| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OCEAN ωs1ea4n l. ω1s-, r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er. Anm. Ordet förekom förr äv. i lat. form o. med lat. böjning samt med neutralt genus. Forsius Min. 158 (c. 1613: I thet stoora Oceano). Landsm. XVII. 3: 20 (1672: af det närliggiande Oceano).
1) benämning på den stora, sammanhängande vattenmassa som täcker större delen av jordklotet o. omger jordens kontinenter, världshav, hav; särsk. om vart o. ett av de gm landmassor avgränsande världshaven, dvs. Atlantiska, Indiska o. Stilla oceanen, tidigare äv. om Norra o. Södra ishavet; förr äv. om mindre hav som står i öppen förbindelse med världshavet (t. ex. Nordsjön). Öfver Bält och Ocean / En Admiral fast prächtig. Wivallius Dikt. 77 (1631; om Wallenstein). Then stoore Ocean kring heela Werlden simmer. Spegel GW 90 (1685; i personifikation). (Fenicierna) hafva och seglat ända in til sielfva vijda Oceanen som löper omkring hela verlden. Ehrenadler Tel. 103 (1723). Af ålder har man indelat (världshavet) .. i fem oceaner. Hagman FysGeogr. 83 (1903). Snabbgående oceanjättar, ofta kallade ”Oceanens vinthundar”. Nilsson Skeppsb. 9 (1932). — jfr VÄRLDS-OCEAN. — särsk. (enst., †) om mindre, avgränsad del av havet. Leopold 2: 97 (1788, 1815; om Finska viken).
2) (i sht i vitter stil) i mer l. mindre bildl. anv. av 1, särsk. med tanke på världshavets ofantliga vidd o. djup; äv. om ett ofantligt stort flöde l. om en stor mängd av ngt o. d.; jfr HAV 3. Le, vän; fast åren de hvälfva / I intets eviga Ocean. Thorild (SVS) 1: 129 (c. 1785). Sin örnflygt vill hon (dvs. själen) sträcka / Mot ljusets Ocean. Stagnelius (SVS) 2: 254 (1821). Från den lugna spegelklara insjön är jag nu drifven ut på lifvets stormiga ocean. Böttiger 6: 149 (1835). Ett världskrig, som lämnat efter sig oceaner av folkhat och motsättningar. VFl. 1933, s. 142. — jfr SAND-, SKOGS-OCEAN.
-FART. sjöfart på världshaven. (Agardh o.) Ljungberg 4: 343 (1863). Lastångare för oceanfart. VFl. 1911, s. 87. —
-GÅENDE, p. adj. om fartyg: som befar l. kan befara världshaven. UB 7: 228 (1874). Oceangående ångare. TT 1899, Allm. s. 75. —
-HAMN. Hamburg (har) blivit en såväl ocean- som flodhamn av första rang. Rönnholm EkonGeogr. 122 (1907). —
-HANDEL. försiggående över världshaven; jfr handel, sbst.2 11. Eastend, hvars dockor och andra för oceanhandeln afsedda inrättningar förläna London karakteren af sjöstad. NF 10: 63 (1885). —
-LED, r l. m. l. f. jfr -väg samt led, sbst.2 1 b. Fjärran från alla ocean-leder ligger också (ön) Nya Amsterdam. Hedin Pol 2: 466 (1911). —
-TRAFIKERANDE, p. adj. som trafikerar världshaven. Stora oceantrafikerande rederier. VFl. 1929, s. 64. —
-UTSIKT. (enst., †) vidsträckt utsikt, liksom över ett världshav; jfr ocean, sbst. 2. Oceanutsigter öfver blomhöljda Prairies, gyllne maisfält, mäktiga floder. Bremer NVerld. 2: 451 (1853). —
-Ö. ö i världshavet, belägen långt ute från fastlandskusten; motsatt: kontinentalö. Rydberg KultFörel. 5: 399 (1887).
1) (†) till 1, i uttr. det oceaniska havet, oceanen; äv. om vissa mindre hav. Brask Pufendorf Hist. 77 (1680). Geijer I. 2: 112 (1832; om Nordsjön).
2) som har avseende på l. sammanhänger med l. tillhör världshavet l. ett världshav, ocean-, havs-. Den stora oceaniska vägen omkring Afrika. Palmblad Fornk. 1: LXXVII (1843). Wallace skilde .. mycket skarpt mellan kontinentala öar .. och oceaniska, som uppstått ute i oceanerna. Rosén Djurgeogr. 15 (1914). särsk. (i fackspr.)
a) om djur: levande i l. vid havet. Oceanske foglar. Landell Bligh 64 (1795). Lovén ÅrsbVetA 1843—44, s. 93.
b) om klimat: som beror på närheten till världshavet, som är utmärkande för kuststräckor o. öar vid resp. i världshavet. Nordenskjöld Polarv. 136 (1907). —
OCEANITET10104, r. l. f. (i fackspr.) i fråga om klimat: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara oceanisk (se oceanisk, adj.1 2 b). SvGeogrÅb. 1930, s. 135. —
Spalt O 149 band 18, 1949