| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) oförenlig; i uttr. ngt oenlig l. oenlig med ngt. At han (dvs. exorcismen) huarken är Scrifftenne eller wåra Christeliga troo oeenligh. LPetri KO 18 a (1561, 1571). Det med sanning oenliga bref, som han .. skrifvit. KyrkohÅ 1938, s. 264 (1781). Lefrén Förel. 3: 203 (1817).
2) oenhetlig, skiljaktig. Det orthographiskt oenliga, som i detta .. arbete .. förekommer, har .. härrört från bruket af olike Correctur-läsare. Tranér Anakr. XVII (1833).
Avledn.: oenlighet, r. l. f. (†)
2) till 2: brist på enhetlighet; skillnad. Oenlighet i stafningen. 2SAH 1: 214 (1801). 2Saml. 10: 46 (1812).
3) [utvecklat ur 1; jfr oense] i uttr. oenlighet med sig själv, om själslig splittring o. d. hos ngn; jfr oense 4 a. Det enda beständiga hos honom var oenligheten med sig sjelf. Leopold 5: 410 (1802).
Spalt O 249 band 18, 1949