| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OENSE ω3~en2se l. ~än2se, äv. ~e2nse, förr äv. OENS, adj. oböjl.
numera företrädesvis predikativt.
1) (†) = DUBBEL, adj. 5 b; jfr OENAD. Then ene talar med then andra onyttugh ting, och tala smekerij mz oeens hierta. Psalt. 12: 3 (öv. 1536; Bib. 1917: med dubbelt hjärta).
2) († utom i b) olik, som är beskaffad på annat sätt (än ngt annat), som (i avs. på beskaffenhet l. inriktning) står fjärran (ifrån ngt); äv.: som är oförenlig (med ngt), som står i strid (med ngt). Andelig Rätt, som .. är oense medh Kongl. Maij:tz allernådigste Kyrckiolag. VDAkt. 1700, nr 42. Lundberg Paulson Erasmus 221 (1728). — särsk.
a) om magnetpoler, i förh. till varandra: repellerande. De Rogier Euler 3: 110 (1787; jfr 3 c).
b) (i bibeln) i uttr. göra ngras tungor oense, skapa förbistring bland ngra. Gör Herre theras tungor oeens. Psalt. 55: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: oense).
3) i fråga om skiljaktighet i åsikter l. önskningar o. d. som lett till ovänskap l. groll l. missämja: osams, som icke kan dra jämnt; dels med pluralt huvudord, dels med singulart huvudord i uttr. oense med ngn, dels stundom om kollektiv: splittrad av tvedräkt. De äro oense (med varandra). Han blev oense med sina syskon och for i vredesmod hemifrån. En ond tunga gör monga menniskior oens. Syr. 28: 14 (öv. 1536). Såå war thå rikesens rådh i noghro daghar oeens. OPetri Kr. 210 (c. 1540). Gubbarne (hade) skiljts åt oense. Liljecrona RiksdKul. 474 (1841). Östergren (1933). — särsk.
a) (numera föga br.) ss. attribut till pluralt huvudord l. substantiverat i pl. The oense .. (måste) föreenas. Schroderus Comenius 911 (1639). De oense svenske ledarnes slappnande företagsamhet. Hjärne K12 211 (1902).
b) (†) i uttr. vara oense sig emellan o. d., vara osams (inbördes). The .. hafwe .. warit oens sigh emellan om waalet. Chesnecopherus Skäl B 3 a (1607). At detta företagande skulle giöra eder .. oense eder emellan. Ehrenadler Tel. 877 (1723).
c) i oeg. l. bildl. anv., stundom svårt att skilja från 2, 4. särsk.
α) (†) i uttr. hälsan är oense med ngn, för att beteckna att ngn är sjuk(lig). Medh migh hafwer helsan warit heelt oeens i dhetta åhr. VDAkt. 1678, nr 237.
β) (†) om sak, i uttr. vara oense emellan ngra, vara föremål för tvist emellan ngra. En saak som oens och twistig är emellan några, en trätta. Linc. (1640; under controversia).
4) som är av annan åsikt (än ngn annan), som icke har samma önskningar l. mening (som en annan); dels med pluralt huvudord, dels med singulart huvudord i uttr. oense med ngn, dels stundom om kollektiv: vars enskilda medlemmar ha olika åsikter l. önskningar; stundom svårt att skilja från 3. I den frågan är jag en smula oense med honom. LPetri Kyrkiost. 48 b (1566). Ähro alle i en mening, tå blifwer then samma afskedet (dvs. fastställd): Men äro the oeense, skal sålunda handlas. KOF II. 2: 287 (c. 1655). Ludendorff (hade), oense med riksregeringen, anhållit om sitt avsked. Almquist VärldH 9: 165 (1934; möjl. till 3). jfr (†): Her Landtmarskalken: Mäste äre oense at uthskottet går upp och begärer dilation. RARP 8: 34 (1660). jfr äv. (bildl.): Jag befinner mig i min skildring nu på en punkt där minnet är oense med förståndet. Wägner Genomskåd. 268 (1937). — särsk.
a) (numera bl. tillf.) i uttr. (vara) oense med sig själv; särsk.: (vara) osäker (om hur man skall göra o. d.), (känna sig l. vara) villrådig; jfr 3. ”Jo visst” .. stammade Göthilda, .. rodnande, och litet oense med sig sjelf; ”men .. men”. Bremer Sysk. 1: 78 (1848). Östergren (1933). särsk. (enst.) bildl. Tornspirorna, från slutet af 1400-talet, förråda ett byggnadssätt, som redan började att blifva med sig sjelf oense. Rydqvist Resa 124 (1838).
b) (†) i uttr. vara oense i tron l. lärdomen o. d. med ngn, ha annan tro l. lära än ngn; jfr ENSE I 3. RA I. 3: 322 (1594). Därs. II. 2: 105 (1617).
Spalt O 249 band 18, 1949