| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) (i fackspr.) om sak: icke balanserad; som icke har balans; jfr balansera 2 a, 3 a (β). TT 1895, M. s. 2. Obalanserade roder. UFlottUnderbef. 1940, s. 259.
2) bildl.; om person l. ngns lynne o. d.: utan (sinnes)jämvikt; utan behärskning, obehärskad. Urmänniskans .. obalanserade kynne. Steffen Krig 1: 37 (1914). Siwertz JoDr. 245 (1928; om person). —
OBANAD, p. adj.
1) om väg l. stig: som icke gjorts farbar; svårframkomlig. Serenius (1734; under untrod). 1VittAH 4: 418 (1781; bildl.).
2) (mindre br.) om landområde: utan (farbara) vägar; svårframkomlig. Adlerbeth Buc. 90 (1814). (Jämtlands) obanade kärrmarker. IllSv. 2: 15 (1882). —
OBANDAD, p. adj.
1) icke försedd med sammanhållande band, utan band; särsk. dels om laggkärl o. d., dels om kanon(tub). Juslenius 445 (1745). Obandade kanontuber. TT 1889, s. 192.
OBARKAD, p. adj.
1) (i sht i fackspr.) om timmer o. d.: vars bark icke avtagits. Johansson Noraskog 3: 70 (i handl. fr. 1675; om ved). Obarkat virke. HbSkogstekn. 97 (1922).
2) garv. om hud, skinn o. d.: som icke bearbetats medelst barklag; numera ofta allmännare: ogarvad. Obarckade hudar. ArkliR 1556, avd. 1.
4) (vard.) i bildl. anv. av 1 o. 2, om person, uppträdande o. d.: rå(barkad), ohyfsad. Sundén (1887). (Han) var en .. stridig herre, och rå och obarkad var han också. 3SkånS III. 2: 11 (1896). —
OBARMHÄRTELIG, adj.; adv. -a (Hes. 23: 25 (Bib. 1541), Schultze Ordb. 1904 (c. 1755)), -en (G1R 26: 316 (1556), Wingård Minn. 4: 60 (1847)). (-hert- 1681. -hierte- c. 1585. -härte- (-herte-) 1530—1847. -lig(h)it(t), n. sg. 1530—1676) [jfr fsv. obarmhärtelika, adv.] (†) obarmhärtig. OPetri 2Post. 21 a (1530). Wingård Minn. 4: 60 (1847). särsk. med försvagad bet.: ”ryslig”, ”förskräcklig”. (De) förtörna Gud med obarmherteligitt sveriande. VDAkt. 10/4 1676. —
OBARMHÄRTIG3~020, stundom 1040 (obarmhe´rtig Weste). [fsv. obarmhärtogher] icke barmhärtig; vanl. övergående i bet.: skoningslös, hård, omild, hjärtlös, hårdhjärtad, sträng; äv. bildl. samt i utvidgad anv., om sinnelag o. dyl. l. om handling; äv. i uttr. obarmhärtig (e)mot ngn. Hanss obarmhertuge tyranniske hedzskhet. G1R 1: 296 (1523). Hon är obarmhertigh emoot sin lijka. Syr. 28: 4 (Bib. 1541). Vitt solsken, som obarmhärtigt blottar rockens skavanker och själens. SvD 17/4 1921, Söndagsbil. s. 1. särsk. (vard.) med försvagad bet.: oerhörd, ”ryslig”, ”förskräcklig”, ”hemsk”; äv. i n. sg. obest. substantiverat: oerhört mycket. Han fick obarmhertigt .. med stryk. Ahlman (1872). Denna obarmhärtigt långa väg. Cavallin Kipling Emir. 73 (1898).
Avledn.: obarmhärtighet, r. l. f. Iagh skal strijdha .. medh .. grymheet och obarmhertigheet. Jer. 21: 5 (Bib. 1541). —
OBARMLIGA l. OBARMLIG, adv. (obarmlig 1694. vbarmlige 1543) [fsv. obarmelika; jfr barmlig, ävensom mnt. unbarmeliken] (†) obarmhärtigt, grymt. G1R 15: 345 (1543). Thet taar tu obarmlig / Från Fattig och lijka som / Stiäl från them skamlig. Törnewall C 4 b (1694).
Spalt O 39 band 18, 1949