| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
ODÖD, r. l. m. [fsv. odödher, olycklig l. svår död, motsv. fd. udød; jfr fsv. odödhe, m., nor. udaude, våldsam död] (numera bl. arkaiserande l. bygdemålsfärgat) oförmodad l. våldsam död, för tidig död, bråddöd, ond död; jfr o- 2. Visb. 1: 90 (1541). Ohelsa, och odöd .. och olycko, som fylleri med sig förer. Swedberg Ungd. 39 (1709). Ahnlund Oljob. 27 (1924; om ä. förh.). särsk. [sv. dial. det är odö, det är omöjligt] (starkt bygdemålsfärgat) i utvidgad anv., i uttr. det är odöd, det är (absolut) omöjligt; förr möjl. äv.: det är horribelt, groteskt. Det är oterribelt! Det är odöd! Bremer Hem. 1: 134 (1839; om tanken att ge ”pigor” bildning). Det var odöd att bli .. (gengångerskan) kvitt. Landsm. VIII. 3: 216 (c. 1900). —
ODÖDAD, p. adj. (numera bl. tillf.) som icke (ännu) är dödad; i sht bildl., om (köttsliga) begär o. d.: icke undertryckt, icke tillintetgjord. För kötit skull thet än nw odödhat är, ärom wij än nw syndare. FörsprRom. 2 a (NT 1526). Murberg FörslSAOB (1791; äv. bildl.).
Spalt O 233 band 18, 1949