Publicerad 1947   Lämna synpunkter
NOMINATIV nωm3ina~ti2v l. nω3-, äv. nom3-, l. 400~1, ngn gg 1004, ss. första led i ssgr ofta 1003~ (nominati´v Weste; – – -i´v Dalin), r. l. m. ((†) n. Polyfem IV. 19: 2 (1811), VRydberg); best. -en (ss. n. -et); pl. -er (ss. n. =); stundom äv. NOMINATIVUS -us, r. l. m.; best. -tiven; pl. -tiver.
Ordformer
(-tiv (-tif) 1801 osv. -tivus 1753—1936. — Anm. I ä. tid användes ordet med fullständig lat. böjning. Wallenius Proj. G 4 b (1682: nominativum, ack. sg.), Dahl GrGr. 7 (1809: Nominativi, gen. sg.))
Etymologi
[jfr t. nominativ, eng. nominative, fr. nominatif; av lat. nominativus, substantivering av nominativus, adj. (se NOMINATIV, adj.), i uttr. casus nominativus; jfr gr. ὀνομαστική (πτῶσις)]
språkv. kasus som användes för att angiva ett nomens l. pronomens funktion ss. subjekt (l. bestämning till subjektet) i satsen; subjektets kasus; äv.: nominativform; äv. om själva betydelseförhållandet (oberoende av dess språkliga uttryck); jfr GRUND-FORM 2 b. Den subjektiva predikatsfyllnaden står (i latinet) i nominativ. Att .. præpositiones (i svenskan fordra) någon annan casus, än nominativus in nominibus, .. det har jag ej märkt. Hof Skrifs. 181 (1753). Endast genitiven (betecknas i svenskan) genom en serskild ändelse -s, hvaremot nominativen, dativen och ackusativen .. hafva en gemensam form. Sundén SvSpr. 38 (1869). Ännu i Linds ordbok äro nominativen närvara, frånvara, öfvervara att finna. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 523. Ejder Adj. 6 (1945). — jfr PREDIKATS-, TILLTALS-, VOKATIV-NOMINATIV. — särsk.
a) i uttr. nominativ med infinitiv, om konstruktion (se d. o. 5) vid vissa passiva predikatsverb, kännetecknad av att subjektet förbindes (är förbundet) med en infinitiv, o. motsvarande en ackusativ med infinitiv vid aktivt predikatsverb: subjekt med infinitiv; jfr b. Sundén SvSpr. 182 (1871). Beckman SvSpr. 218 (1904).
b) (numera knappast br.) subjekt. Boivie SvSpr. 87 (1820). Komma sättes .. icke emellan tvenne små, genom Och förenade satser, som hafva samma nominativ. Enberg SvSpr. 313 (1836).
c) (†) oeg., om ett genitivattributs huvudord. Hof Skrifs. 256 (1753).
Ssgr (språkv.): NOMINATIV-FORM; pl. -er. form tillhörande kasuskategorien nominativ. Rydqvist SSL 2: 456 (1860). —
-MÄRKE. nominativändelse. Richert Ljudlag. 356 (1866). —
-TECKEN. (†) nominativändelse. Rydqvist SSL 2: 504 (1860). Därs. 600. —
-ÄNDELSE. ändelse som i vissa språk i nominativ tillägges (är tillagd) stammen i nomen (pronomen o. räkneord). Rydqvist SSL 2: 34 (1857).
Avledn.: NOMINATIVISK, adj. [jfr t. nominativisch] språkv. som tillhör l. har avseende på nominativ. Björkman (1889). 3SAH 6: 430 (1891).

 

Spalt N 639 band 18, 1947

Webbansvarig