Publicerad 1947   Lämna synpunkter
NEMESIS ne4mesis, äv. ne3mesis2 (némesiss Dalin), sbst. oböjl., i bet. 1 f. (l. m.), i bet. 2 r. l. f.
Etymologi
[jfr t. o. eng. nemesis, fr. Némésis, nylat. nemesis, lat. Nemesis; av gr. νέμεσις, ss. appellativ med bet.: rättvis indignation (över ngt) o. d., äv. personifierat ss. gudinna som fördelar lycka o. olycka o. bestraffar brott, övermod o. självförhävelse, eg. vbalsbst. till νέμω, utdelar, till en ieur. rot nem, som föreligger i NIMMA. — Jfr -NOM, NOMAD]
1) eg.: hämndens l. vedergällningens gudinna (i den grekiska mytologien); i utvidgad anv., om hämnande makt l. väsen o. d.; äv. bildl., om ngn l. ngt som utkräver hämnd l. vedergällning. Bark Bref 1: 166 (1704); jfr 2. 2SAH 12: 438 (1827). I de gamles tragedier var en osynlig Nemesis ofta den egentliga hufvudpersonen. 3SAH XLVII. 2: 124 (1837). Denna straffande gud eller Nemesis har då ingen annan grund än alla de andra gudarne: fruktan. Strindberg TrOtr. 3: 32 (1886, 1891). 3SAH LIII. 2: 56 (1942; bildl.).
2) [jfr motsv. anv. i t. o. eng., ävensom av nylat. nemesis divina, Guds hämnande vedergällning] (den gudomliga) vedergällning(en). Höijer 3: 220 (1810). Utmana gudarnes nemesis. Cavallin (o. Lysander) 40 (1879). Menniskoöden, hvilka inbördes utjämna hvarandra för att åstadkomma ett slags Nemesis. Strindberg Inf. 88 (1897). SvD(A) 1932, nr 307, s. 4.
Ssgr: (2) NEMESIS-LÄRA, r. l. f. jfr -tanke. Rollin NemDiv. 8 (1857). —
(1) -MYT. LdVBl. 1888, nr 83, s. 2. —
(2) -TANKE. om tanken att en gudomlig vedergällning gör sig gällande under jordelivet. 2NF 9: 1433 (1908).

 

Spalt N 478 band 18, 1947

Webbansvarig