| Publicerad 1893 | Lämna synpunkter |
A a4, n.; best. a’et; pl. =, l. a’n.
2) a ss. bokstaf, skriftecken l. typ för a-ljuden. Stundom, i sht hos ä. förff., skiljes icke strängt mellan 1 o. 2. Bokstafven a. Stort A. Litet a. A är den förste bokstafwen i alle abecedên; utan twifwel efter han är den klareste. Columbus Ordesk. 43 (1678). A, lyder hos oss altid a. Swedberg Schibb. 3 (1716). (Min far) ritade ett A .., efter hvilket jag ritade andra An. C. A. Ehrensvärd hos Warburg 9 (c. 1790). En lång sned rad med a. Leopold 2: 287 (1800). — bildl. Han känner intet det stora A (dvs. han har ingenting lärt). Möller (1745). — den del af en ordbok, som innehåller de med a börjande orden. Ett stycke af bokstafven A, författadt af .. Olof Celsius. Rosenstein i SAH 1: 53 (1801). En Svensk ordbok (hvaraf några blad på A utgifvits). Rydqvist i SAH 45: 261 (1870). — jfr ANTIKVA-, FRAKTUR-A.
3) i symbolisk användning
a) för att beteckna det första i ordningen; vid numrering motsv. siffran 1. Serien A. Kåren A. Helklassiska linien eller linien A. Ber. om allm. läraremötet 1875, s. 160. Lärjunge på latinlinien eger välja mellan afdelningen A, der båda de klassiska språken läsas, och afdelningen B, der grekiska språket icke läses. SFS 1878, nr 53, s. 3. Klasser .. delade i parallelafdelningar A och B. Ped. tidskr. 1887, s. 59. — särsk.
α) A och O, alfa o. omega, den första o. den sista bokstafven i det gr. alfabetet; början o. slut. I NT om Gud l. Kristus; sedan äfv. i den allmännare betydelsen: det första o. det sista, allt i allom, enda föremålet för ngns diktan o. traktan. Jach är A och O, .. begynnilsen och enden. Upp. 22: 13 (NT 1526). Kom, o Jesu, kom! tu, som äst A och O. Ps. 332: 11 (1695); jfr Ps. 364: 6 (1819). Han, mina tankars A och O. Stagnelius 2: 172 (1821). Känslan är .. på visst sätt både A och O i människans religiösa öfvertygelse. Nyblæus Rel. upps. 32 (1867, 1874). Att erhålla makten .. var ju denne starke andes A och O. Forssell Stud. 1: 8 (1875).
β) i förb. med B, om en början, som drager annat med sig. (Att gifva efter) hielper oss intet; ty när Ryssen får A, vil han hafva B dertil. 2 RARP 2: 308 (1723). särsk. Den, som sagt a, måste säga b, den, som börjat, måste fortsätta l. åtaga sig konsekvenserna. Lindfors (1815). Hade han sagt A, måste han säga B och taga emot hvad som skulle komma. Benedictsson Folklif 35 (1887). jfr: När vij .. hafva blifvit brachte att säija A (dvs. välja adelsdeputerade), så torde snart heela rijket få säija B, nembligen att dhet skall blifva ett parlamente. 2 RARP 5: 606 (1726).
b) för att beteckna det främsta, det bästa; ss. tecken för den högsta klassen, t. ex. i Lloyds skeppsregister. — särsk. A, den högsta betygsgraden, laudatur, berömlig; äfv. Stort A. Han har fått A i historia. A. betyder berömlig insigt, berömlig flit. Försl. t. skol-ordn. 89 (1817). — a, näst högsta betygsgraden, insigniori cum laude approbatur, med utmärkt beröm godkänd; äfv. Litet a. Förhållnings-bok uti Ullgrens priv. läro-anst. i Sthm 1 (1846). A (betyder) Berömlig. a (betyder) Med utmärkt beröm godkänd. Terminsbetyg vid Norra latinlärov. i Sthm (1890-talet).
c) för att beteckna ngt bestämdt, ngt gifvet; i algebra nyttjas a (liksom äfv. alfabetets närmast följande bokstäfver) till tecken för bekanta storheter; i logiken, rättsvetenskapen osv. använder man A för att i allm. beteckna ett föremål för tänkandet. A är antingen B eller icke-B. Afzelius Log. 45 (1839, 1864). A är icke non-A. Därs. 5 (1847, 1864).
d) i logiken ss. tecken för ett universelltaffirmativt omdöme. Rydelius Förn. 386 (1737). De jakande omdömena (betecknas) med de första vokalerna i affirmo .. så att A utmärker ett allmäntjakande, I ett partikulärt-jakande .. omdöme. Lindblom Log. 72 (1836).
4) tonk.
a) sjette tonsteget i den normala durskalan, tonen a. Stora bokstafven A betydde (enl. Gregorii beteckning) .. tonen a ur grofva, men a tonen a ur ostrukna oktaven. Mankell Mus. hist. 1: 174 (1864). — a ss. stämgaffelns ton (normaltonen). Börja nu (serenaden) … här har du a! Wennerberg 2: 72 (1848).
b) den sträng, tangent, orgelpipa osv., som återgifver tonen a.
c) den tonart, som har a till grundton. Stycket gick i A. Beethoven .. var representerad genom Ciss-moll-sonaten, och den i A op. 101. Norman Mus. upps. 137 (1884). — A dur, A moll (ofta skrifna a-dur, a-moll, stundom äfv. uttalade a3~dɯ2r, a3~mol2). Duetten i A-dur. Norman Mus. upps. 54 (1882). Pianoqvartetten i A-moll. Därs. 60 (1883).
d) det tecken, som utmärker tonen a. Noten a i tvåstrukna oktaven. Man var i stånd att med de sju första bokstäfverna ur latinska alfabetet a, b, c, d, e, f och g antyda hvarje musikalisk tonföljd, som .. (på Gregorii tid) ansågs behöflig. Mankell Mus. hist. 1: 147 (1864).
(3 a) -ARK(ET)~2, vid paginering i ä. skrifter. —
-B, -BC, -BCD, se d. o. —
(1) -DEKLINATION(EN) ~1002 l. ~0102. dekl., som följes af a-stammar. Widmark Fornnord. subst. casusf. 12 (1865). —
(4 c) -DURSACKORD—1~02. —
(4 c) -DURSDUETT—1~02. —
(2) -FACK(ET)~2, i en stilkast. —
(3 b) -GOSSE~20. gosse, som erhållit l. förtjänar högsta betygsgraden. —
(4 c) -HORN~2. —
(3 b) -KARL~2. = -GOSSE. A-karlen, AB-karlen .. (, B-karlen och) den underkände. Ped. tidskr. 1889, s. 112. —
(4 c) -KLARINETT~002. —
-KLASS(EN)~2.
2) (till 3 a) af obligationer, lottsedlar osv. —
(3 b) -KRIA~20. kria, som bedömts med l. förtjänar högsta betygsgraden. —
(3 a) -LINJE(N)~20. den bildningslinje inom de allm. läroverken, å hvilken både lat. o. gr. läsas. Ped. tidskr. 1885, s. 147, 1887, s. 132. —
(2) -LÅDA. (†) Booktryckiare, som måtte haa A-lådan snart halfannan gång så rijk som en annan bokstaf. Columbus Ordesk. 43 (1678). —
(4 c) -MOLLSACKORD—1~02. —
(4 c) -MOLLSDUETT—1~02. —
(3 a) -NUMMER~20, af en tidning. —
(1) -RUNA(N)~20. —
-SERIE(N)~200.
2) (till 3 a) af obligationer o. d. —
(1) -STAM~2. ordstam, som slutar på a; äfv. nomen, hvars stam slutar på a. Widmark Fornnord. subst. casusf. 17, 18, 23 (1865). —
(4 b) -STRÄNG~2, på violinen den tredje (g, d, a, e), på violoncellen den fjärde (c, g, d, a). —
(4 a) -TON~2. —
(4 c) -TRUMPET~02. —
(2) -TYP~2.
Spalt A 1 band 1, 1893