| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OFALL. Anm. Ordet torde numera förekomma bl. i oböjd form. [jfr isl. úfall, ävensom t. unfall] (numera bl. arkaiserande i vitter stil samt i lagspr.) olycklig händelse l. omständighet, olycksfall, olyckshändelse, olycka. Itt ofall skal falla vppå tigh, thet tu icke skalt försona kunna. Jes. 47: 11 (Bib. 1541; Luther: vnfall; Vulg.: calamitas; Bib. 1917: olycka). Så at .. Cyrus medh all sin häär blef ther niderlagdh, .. at ock icke een then ringaste undslapp, som thetta gräseliga ofallet hemma bebodha kundhe. LPetri Kr. 11 (1559). Wänner röhnes i ofall. Grubb 880 (1665). (I skeppsdagboken bör införas) när ofall träffar fartyg eller last. SFS 1914, s. 1049. Heidenstam NDikt. 29 (1915). särsk.
a) [jfr t. zu unfall kommen] (†) i uttr. komma på ofall, komma l. råka i olycka. LPetri 2Post. 221 b (1555). Meurman (1847).
b) (numera knappast br.) i försvagad bet.: missöde. Runeberg ESkr. 1: 189 (c. 1836). Då man (under kälkbacksåkningen) kommit midt för Feldins, inträffade hvarjehanda ofall. Sundblad Ups. 237 (1884). Ingen olycka, blott ett ofall. Ahrenberg StRätt 156 (1899). —
OFALSK, adj. (o- 1650—1689. v- 1529) (†)
1) icke falsk l. svekfull, redlig. Thet går alt wthaff ett ofalskt hiärta. Ekeblad Bref 1: 53 (1650; rättat efter hskr.). LykkoPris A 4 a (1689).
2) oförfalskad. Huar gulszmed i Swerige skall arbetha gott och vfalskt sillffwer. G1R 6: 253 (1529). —
OFALSKAD, p. adj. [fsv. ofalskadher] (†) oförfalskad, icke bedräglig. Ofalskade Sorge-Tårar. Lucidor (SVS) 198 (1672). Mäta Brennekohl .. rätt och ofalskat. SthmStadsord. 1: 264 (1678). —
Spalt O 255 band 18, 1949