Publicerad 1947   Lämna synpunkter
NÅD nå4d, sbst.1, förr äv. NÅDD, r. l. m. ((†) n. Lind (1749), Ikonen (1889)); best. -en (ss. n. -et); pl. -ar (ss. n. =).
Ordformer
(nod 1793. nåd 1749 osv. nådd 1734—1838)
Etymologi
[sv. dial. nod, nåd, motsv. nor. nod (med kort vokal), nyisl. hnoð, n.; vbalsbst. till NÅDA, v.1]
(i fackspr.)
1) nådning. Serenius Aaa 4 a (1734). Östergren (1933).
2) konkret, om den medelst nådning krökta o. inslagna spetsen av en spik l. ett söm som slagits igenom visst material. Lind (1749). Inga grofva nådd blifva synliga på hofven. LfF 1838, s. 272. Östergren (1933).
Ssgr, se nåda, v.1 ssgr.

 

Spalt N 926 band 18, 1947

Webbansvarig