| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) icke förgylld.
a) i eg. anv. G1R 13: 283 (1541). 1. Oförgylt Bägare (av silver) medh lock. BoupptSthm 22/10 1679. Alm BlVap. 83 (1932).
b) (†) bildl.; särsk. för att beteckna att man icke smyckat ut l. förgyllt upp ngt för att ge det sken av att vara bättre än det är. Hwad han (dvs. K. XII) wann, för än han nitton år har fylt, / Där blir wäl saker af som dåga (dvs. duga) oförgylt. Brenner Dikt. 1: 32 (1700, 1713). Törneros Brev 1: 250 (1825; uppl. 1925).
2) (†) som förlorat sin förgyllning. Serenius (1734; under ungilt). Schultze Ordb. 1491 (c. 1755). —
OFÖRGÄNGLIG, förr äv. OFÖRGÄNGELIG (oförgä´ngelig Weste), adj.; adv. -a (†, Serenius Ee 3 b (1734), Schultze Ordb. 1439 (c. 1755)), -en (numera föga br., Dähnert 90 (1746), Östergren (1933)), -t. (-elig 1526—1853 (i vers). -lig 1672 osv.) [fsv. oforgangliker; jfr mnt. unvorgenklich, t. unvergänglich] (i sht i högre, särsk. religiös stil) icke underkastad förgängelse, som icke förgår l. upphör att existera l. tar slut, som evigt består, icke förgänglig, odödlig, evig. Ther vppå ath the skola få ena förgenligh crono, män wij ena oförgengeligha. 1Kor. 9: 25 (NT 1526). Wårt Kötz upståndelse til ett ewigt och oförgängeligit Lijff. Stiernman Riksd. 246 (1560). Således är det .. säkert, att själen är odödlig och oförgänglig. Nilsson Platon Faid. 66 (1903). Skriven med oförgänglig skrift. Östergren (1933); jfr a. särsk.
a) (†) om vara: som kan förvaras utan att bli förstörd l. skämd l. ta skada, som håller sig, hållbar, oförstörbar; äv. i uttr. oförgänglig mot ngt, som icke förstöres av ngt, beständig mot ngt. Saltet beholler kötit oförgengeligit. Gl4Mos. 18: 19 (Bib. 1541). Godhe och oförgengelige warer, besynnerligen godh smidh och osmid kupper. G1R 17: 188 (1545). (Svartkonstböckerna) äro rakt oförgängliga mot både eld ock vatten. Landsm. VIII. 3: 298 (c. 1900).
b) mer l. mindre oeg. l. bildl.; stundom närmande sig bet.: oförgätlig. Dock hafver Ennius själf uti oförgängliga strofer / diktat om Acherons flod. Jacobsson Lucretius 8 (1897). Sylwan SturzenB 197 (1919). särsk.
α) (numera mindre br.) om ära, beröm o. d.: odödlig, ovansklig. Dygden .. / .. omsider til oss för / Evig oförgänglig heder. Lindahl MenlöshT 9 (1749). Sundén (1887). Östergren (1933).
β) (†) om sinnesstämning o. d.: alltid levande, outplånlig, ”evig” o. d. De förträffeliga förändringar vid Rikets Styrelse, för hvilka färderneslandet är .. (Gustav Vasa) en oförgängelig erkänsla skyldigt. Schönberg Brev 1: 187 (1778). Oförgänglig tacksamhet. Atterbom Minnest. 2: 305 (1842).
Avledn. (i sht i högre, särsk. religiös stil): oförgänglighet, r. l. f. [jfr t. unvergänglichkeit] 1Kor. 15: 53 (NT 1526). Kroppslig oförgänglighet. Agardh Bot. 1: 10 (1830). särsk. (†) till a: oförstörbarhet, beständighet. Rinman JärnH 507 (1782). —
OFÖRGÄTEN, p. adj. [jfr mnt. unvorgeten, t. unvergessen]
1) (numera bl. i vitter stil, mera tillf.) om sak l. person: icke glömd, som ännu står levande för ngn; ofta närmande sig bet.: oförgätlig. Lind (1738). Atterbom LÖ 2: 198 (1827). Din barndoms oförgätna vår. Nybom SDikt. 1: 366 (1861, 1880). 3SAH 9: 62 (1894). Östergren (1933).
2) (†) om person: som icke glömmer l. aldrig kommer att glömma ngt, minnesgod. Stiernman Riksd. 1663 (1672). För all gunstig och god wählfägnat .. Tackar iag ödmiukel:n Och stedze oförgiäten skall finnas att frambdehls kunna afförskylla och demerera. VDAkt. 1710, nr 9.
Avledn.: oförgätenhet, r. l. f. [jfr t. unvergessenheit] (†) till 2: ihågkommelse, minne. Stiernman Riksd. 1427 (1664). —
OFÖRGÄTLIG, förr äv. OFÖRGÄTELIG (oförgä´telig Weste), adj.; adv. -en (föga br., Östergren (1933)), -t. (-elig 1740—1844. -lig 1689 osv.) [jfr t. unvergesslich] (i sht i vitter stil) som icke kan l. aldrig kommer att glömmas, som man alltid skall minnas, som gjort ett starkt, outplånligt intryck; äv. om intryck o. d.: outplånlig o. d.; företrädesvis i fråga om upplevelse l. händelse o. d. som anses vara värd att ihågkommas o. som man vill komma ihåg.
a) i fråga om en individuell, personlig upplevelse o. d. Schultze Ordb. 1405 (c. 1755). Hvad jag såg och hörde står altid i mitt minne oförgätligt. EP 1792, nr 37, s. 3. Oförgätliga voro de ord, som Carolines mor här talade till mig, så fulla af en oändlig ömhet för henne. De Geer Minn. 1: 103 (1847, 1892). Vad han .. erfor brände sig oförgätligt in i hans minne, om det på något sätt stod i samband med hans idol. Elmblad Franzos 92 (1919). Ett .. rentav oförgätligt intryck. Siwertz JoDr. 232 (1928). särsk.
α) (numera knappast br.) ss. bestämning till ord betecknande sinnesstämning: som man aldrig kan glömma l. bli fri från, alltid levande, outplånlig, ”evig”. Mig en oförgätelig sorg enkannerlig drabbat. Johansson HomOd. 1: 342 (1844). Cavallin (1876).
β) (numera knappast br.) i utvidgad anv., ss. bestämning till ord betecknande minne, åtanke o. d. Jag recommenderade mig hos .. (min fästmös) Herr Fader vti en oförgiätelig åtancka. Humbla Landcr. 126 (1740; t. orig.: zu unvergesslichen Andencken). Det skall jag behålla i oförgätligt minne. Cannelin (1921).
b) vars minne alltid kommer att leva (från generation till generation o. d.). Schultze Ordb. 1405 (c. 1755). De oförgäteligaste gerningar och efterdömen. PH 15: 729 (1794). Den i Norrlands utvecklingshistoria oförgätlige landshöfdingen Per Abraham Örnsköld. Höjer Sv. 3: 170 (1882). Oförgätliga bedrifter. Östergren (1933). jfr (†): Denna stunden skall .. med oförgäteliga drag i tideböckerne teknas. AdP 1789, s. 8. särsk.
α) (†) om ära, beröm o. d.: odödlig, ovansklig o. d. Oförgätelig ära. Weste (1807). Schulthess (1885).
β) (numera knappast br.) i utvidgad anv., ss. bestämning till ord betecknande minne(sförmåga) o. d. JAndersin (1689) hos Lucidor (SVS) XVI.
Avledn.: oförgätlighet, r. l. f. [jfr t. unvergesslichkeit] (i sht i vitter stil) egenskapen l. förhållandet att vara oförgätlig. Murberg FörslSAOB (1791). Dalin (1853). —
OFÖRGÖRBAR3~020 l. ~002, adj. (mera tillf.) oförstörbar. Topelius Läsn. 5: 150 (1880). Östergren (1933). —
OFÖRHALANDE l. OFÖRHALANDES, p. adj.; adv. =. (o- 1582. u- (v-) 1535) (†) som icke förhalas l. fördröjes l. uppskjutes; ss. adv.: utan förhalning, ofördröjligen; jfr förhala, v.1 II. G1R 10: 50 (1535). PErici Musæus 5: 202 b (1582). —
OFÖRHALELIGEN, adv. (†) utan förhalning, ofördröjligen; jfr förhala, v.1 II. UrkFinlÖ II. 1: 94 (c. 1650). —
OFÖRHAPPAD, p. adj. [sidoform till oförhoppad, efter nt. unvorhapet, till mnt., nt. hapen, sidoform till hopen, motsv. t. hoffen (se hoppas)] (†) oförmodat (o. plötsligt) inträffande, oväntad. Give gudh .. att ingen oförhappatt olycka .. (min hustru) har öfverfallit. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 96 (1696). —
OFÖRHAPPANDES, adv. [sidoform till oförhoppandes; se för övr. oförhappad. Möjl. föreligger i senare tid delvis anslutning till happa] (vard.) oförmodat (o. plötsligt), oförberett; (plötsligt, oförmodat o.) av en ren slump, händelsevis; stundom: (plötsligt o.) oavsiktligt. Carl XII Bref 323 (1704). Att Anckarswärd genom nytt val .. kunde helt oförhappandes blifva flyttad ur ordförandestolen. Liljecrona RiksdKul. 79 (1840). Jag .. förbjuder eder .. strängeligen, att för hvem det vara må öppna munnen, om hvad j oförhappandes fått veta. Crusenstolpe Tess. 4: 403 (1849). Hon (hade) sysslat i skogen och der oförhappandes mött en upprätt spatserande björn. Santesson Sv. 48 (1887). Omsider slapp det oförhappandes ur honom, att det var en briljant affär. VL 1897, nr 41, s. 2. Det kom så oförhappandes, att Laura hade svårt att hålla kvar martyrminen. Siwertz Sel. 1: 158 (1920). —
OFÖRHASTAD, p. adj. (numera knappast br.)
1) om sak: som man icke förhastar sig med, som man tar grundlig tid till; som icke tillkommit gm ngt hastvärk. 2SAH 2: 281 (1802). Wallin Vitt. 2: 347 (1836).
OFÖRHINDERLIG. (-hinder- 1547—1898. -hindre- 1587) [jfr t. unverhinderlich] (numera föga br.) som icke är möjlig att förhindra; förr äv. dels (ss. adj.): som icke förhindras l. möter några hinder l. svårigheter, oförhindrad, dels (ss. adv.): utan (för)hinder l. svårigheter o. d., obehindrat. At egenom sådane wäger, Rijket theste oförhinderligere, til ett grofft Barbarij bliffua måtte. G1R 18: 293 (1547). Elliest haf(ve)r drängen till then ände beblandat sig medh henne at han skulle få henne och begärer han fördenskuld att ächtenskapet skall oförhinderligit skee. VDAkt. 1674, nr 94. En oförhinderlig, en oemotståndlig förändring. Wulff SvRim 6 (1898). —
OFÖRHINDRAD, p. adj. [fsv. oforhindradher (Mecht. 175); jfr t. unverhindert] som icke hindras att göra ngt resp. (om handling o. d.) att ske l. äga rum o. d., som icke stöter på l. möter några hinder l. svårigheter, ohindrad; ss. adv.: utan att möta l. stöta på några hinder l. svårigheter, utan hinder; obehindrat; ngn gg: utan att man kan hindra det. Ock skola the .. aff hwar man oförhindradhe wara j theras Gudztienst. 1Mack. 10: 35 (Bib. 1541). At man kan gå j Kyrkiona, och oförhindrat predika och höra Gudz ord. PErici Musæus 1: 169 b (1582). (Det är icke möjligt att leva i celibat) ty Kiött och Blodh, blifwer ju Kiött och Blodh, och then naturlige begiäran och böyelsen går oförhindrat fort. Rudbeckius Luther Cat. 95 (1667). Några mindre danska krigsfartyg fingo oförhindrat spärra Eiderns utlopp. Mankell Krigsm. 1: 436 (1865). särsk.
a) som icke har förhinder, som har tillfälle o. möjlighet; särsk. i uttr. vara oförhindrad (att göra ngt). Döpelsen skal .. förrättas .. hälst af Kyrckioherden sielf, om han är wid handen och oförhindrad. Kyrkol. 3: 4 (1686). SydsvD 1870, nr 26, s. 2.
b) som icke hindras av förbud l. bestämmelser o. d., icke förbjuden, tillåten; särsk. i uttr. vara oförhindrad till ngt l. att göra ngt, ha (full) rätt till ngt resp. att göra ngt. Enskildt man är .. oförhindrad att instämma tryckfrihetsmål, ifall han anser sig vara i tryckt skrift förolämpad. Svedelius Statsk. 1: 160 (1868). Vill någon använda den af medlemmen föreslagna gamla (melodien) 145, så är han därtill oförhindrad. Wulff Koralb. 22 (1912). —
OFÖRHOPPAD, p. adj. [efter t. unverhofft (l. nt. motsvarighet; jfr holl. onverhoopt, ävensom mnt. vorhopen, hoppas, vänta); jfr förhoppas] (†) oväntad, oförmodad; överraskande. Linc. Pp 1 a (1640). Dryselius Måne 307 (1694). Schultze Ordb. 1818 (c. 1755). jfr: (Gm försöken att ersätta utländska ord med inhemska) har Tyska språket .. blifvit riktadt med de mest oförhoppade uttryck .., t. ex. Zerrbild (carricature). SvLitTidn. 1814, sp. 118. —
OFÖRHOPPANDES (oförho´p-pandes Weste), oböjl. adj. o. adv. [efter t. unverhoffend, unverhoffen (l. nt. motsvarighet; jfr mnt. vorhopen, hoppas, vänta, (des) vorhopens, i förhoppning att); jfr förhoppas, ävensom oförhappandes] (†) oväntad (o. plötslig), oförmodad; företrädesvis ss. adv.: oväntat, oförmodat, ”oförhappandes”. Thet man ijdel förhopning til sundheet warit hafwer, ther effter then oförhåppandes dödhen strax fölier. Forsius Fosz 461 (1621). Han kom oförhoppandes. Lind (1749). Johansson HomOd. 5: 408 (1844). ÖoL (1852). —
OFÖRHOPPELIG, adj.; adv. -en (VDAkt. 1665, nr 338). [efter t. unverhofflich, unverhoffentlich] (†) oväntad, oförmodad; överraskande. L. Paulinus Gothus MonPac. 3 b (1628). Effter det att be:te Erich Gummasson oförhoppeligen der mötte. VDAkt. 1665, nr 338. —
OFÖRHÅLLEN, p. adj. [jfr t. unverhalten] (†) icke innehållen l. undanhållen l. förhållen; jfr förhålla, v.2 3. G1R 2: 205 (1525). Murberg FörslSAOB (1791). —
OFÖRHÅLLSMÄSSIG, adj. [efter d. uforholdsmæssig; jfr t. unverhältnismässig] (†) oproportionerlig. Kleen FejdBläck 60 (1912). jfr Linder Regl. 210 (1886; angivet ss. olämplig nybildning). —
OFÖRHÄRJAD, p. adj. (mera tillf.) icke härjad l. förstörd; äv. bildl. Murberg FörslSAOB (1791). Risberg HomIl. 225 (1928). —
OFÖRHÄVD l. OFÖRHÄVEN, p. adj. (†) som icke förhäver sig, icke övermodig l. högmodig. Wexionius Vitt. 375 (1680). Wallin 1Pred. 1: 231 (c. 1830). —
OFÖRHÖJD, p. adj. icke förhöjd; särsk.
b) (†) om mynt o. d.: som icke åsatts högre värde, vars kurs- (värde) icke höjts. VRP 4/5 1724. 1500 daler silfvermynt uti oförhögde penningar. Bergv. 2: 547 (1750). Oelreich 611 (1755). —
OFÖRHÖLJD, p. adj. (†) icke övertäckt l. dold; i sht bildl.: ohöljd, oförtäckt; ss. adv.: ohöljt, oförtäckt, öppet, skoningslöst. Murberg FörslSAOB (1791). JGOxenstierna 5: 190 (c. 1817). Strinnholm Vas. 2: 385 (1820; bildl.). —
OFÖRHÖRD, p. adj. [jfr t. unverhört]
1) (numera knappast br.) icke underkastad (rättsligt, officiellt) förhör, icke rannsakad l. förhörd; särsk. i anv. ss. predikativ l. adv.: utan förhör l. rannsakan; förr äv. allmännare: som icke hörts l. utfrågats angående ngt, ohörd. UppsDP 15/12 1595. Gvdh wil at wij .. ingen menniskie oförhörd och lättferdeligen hielpe at dömme, eller ondt om honom tale. Carl IX Cat. D 4 b (1604). Ty må en Adelzman icke läggias vthi band eller fängzell oförhörd. Girs Edelh. D 5 b (1627). Schmedeman Just. 921 (1685). Hagberg Shaksp. 5: 226 (1848). särsk. (†) i den fristående satsförkortningen saken oförhörd l. ensamt ss. adv.: utan att saken prövats, utan förhör l. rannsakan l. prövning. G1R 1: 24 (1521). Strax oförhördt och oransakett, haff[u]e the m[edh] wåldh och welde tagitt både dreng och godz. UpplDomb. 2: 23 (1578). Så kunde man ey heller Cammerräts Personerne, Saken oförhörd, affsättia. Schroderus Os. III. 1: 243 (1635).
2) (†) om räkenskaper o. d.: som icke granskats l. reviderats; jfr förhöra 2 b slutet. ArkliR 1564, avd. 22. Därs. 1565, avd. 23.
OFÖRINTLIG. (-elig 1906. -lig 1914) (mera tillf.) icke möjlig att förinta, oförstörbar. Nylander Sjöfolk 2: 12 (1906). Vannérus Metaf. 102 (1914). —
OFÖRKASTLIG l. OFÖRKASTELIG (oförka´stelig Weste). (-elig 1615—1838. -lig 1790—1872) [jfr t. unverwerflich] (†) som icke bör l. kan förkastas l. underkännas, icke förkastlig; som kan godkännas, antaglig, acceptabel; oklanderlig, oförvitlig; jfr förkasta, v.2 4. Phrygius HimLif. 36 (1615). Geijer I. 8: 336 (1839). Ahlman (1872). —
OFÖRKLARAD, p. adj. icke förklarad o. d.; särsk.
2) (numera bl. tillf.) icke utredd l. uttydd l. tolkad. Linc. Pp 6 a (1640). Inskriften på en gammal runsten å Röke kyrkogård i Östergötland, dittills oförklarad, lästes 1872 af professor Bugge. Ljunggren SmSkr. 2: 98 (1879).
3) som icke fått ngn l. sin förklaring, som (ännu) icke förklarats, icke förklarad. Det är troligt att flera mynt, som hittills förblifvit oförklarade, härröra ifrån dessa Emirer. 2VittAH 21: 75 (1843, 1857). 3SAH LIV. 2: 297 (1943). —
OFÖRKLARBAR3~020 l. ~002. (numera föga br.) = oförklarlig; äv. (i n. sg. best.) i substantivisk anv. Fremling KantGrund. 17 (1798). AB 1845, nr 53, s. 3 (i substantivisk anv.). —
OFÖRKLARLIG. som det icke går att förklara, som man icke kan förstå, obegriplig, oförståelig; ofta övergående i bet.: svårbegriplig, dunkel, gåtlik, mystisk; stundom (i sht vard.) med bibet. av: (enl. ngns mening) orimlig l. oförnuftig; äv. (i n. sg. best.) i substantivisk anv. Murberg FörslSAOB (1791). Montague, oförklarlig i denna, som i många af sina handlingar, gjorde allt till .. (upprorets) dämpande. 2SAH 8: 66 (1816). Oförklarligt deremot är, vid behandlingen af kommunallagstiftningen under 1859 års riksdag, hans motstånd mot gemensamt ”landsting” för landet och städerna. 3SAH 2: 80 (1887). Den man, som först av alla förmådde förvandla skräcken för det okända och oförklarliga till förundran och dyrkan var .. den förste religionsstiftaren. Hellström Malmros 132 (1931). jfr: (Lat.) Inexplicabilis (sv.) Outhtydeligh, oförklarligh. Linc. Pp 1 a (1640); jfr oförklarad 2.
Avledn.: oförklarlighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara oförklarlig; äv. (tillf.) konkretare, om ngt oförklarligt. Murberg FörslSAOB (1791). Geijer I. 5: 411 (1847). Levertin Diktare 266 (1898; i pl., konkretare). —
OFÖRKLENAD l. OFÖRKLENT, p. adj. [jfr t. unverkleinert] (†) icke förminskad l. förringad l. försvagad l. nedsatt; äv. i den fristående satsförkortningen ngt oförklenat, utan att förringa (värdet av) ngt; jfr förklena 1, 3. Linc. Nn 6 b (1640). Stiernman Riksd. 1490 (1664). De stora namn .. (som Sv. Akademien) räknat eller ännu räknar ibland sig, utgöra dock, andra förtjenster oförklenta, den egentliga kärnan af landets vittra ära. Tegnér (WB) 3: 368 (1818). Dalin (1853). Ahlman (1872). —
OFÖRKLÄDD, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) som uppträder utan förklädnad l. maskering, icke förklädd. Lind 1: 1727 (1749). Remmer Turk. 35 (1824).
2) (i vitter stil) bildl.: icke förklädd, omaskerad, ohöljd, oförtäckt, öppen o. d. Kolmodin QvSp. 1: A 3 a (1732). Berg Fröding 107 (1910). —
OFÖRKOLNAD, p. adj. icke förkolnad; äv. bildl.; jfr förkolna, v.2 Nicander 2: 261 (1841; bildl.). NF 2: 1036 (1878). —
OFÖRKONSTLAD, p. adj. [jfr t. unverkünstelt] (numera mindre br.) icke tillgjord l. förkonstlad, naturlig, okonstlad. Phosph. 1811, s. 64. Ett oförkonstladt sinnes rörelser och affecter. Palmblad Fornk. 2: 311 (1844). NordT 1885, s. 692. —
OFÖRKORTAD, p. adj. [jfr mnt. unvorkortet, t. unverkürzt]
1) icke gjord kortare l. förkortad, oavkortad; särsk. om skrift o. d. Ny, oförkortad upplaga. Porthan 5: 205 (1778). Viborg 1857, nr 99, s. 3. Östergren (1933).
2) (†; se dock slutet) i utvidgad anv.: icke förminskad l. reducerad, oavkortad, oinskränkt; äv. i den fristående satsförkortningen ngn oförkortat i ngt, utan att (ngns rätt till) ngt inskränkes. Tegel G1 2: 242 (1622). Vij vele bliffva vidh sahl. K. M:tz giffne liffgedingsbreff, att H:s M:t oförkortat skall bekomma hvad der i förmäles. RP 3: 269 (1633). (Skattebonden) må rödia .. så ock byggia Torp … Medh sådan förord, at ther Hemmanet blifwer förbättrat och nye Torp upbygde, hemmanet tå .. i Cronones Jordebook til förbättring antecknas, Skattebonden i sin Egendom och Jordrättighet oförkortat. Schmedeman Just. 252 (1647). Att inkomsten af företaget kommer att oförkortad lika fördelas bland alla de i företaget sysselsatta arbetarne. TT 1883, s. 151. Björkman (1889). särsk. [efter motsv. anv. i t.] (tillf.) bildl., ss. adv.: utan inskränkning, helt, till fullo. För att låta trosinnehållet oförkortat komma till sin rätt (osv.). SvTeolKv. 1932, s. 215. —
OFÖRKORTLIG, adj. [jfr t. unverkürzlich] (†; se dock slutet) som icke kan förkortas l. minskas l. reduceras. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. (numera föga br.) mat. om bråk(tal): som icke (vidare) kan förkortas. Björling Alg. 1: 94 (1861). PedT 1900, s. 56. —
2) bildl.: icke tillintetgjord l. krossad l. slagen; icke förkrossad. Holmberg 1: 1062 (1795). (Må) vi med oförkrossadt mod framgå på vår kallelses väg. Rogberg Pred. 1: 206 (1826). Meurman (1847). —
OFÖRKRYMPT, p. adj. icke förkrympt; vanl. bildl. Hedenstierna Svenssons 154 (1903; bildl.). Bergman LBrenn. 39 (1928; bildl.). —
OFÖRKRÄNKANDE, p. adj. (†) som icke kränker (ngn) i hans rättigheter l. går (ngn) för när. PH 6: 4442 (1756). —
OFÖRKRÄNKBAR3~020 l. ~002, adj. (mera tillf.) som icke får kränkas; som ingen får förgripa sig på l. göra intrång i. UpsP 1860, nr 89, s. 4. Hjärne BlSpörsm. 199 (1898, 1903). —
OFÖRKRÄNKELSE. (†) förhållandet att ngt lämnas i oförändrat, oförvanskat skick; jfr oförkränkt 1 b. Lärons oförkrenckelse. Swedberg Amer. 12 (1732). —
OFÖRKRÄNKLIG, förr äv. OFÖRKRÄNKELIG (oförkrä´nkelig Weste), adj.; adv. -a (†, G1R 4: 101 (1527)). (o- 1527 osv. v- 1532. -elig 1527—1899. -lig 1791—1930)
1) (numera bl. i vitter stil, tillf.) som icke kan l. får kränkas l. (förr) skadas (l. icke har kränkts osv.), som man icke får förgripa sig på, okränkbar, oantastlig; sakrosankt, helig (se d. o. 4); jfr oförkränkt 1, 2. Linc. Rr 3 b (1640). Muræus Arndt 2: 157 (1648). (Papirius) önskade att icke Tribunsmakten, som sjelf vore oförkränklig, genom sin mellankomst måtte kränka den Romerska regeringsmakten. Kolmodin Liv. 3: 96 (1832). Likväl bor det något oförkränkeligt hos (blommorna). Quennerstedt KampTillv. 73 (1899). Bring SvOrdf. 48 (1930). särsk.
a) (†) om egenskap, sinnesstämning, inställning till ngn o. d.: som icke får svikas l. icke svikes, obrottsligt hållen l. iakttagen, osviklig; jfr oförkränkt 1 b δ. (Beredande vägen för en) frid oforkrænkeliga hålles skwlendis pa begge sidher. G1R 4: 101 (1527). En man af oförkränkelig ärlighet. Serenius Nnn 2 a (1734). Murberg FörslSAOB (1791).
b) (†) i den fristående satsförkortningen oförkränkelig ngt, utan att därvid ngt kränkes l. ”beröres”. Wijken .. skal stå K: M:t til Danmark .. til honda Doch vförkrenckelig alla andra articlar och puncter vthtrycte j Malmö Nylödeszes eller .. wardbergx recesser eller Contracter. G1R 8: 77 (1532).
2) (†) omutlig; jfr förkränka 2. Efterverlden, den oförkränkelige Domaren, får en gång se vår ära med oväldigare ögon. Dalin Arg. 2: 359 (1754).
Avledn.: oförkränklighet, r. l. f. (†) till 1: okränkbarhet, helgd. Nordforss (1805). Quennerstedt KampTillv. 27 (1898).
Spalt O 373 band 18, 1949