Publicerad 1949   Lämna synpunkter
OGIV oʃi4v, r. l. f., stundom n. (Strindberg Dikt. 1: 149 (1870, 1883)); best. -en, ss. n. -et; pl. -er.
Ordformer
(äv. skrivet ogive)
Etymologi
[av fr. ogive, av ovisst urspr.]
(numera knappast br.)
1) byggn. o. konsth. urspr.: kors som i ett korsvalv bildas, där två diagonalbågar skära varandra; spetsbåge, spetsbågsform. Sturtzenbecher (1805). Din (dvs. Tennysons) diktning själf, som ej kan dö, / En katedral förblifver / Med juleljus och julesnö / Kring gaflar och ogiver. Wirsén Ton. 283 (1893).
2) geol. i utvidgad anv., om var särskild av de upphöjda bågformiga ränder som bildas på ytan av en glaciär. Svenonius Stenr. 196 (1888). 2NF 37: 894 (1925).
Avledn. (till 1): OGIVAL 1iva4l l. å1-, adj. [av fr. ogival] spetsbågformig.
a) (knappast br.) byggn. o. konsth. SvUppslB (1934).
b) mil. i fråga om formen hos (del av) projektil. Jochnick Handgev. 44 (1854). 2NF 22: 344 (1915).

 

Spalt O 453 band 18, 1949

Webbansvarig