NYCKA, f.; anträffat bl. i pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. nykkia (Bureus Suml. 59 (c. 1600)), nycka, nittja, nocka på ”kavring”, hake på slända l. spinnrocksvinge; jfr nor. dial. nykkja, häkta, ävensom sv. dial. (Skåne) hornnycka, bindsle (hälla) som förenar ena hornet med ena frambenet på ett nötkreatur; till stammen i NOCK, sbst. — Jfr NYCKA, v.2]
(†) ögla (av garn l. band); anträffat bl. i pl.; jfr LYCKA, sbst.1 1. Hon (dvs. Flättja) war klädd vppå Fransk, där-å alt war brokot och krokot; / Ringat, och slingat i kors; med Franszar i Lyckior, och nyckior. Stiernhielm Herc. 34 (1658, 1668); jfr Dens. Vt. C 2 a (1658, 1668).
Ssg: NYCKE-SÖM. (†) om ett slags på Öland förr använt broderi (möjl. ett slags öglesöm) som syddes med ullgarn på linne. Åhstrand Öl. 77 (1768).
Spalt N 847 band 18, 1947
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
