| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OFREJD, r. l. f. l. m. [fsv. ofrägþ, motsv. isl. úfrǽgð] (numera bl. tillf., arkaiserande) vanfrejd, vanära; äv.: dåligt rykte. Spegel GW Eee 1 b (1685). Hwar igenom .. mannen .. sig idel ofrägd .. werfwer. Swedberg SabbRo Förmäle § 1 (1710). Brate Edda 8 (1913). —
OFREJDA, v. [fsv. ofrägdha; jfr isl. úfrǽgja; avledn. av ofrejd. — Jfr ofrejdad] (†) vanära (ngn l. ngt), vanfrejda; förskaffa (ngn l. ngt) dåligt rykte; dra skam över (ngn l. ngt). Ofrägdade (de höga) .. sin egen höghet, tå woro the .. then gemena hopenom like. Swedberg SabbRo Dedic. § 3 (1710). Dens. Försw. 50 (1719). Murberg FörslSAOB (1791). —
OFREJDAD, p. adj. [jfr fsv. ofräghadher; av o- o. frejdad resp. p. pf. av ofrejda] (†) icke frejdad; vanfrejdad; som har dåligt rykte, illa beryktad, ärelös. Kunnandes ingen beskylla mig .., at Hysa ofrägdat Folck. VDAkt. 1725, nr 243. Hvartill (behövs) nationalära, då äfven en ofräjdad nation kan mätta och kläda sig? Järta 2: 219 (1823). Anm. I följande språkprov användes uttr. bli ofrejdad i bet.: icke bli illa beryktad, icke utsättas för vanära osv.; jfr o- 3 anm. Herren Gud wil, at all then macht och werdighet, som af Honom herkommer, skal osidwyrdat, otadlat och ofrägdat blifwa. Swedberg Dav. § 92 (1713).
Spalt O 326 band 18, 1949