| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O ω4, sbst.1, n.; best. o´t l. o´et; pl. o´n l. =; pl. best. o´na, stundom o´en.
1) namn på den femtonde (i ä. tid äv., då bokstäverna i o. j icke höllos isär, den fjortonde) bokstaven i vårt alfabet; äv. om tecken för o-ljud i annat alfabet; stundom, hos ä. förf. vanligen, icke strängt skilt från 2. Bokstaven o. Stort, litet o. O med hake, se HAKE, sbst.2 2 f β. E och O, göra Ä och Å stort intrång uti Svenskan. JBureus (c. 1640) hos Lindroth Bureus 115. Att blifva trind och fet, som ett o i ”O Gud! vi lofve dig!” Palmær Eldbr. 91 (1838). (Mamma) Pekade på a’n och på o’n och på i’n (i abc-boken). Josephson GRos. 100 (1896). AntT XVIII. 2: 24 (1909; om o-runa). Stavsättet med två ”o” (i ortnamnet Boo). SvD(B) 1943, nr 1, s. 10. särsk. i utvidgad anv.
a) om den del av en ordbok l. av ordförrådet i ett språk l. av adresskalender o. d. som innehåller de med o börjande orden l. namnen. Helsingius (1587). AdrKalSthm 1947, s. 311.
b) (tillf.) bildl., om ngt som till form l. utseende liknar l. mer l. mindre påminner om ett o. Hagberg Shaksp. 1: 52 (1847; eng. orig.: oes; om stjärnor). Hennes blekblå ögon bildade två o:n. Blomberg FlodStig. 14 (1933).
2) om ljudet ω; äv. om mer l. mindre närstående ljud, i sht sådana som i skrift betecknas med bokstaven o. JBureus (1602) hos Lindroth Bureus 83. Mun gApAr A(,) flEper E(,) grIner I(,) hohlar O. Dens. (c. 1630) Därs. 103. Vår tids slutna o i god. Rydqvist SSL 4: 108 (1868). Min engelska är ej felfri. Mina o-n och p-n .. duga ej för en engelsk teaterhjälte. PT 1903, nr 138, s. 2.
3) i symbolisk anv.; särsk.
a) för att beteckna ngt ss. det femtonde (resp. fjortonde) i ordningen. Paragraf 3, mom. o. OPetri MenFall O 1 a (1526; ss. arksignatur på det fjortonde arket); jfr O-ARK(ET). Bidrag till Sveriges officiella statistik. O) Landtmäteriet. (1868; boktitel).
c) [av andra vokalen i lat. nego, jag (för)nekar] log. ss. tecken för ett partikulärt negativt omdöme; jfr E, sbst. 3 c. Rydelius Förn. 386 (1737). 3NF (1931).
(1) -FORMIG. —
(2) -STAM. [jfr t. ō-stamm] språkv. nominalstam med (kort l. långt) o ss. stambildande suffix; särsk. om substantiv med dylik stambildning; i fråga om förh. i germanska språk l. i urgermanskan (där ifrågavarande stammar ha långt o ss. stambildande suffix) vanl. skrivet ō-stam. Danielsson GrAnm. 1: 26 (1881). Indoeur. o-stammar. Tamm AvlÄndSbst. 23 (1897). Rena ō-stammar. Janzén SbstBohusl. 242 (1936). —
(2) -UTTAL~02. (mera tillf.) uttal med o-ljud. Vacklan mellan o- och å-uttal. SvUppslB 20: 531 (1934).
Spalt O 1 band 18, 1949