gm böjning av (ngt) ge det en lutning nedåt; äv. refl.; äv. med saksubj.; numera i sht i p. pf.; jfr böja, v. I 2. Mark. 1: 7 (NT 1526; refl.). De smala biörkar, som snöen nedbögdt. Linné Bref I. 1: 317 (1732). Nedböja sit hufvud. SP 1792, nr 162, s. 4. (Storken hade) stått med huvudet nerböjt och näbben tryckt emot halsen. Lagerlöf Holg. 1: 74 (1906). Haussmann .. sysslade nedböjd med (den avsvimmade) mannens huvud. Hallström Händ. 37 (1927). särsk.
a) (†) med avs. på ögonen l. synen l. öronen: rikta nedåt, särsk. (med avs. på ögonen) ss. tecken på ödmjukhet l. (med avs. på öronen) med tanke på att ngn böjer sig ned l. sänker sig ned från sin upphöjda ställning för att lyssna (jfr c). Herre nedherbögh tijn öron och hör. Jes. 37: 17 (Bib. 1541). Een wälskapat Jungfrw, .. medh klare och skarpsynte Ögon, dogh icke trotzige, ey heller ödmiuke eller nedbögde. Schroderus Waldt 2 (1616). Lehnberg Pred. 1: 294 (c. 1800).
b) (†) mer l. mindre oeg. (väsentligen anslutet till ned, adv. 5), med tanke tillika (stundom företrädesvis) på att ngn l. ngt bringas ned på marken l. störtas omkull o. d.; äv. i uttr. nedböja knäna l. med nedböjda knän, böja knä resp. knäböjande. Wor siel är nedherbögt til iordena. Psalt. 44: 26 (öv. 1536; Bib. 1917: nedböjd i stoftet); i öv. 1536 möjl. (som i Bib. 1917) med direkt anslutning till huvudbet.; jfr e. (Gud skall) nedherböya idhra mwrars högha feste, förnedhra och kasta them j stofft på iordena. Jes. 25: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: störtar .. omkull). Predika .. om böners förrettande med nedbygda knä. Swedberg SabbRo 1584 (1690, 1712). (Gud, förbarma dig över dem som) Vti theras böne-kamrar ligga för Tig nederbögd. Kolmodin Rök. 100 (1728). Må hända ligger du snart nedböjd på sjuksängen. Hagberg Pred. 5: 31 (1819). Christus på korset! Det är en syn, för hvilken himmelens andar tillbedjande nederböja sig. Wallin 1Pred. 2: 29 (c. 1830); möjl. med direkt anslutning till huvudbet.
c) (†) refl., bildl., betecknande att Gud l. en högt uppsatt person ”sänker sig ned” från sin upphöjda ställning för att hjälpa ngn o. dyl. l. (i uttr. nedböja sig till ngt) att ngn ödmjukt underkastar sig l. finner sig i ngt. När Gudz hierta är moot osz så mildt och willigt, / At han nedböijer sig til osz. Spegel ÅPar. 33 (1711). Nyblæus Forskn. 2: 589 (1881).
d) mer l. mindre bildl., för att beteckna att ngn hårt tynges l. tryckes av ngt (t. ex. av hårt arbete, bekymmer, sorg, hög ålder o. d.); numera nästan bl. i p. pf. Nedböjd av sorg, ålder. Jesus vplyffter til Himmelen högt / Then Korszens tyngd haar nederbögdt. Ps. 1695, 19: 4. Bekymmer och fjättrar nedböja kropp och själ. Eurén Kotzebue Neg. 48 (1796). Den trefna idoghet, som, nedböjd under arbetet, framsträfvar till tarflig bergning. Valerius 2: 252 (1839). Den af sin olycka nederböjde kardinalen. Cygnæus 6: 533 (1843). Annerstedt Rudbeck Bref cxxxviii (1905).
e) (numera knappast br.) bildl., med avs. på person l. ngns sinne o. d.: kuva, nedslå, böja. Han (dvs. Gud) nedherböyer them som j höghdenne boo, then högha stadhen förnedhrar han. Jes. 26: 5 (Bib. 1541). Lucidor (SVS) 318 (1673). På jorden hafven I .. (att vänta) idel möda och elände, hvar af edra sinnen skola nedböjas til ödmiukhet. Bælter JesuH 6: 167 (1760). Agardhs spänstiga sinne kunde väl tyngas af olyckan; det kunde ej af henne nedböjas. 2SAH 33: 57 (1861). Hon var allt för nerböjd och kväst för att någonsin försöka att stå på sin rätt. Edgren ESkr. 2: 142 (1892).
2) (enst., †) i p. pf., om gång: som går i en krök nedåt, som bär nedåt. En trång, / än upp, än nedböjd labyrinthisk gång. Franzén Skald. 3: 378 (1829). B. betecknande en böjning av ett föremål varigm föremålet får formen av en kroklinje vars mitt bildar en nedåtriktad båge l. krök.
3) (†) i p. pf.: nedåtbuktad, nedåtkrökt. Schroderus Comenius 180 (1639; om åsna). KonstNyhMag. 3: 28 (1820).
4) tekn. ss. vbalsbst. -ning, om det förhållandet att ngt krökes l. buktas i en nedåtriktad båge l. buktning; äv. konkretare, om krökningen l. buktningen. JernkA 1881, s. 165. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 604. —
(1, 2, 3) -BÖLJA, v. (i vitter stil) böljande strömma l. tränga l. falla ned; äv. bildl. l. oeg. Håret .. hade lossnat undan bindeln och nedböljat på halsen. Almqvist TreFr. 2: 5 (1842). —
(1, 3) -DALA. (vard. o. i vitter stil) Carlén Rosen 369 (1842). Elvahundra (kronor) kom neddalande över familjen som från himlen. Moberg Rosell 221 (1932). —
-DAMMA, -damning.
1) (numera knappast br.) till 1, 3, intr.: falla ned i form av damm l. tätt o. finfördelat ss. damm o. d. Snön ifrån de hvita vingar / nerdammar öfver Valaskjalf. Tegnér (WB) 2: 60 (1817). Bremer GVerld. 1: 224 (1860).
2) till 13, tr.; i sht i p. pf. Wikforss 1: 264 (1804). 2SAH 52: 23 (1876). särsk. (numera mindre br.) mer l. mindre bildl., med tanke på det förhållandet att damm lagrar sig på o. övertäcker ngt som länge får ligga orört. Neddammade Pedanter. Eurén Kotzebue Orth. 1: 2 (1793). Hagberg Shaksp. 7: 249 (1849). —
(1, 2, 3) -DANSA. dansande förflytta sig ned; vanl. bildl. l. oeg., särsk. för att beteckna den livliga, lekfulla rörelsen av strömmande vatten l. för att beteckna en fallande rörelse antingen ss. lätt o. lekfull l. (särsk. i uttr. komma neddansande) ss. rask, häftig, oförmodad. De frigjorda najaderna neddansa i fröjd utför kullen. 2SAH 12: 369 (1827; om vårbäckar). Alamquer, der vattnet friskt ur fjällen / Neddansar sorlande och sköljer hällen. Lovén Cam. 95 (1839). Sadel och packning kommo nu neddansande i vild fart utför sluttningen (av branten). Hedin Beskickn. 322 (1891). De nerdansande blombladen. Wulff Petrarcab. 82 (1905). särsk. i fråga om viss tur i angläs. Neddansandet af anglaisen hade varit roligt nog. .. Men nu kom den fasliga tiden, då man åter skulle arbeta sig upp igen. Knorring Illus. 112 (1836). —
(8 b, 12 b) -DELA, -ning. (i fackspr.) sönderdela (gm upprepad delning, till allt smärre delar). SFS 1919, s. 408.
Spalt N 281 band 18, 1947