| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
(II 1 a γ) -KNUFFA, -ning. (†) eg.: knuffa (ngn), så att (han) blir skadad.
1) (enst.) ss. vbalsbst. -ning, i uttr. göra förknuffningar, stöta sig, mörbulta sig. Thorild 3: 466 (1788).
2) (i Finl.) i p. pf.: ”stött”, förargad. UrFinlH 109 (1808). ”Man var lite förknuffad” på mamsellen. ZTopelius (1833) hos Vasenius Top. 1: 437. —
(II B) -KNUVA. [jfr d. forknuge] (†) förtrycka. The twinge twnge och förknwffua fatigh simpel menlös och enfollogh almoge. GR 4: 75 (1527). Leter osz bekomma thenn till fogde öfuer östrabothnen som .. icke för knuffe osz och gör osz sådan orett och öffuer våll som nu er skett. UrkFinlÖ I. 3: 142 (1596). —
(I 1 c β) -KNYTA3~20, v.1, -ning.
1) knyta för (ngn ngt), knyta fast (ngt) framför (ngn); bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. Jag satt till bords med förknuten servett. Knorring Skizz. II. 1: 141 (1845).
2) vävn. knyta (varpen) om ”förknytekäppen” efter genomdragning gm vävskeden, knyta fram. Ekenmark Lb. 122 (1847).
Ssg (till FÖR-KNYTA, v.1 2, vävn.): förknyte-käpp. på vävstol: käpp om vilken varpen knytes efter genomdragning gm vävskeden. Ekenmark Lb. 52 (1847). —
(II B) -KNYTA, v.2 [jfr mnt. vorknutten] (†) refl.: knyta sig. Een Fnurra sig på hennes Tråd förknyter. Spegel GW 127 (1685). —
-KNÄCKA. (†)
1) till II 1 a ι: (gm att bryta sönder grenar o. dyl. o. därav göra bråtar) spärra (en väg)? (Bönderna) achtadde att förknäckia och brotta alla wägar igen. Brahe Kr. 37 (c. 1585).
2) till II 1 a γ: förstöra. På thett att Hoffordningen icke schall bliffue förknecht. Johan iii (1580) i HB 2: 127. —
(II 2 a slutet) -KNÄVLAD, p. adj. [till KNÄVEL, djävul] (†) förbannad, förbaskad. (Tidningen kommer att) göra ett förknäfladt uppseende. LHammarsköld (1809) hos Hjärne DagDrabbn. 358. —
(I 2) -KOKA3~20, v.1, -ning. kok. på förhand (i sockerlag) upphetta (frukt som skall konserveras o. d.). Lind o. Gréen KonservB 37 (1911). HemKokb. 370 (1912). —
(II 1 a α, γ) -KOKA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.2, -ning. [efter t. verkochen]
1) (i sht i fackspr.) gm kokning bereda (ngt till ngt); koka. Ett fast Luth-Salt med Olja, Smör, Talg, eller Traan kan förkokas til en Waskare Twål. Linder SuurbrKrafft 10 (1712). Den under veckan tillförda laddningen (socker) från Bahia tillhör härvarande fabrikanter och kommer att af dem förkokas. SvT 1852, nr 16, s. 3.
2) koka (ngt) för mycket l. för hårdt, fördärva (ngt) gm kokning; äv. i pass. med intr. bet. Lind (1738). (Han) ville .. icke, att lutfisken skulle stå där och förkokas i grytan. Högberg Fåg. 77 (1912).
3) [jfr motsv. anv. i ä. t. samt av lat. concoquere] (†) smälta (mat). Linc. (1640; under digero). —
(II 2 a) -KOLA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ning. [efter t. verkohlen]
1) göra l. förvandla (ngt) till kol; särsk. i fråga om förvandling av ytan av ngt (trä o. d.) till kol (till förhindrande av röta o. d.). (Sjökaptenen) lät starkt förkola ett antal fat inuti. EconA 1807, mars s. 148. Bomoljan .. förkolar (lamp-)veken mera (än rovoljan), så att denne oftare behöfver putsas. JournManuf. 3: 205 (1833). Svafvelsyrans förkolande inverkan. 2NF 26: 1136 (1917). särsk.
a) i fråga om framställning av träkol, kola. Salander Gårdzf. 204 (1727). Som vanligtvis är händelsen, då ved af finare dimensioner förkolas, .. blefvo kolen .. mycket fasta och goda. JernkA 1893, s. 360.
b) refl. samt i pass. med intr. bet.: förvandlas l. övergå till kol, förkolna (se FÖR-KOLNA, v.2 1). Bergman IVetA 1764, s. 44. Talkjordens silicater hafva .. den egenheten att hysa ett brännbart ämne, som, då de i täppta kärl upphettas, förkolar sig. Berzelius Blåsr. 216 (1820). Det icke luttrade fnösket brinner med sakta glöd samt förkolas stilla och jämnt. NF 4: 1518 (1881).
2) (föga br.) intr.: förvandlas till kol, förkolna. Rejmers Koln. 7 (1868). Virket har förkolat. Sundén (1885). —
(II 1 a γ) -KOLLRA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -ing. göra (ngn l. ngt) kollrig(t), kollra bort; i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Den af romanläsning .. något förkollrade fröken Blenda. Frey 1850, s. 122. Skogvakt. 1892, s. 219. —
-KOLNA, v.1, -ing. [avledn. av fsv. kolin, frusen (se KULEN). I vissa fall föreligger möjl. en biform till FÖR-KALLNA] (†)
1) till II 1 b α; intr.: kallna, bliva kall. PJGothus Savonarola SyndSp. I 3 b (1593). När .. (hönan, som ligger på ägg) går up at söka sin egen föda, huru vet icke hon sin tid at återvända, på det äggen ey måtte förkolna? Kling Spect. I i 2 b (1735). ACafKullberg 1: 60 (1805, 1816). särsk.
a) i p. pf. i adjektivisk anv.: förstelnad (av köld), kall. (I döden) moste .. Tungan förkolnat och stijff liggia. PPGothus Underv. F 5 b (1590). Franzén Skald. 1: 55 (1824).
b) bildl.; särsk. om känsla l. sinnesstämning o. d.: kallna, svalna; utsläckas, slockna; om person l. hjärta l. sinne o. d.: bliva kall l. likgiltig, svalna. Effter thz wrongheten får offuerhandena, wardher mongens mandz kärlik förkolnat. Mat. 24: 12 (NT 1526). Många vthi nijtälskan om Religionen förkålna. Schroderus Uss. L 3 a (1626). Hoppe (1892).
2) till II 1 a α; tr.: avkyla (ngn l. ngt); isa; äv. i pass. med intr. bet.; anträffat bl. i bildl. anv., ofta svårt att skilja från FÖR-KOLNA, v.2 2 slutet. Celsius G1 1: Föret. (1746). Kärleken förkolnas. Thomander Pred. 1: 87 (1849). —
(II 2 a) -KOLNA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.2, -ing.
1) intr. l. (föga br.) i pass. med intr. bet.: förvandlas till kol, förkolas. Möller (1790). Postvagnen (befanns) vara så varmgången, att en del trävirke redan börjat förkolna. GHT 1897, nr 299 A, s. 3. I fabrikens kassaskåp inneliggande böcker .. förkolnades (vid eldsvådan). SDS 1901, nr 49, s. 2. särsk.
a) (i högre stil) om eld: småningom slockna, till dess endast de svarta kolen återstå; brinna ned l. ut. Sahlstedt (1757). Elden förkolnade småningom. Palmblad Nov. 3: 43 (1841). Collan Dikt. 138 (1864).
b) bildl.: mista sin glöd, slockna; förintas. Hvar drömbild är förkolnad. Arnell Moore 2: 68 (1830). AB(L) 1895, nr 257, s. 7.
2) (föga br.) tr.: förvandla (ngt) till kol. (Vid gräsbrand) uppkommande starka hetta förkolnar äfven stora träd. SD(L) 1894, nr 280, s. 6. särsk. bildl.; stundom svårt att skilja från FÖR-KOLNA, v.1 2. Gustaf III 1: 42 (1786). Lät inte den här första ifvern förkolna edert hjerta. Björn FörfYngl. 83 (1792). Bremer Nina 354 (1835). —
a) framträda inför rätta, komma fram; jfr FÖREKOMMA, v.1 I 1 a. Förkom Johan Ranken, beswärandes sig, att (osv.). BtÅboH I. 5: 19 (1678).
b) komma (ngn) till handa, komma till (ngns) kännedom; jfr FÖREKOMMA, v.1 I 1 b β. Latandis them wår breff förkomme och föreläsze. GR 18: 660 (1547). Eders K. Mayst:tt gifwer jagh i underdånighet tilkänna, thet mig förkom, at en Bonde uthi Wää .. har .. funnit några Antiquiteter. Iduna 7: 172 (i handl. fr. 1674).
c) framkomma, komma i dagen; jfr FÖREKOMMA, v.1 I 1 b α. (Många domare) winläggia .. sigh intet .. at thet (som är osant) .. nedertystat warder, til thet wissare kunskap och bättre förklarningh förkommer. Bullernæsius Lögn. 260 (1619).
2) hända (ngn); komma (ngn) till del; jfr FÖREKOMMA, v.1 I 8 a. (Den som är nöjd med ett yrke) skall wardha warse .., att huadh han på thett ena rumett, thet Gudh giffuer honom lÿcko, winner och foruerffuer, att tÿ skall honom annorstädz vti månghahandha måtto forkomma. LPetri Œc. 65 (1559).
3) hindra (ngt), förekomma (se FÖREKOMMA, v.1 II 5). Ther (befallningsmännen) .. gärne förkomme vele then dråpelige skade och förderf, som menige rijkett opå komma vill. GR 20: 310 (1549). Stiernman Com. 2: 584 (1649).
Spalt F 2810 band 9, 1927