| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) (†) onådig, ovänlig. Presidenten .. samtyckte, men rätt ograziöst, att vara hemma för Gref Alarik klockan 12 följande dagen. Bremer Pres. 238 (1834).
2) som saknar behag l. charm, klumpig, kantig. Systrarne funno Sara bra ograciös. Bremer Hem. 1: 230 (1839). Det var ett barns ograciösa nigning. VeckoJ 1930, nr 29, s. 3. —
OGRADERAD, p. adj. icke graderad; särsk. motsv. gradera 2, om mätinstrument o. d. Ograderadt instrument. Murberg FörslSAOB (1791). Östergren (1933). —
OGRADUERAD, p. adj. icke graduerad; särsk. motsv. graduera 4: som icke förvärvat ngn akademisk grad, särsk. doktorsgraden l. (förr) magistergraden. At de reellare belöningar lämnas lika så snart åt graduerade som ograduerade personer. Lagerbring Skr. 86 (1754). I detta .. tidehvarf (dvs. det karolinska) är icke så alldeles sällsynt, att ograduerade personer intagit en professorsstol. Annerstedt UUH II. 2: 62 (1909). —
OGRAMMATIKALISK. som bryter mot l. icke överensstämmer med grammatikens regler. Porthan BrCalonius 110 (1794). (C. J. Schlyter) delade .. Jacob Grimms mening, att man borde skämmas för ogrammatikaliska citat ur de inhemska rättskällorna. 3SAH 4: 343 (1889). —
OGRANNLAGA3~020, adj.; adv. = (Dalin (1853) osv.). taktlös, ofinkänslig, indiskret (se d. o. 2). Dessa eviga sqvallerhistorier från Upsala, hvilka framställa mig som ogrannlaga, indelikat och oförsiktig. AGeijer (1845) i Solnedg. 2: 132. Nå ja, jag ville bara försöka att få en förklaring, naturligtvis slutar jag när ni finner mig ogrannlaga. Claëson Estaunié Ansikt. 67 (1926).
Avledn.: ogrannlagenhet, r. l. f. (-lag- 1919. -lagen- 1851 osv.) SvTyHlex. (1851). (Atterbom) sårades .. af sin gamle vän Geijers rent personliga ogrannlagenhet i dennes granskning .. af dikterna. Vetterlund StDikt. 45 (1901). —
OGRANT, adv. (†) slarvigt, vårdslöst. När man så ogrant och förachteliga vmgår med then gyllenne lösenyckelen (osv.). Swedberg Dav. § 37 (1713). —
OGRAVERAD, p. adj.2
1) (†) icke besvärad (av ngn l. ngt); lämnad i fred; jfr gravera, v.2 1. BraheBrevväxl. II. 1: 63 (1652). Högärevördige Hr Probsten .. ville altså sielf föra ordet, och i sina syslor vara ograverad af någons inmängande. VDAkt. 1735, nr 145. Roland Minn. 82 (c. 1748).
2) jur. om fastighet l. fartyg o. d.: ointecknad; jfr gravera, v.2 2. Annan .. egendom, then ther wore ograverat. Schmedeman Just. 700 (1678). Ett ograverat hemman. Nilsson HistFärs 126 (1940).
3) obeskuren, oförminskad, som föreligger i full omfattning l. utsträckning, orörd; jfr gravera, v.2 3. LReg. 277 (1676). Hvad hemgiften beträffar, återfår hon naturligtvis den ograverad. Hedberg Torpa 138 (1888). Kungl. biblioteket fick .. ej behålla samlingarna ograverade. Dahl BibliotHb. 2: 141 (1931). Förslaget intogs ograverat .. i det allmänna riksdagsbeslutet. SvRiksd. I. 4: 96 (1932).
4) (†) ”prickfri”; jfr gravera, v.2 4. Att han kallade sig ”en ograverad prestman”, kunde kons(istorium) icke gilla, enär .. han blifvit varnad för oordentligheter i ämbetet. Cavallin Herdam. 5: 387 (cit. fr. 1771). —
OGREDA, v. [sv. dial. ogre(da); till ogredu, ogrejdu, oredig, ugrea, oreda, oordning; jfr gre, adj., o. därunder anförda ord] (†) bringa (ngt) i oreda. (När lappkvinnorna draga tenntråd) linda the honom .. kringh om hufwudet, somblige kringh om fötterna, at han icke skall ogredas. SRheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 57. —
OGREKISK. icke grekisk; särsk.: som icke överensstämmer med det för (ofta det forntida) Grekland l. dess folk l. språk osv. utmärkande. Hammarsköld SvVitt. 2: 61 (1819). En ogrekisk karaktär ha .. en hel del ortnamn i Grekland. Nordenstreng EurMänRas. 179 (1917). —
OGRENAD, p. adj. som saknar grenar (i eg. o. oeg. bem.), som icke grenat sig; jfr gren, sbst.1 2 o. 3. Palmträden hafva långa ogrenade stammar. Möller (1790). Nervsystemet (hos kräftdjuren) består af ett ogrenadt halsganglion, från hvilket alla nerver utgå. NF 9: 178 (1885). De hos unga (hjort-)djur först bildade hornen äro enkla, ogrenade. 2NF 11: 804 (1909). —
OGRENIG, adj. (-ig 1830. -ug 1731) (numera knappast br.) ogrenad. Linné Ungd. 1: 306 (1731). Vexter, som äro fullkomligen ogreniga. Agardh Bot. 1: 39 (1830). —
OGRIPBAR3~02, äv. ~20. icke gripbar l. påtaglig; obestämbar, svår att formulera l. uttrycka i ord o. d. När romantiken .. förmådde gripa det skenbart ogripbara, då frambringade den en absolut stämningspoesi. NordT 1893, s. 158. Det ligger i erinringen något okroppsligt, ogripbart. Wrangel Dikten 33 (1912). Den skulderbreda, seniga gestalten med det strida hårsvallet ägde en egendomlig ogripbar charm. Johansson RödaHuv. 2—3: 83 (1917).
OGRIPLIG, adj. (-gripelig 1760—1837. -griplig 1674—1835) [fsv. ogripliker, oändlig, obegriplig] (†) som man icke kan gripa l. fånga; äv. mer l. mindre bildl.: som icke kan begripas l. uttryckas i ord; ogripbar, obestämbar; jfr gripa 2 a α, β, b γ, δ. Sök hvad mögliga fås, och tag hvad qvämliga gripes. / Sök ej sådana ting, som för dig ogripelig äro. Nicander KonStyr. 4 (1760). Nicander Hesp. 92 (1835). Runeberg 5: 434 (1837). jfr: Öfwer twå som i dryckesmål Disputerade om Gud. Ogrijpligt grijpa ’ti en Hjern’ af ett Quarteer, / Thet hörer mehra til, än suup ock sättia neer. Columbus BiblW H 1 a (1674). —
OGRODD, p. adj. lant. som icke grott. Ogroddt frö, korn. Murberg FörslSAOB (1791). Hellström NorrlJordbr. 404 (1917). särsk. (†) i n. sg. i substantivisk anv.: ogrodd säd. Murenius AV 261 (1653). —
OGRUMLAD, p. adj. icke grumlad; jfr grumla, v.1 1 (b). Ogrumladt vatten. Murberg FörslSAOB (1791). Nilsson FestdVard. 16 (1925; i bild). särsk. bildl.; jfr grumla, v.1 2 (särsk. a o. c). Phosph. 1813, s. 234. Korta voro för Böttiger emellertid dessa dagar af ogrumlad, fridfull konstnjutning. 2SAH 56: 109 (1879). De (levde) i lycka och ogrumlad vänskap. Grip IndFolks. 95 (1924). —
OGRUND, r. l. m. (†) brist på grund l. skäl; grundlöshet; falskhet, osanning; ofta i uttr. med ogrund, utan grund. G1R 17: 622 (1545). Jag anförer icke Plutarchi berättelse, såsom pålitelig; emedan des ogrund är af åtskilliga redan bevisad. Bælter JesuH 6: 578 (1760). Voltaire har påstått detta; men med ogrund. Atterbom C12 41 (1845). Dens. Siare 5: 48 (1849). —
OGRUND, adj. (o- 1672. u- (v-) 1539—1544) [till ogrund, sbst.] (†) ogrundad, obefogad; löst grundad. Ath thet menige pöbell, medt theris vgrunde och wiit wtstrechte roop och skrij, mygit mere än the .. bewijste Konnunglige gode gerninger, betrodde bliffwa. G1R 12: 271 (1539). NoraskogArk. 5: 239 (1672). —
OGRUNDAD, p. adj.
a) om ngt abstrakt: som saknar grund l. stöd l. värklighetsunderlag, grundlös, falsk, omotiverad. Theres ogrundade beskyldninger. RA I. 4: 617 (1598). At icke alt Watn aff Regn kommer, som någras ogrundade mening är, skal, om Gudh wil, .. bewijsas. Hiärne Suurbr. 127 (1680). Min klagan är ej ogrundad. Dalin Arg. 1: 30 (1733, 1754). Kallenberg CivPr. 1: 892 (1924). särsk. (†) i uttr. ogrundad i ngt, som saknar stöd i ngt. Effther wij .. plichtige äre, att .. szådane misbruk, och j thenn helige skrifft ogrundede Gudtz dyrckan och stadger hielpe affskaffe. G1R 16: 641 (1544).
b) (†) om person, i fråga om kunskaper: som icke står på säker grund, föga hemmastadd (i ngt), okunnig (i ngt). Annerstedt UUH Bih. 3: 5 (i handl. fr. 1695). Man giör de Judiska Lärda i Christi tid ingen orätt, när man säger, at de voro ganska svage och ogrundade i den nödigaste salighets kundskapen. Bælter JesuH 5: 775 (1759).
II. (mera tillf.) motsv. grunda, v.1 II, i fråga om målning o. d.: icke grundad. FinMus. 1907, s. 84 (1751). Under målararbetet satte (han) sig på en ogrundad stol, medan han strök de öfriga. Almqvist Mål. 66 (1840). —
OGRUNDAT, adv. [till grund, sbst.1 I 1] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) eg.: bottenlöst; oerhört, ofantligt, kolossalt. Hon är ogrundadt listig att dölja sina egna gerningar. Almqvist Hind. 103 (1833). ”(Barnen) har bett mej komma in, därför att di har så ogrundat mycke pengar å handla för”, sade kullan. Lagerlöf AnnaSv. 124 (1928). —
OGRUNDLIG, adj.; adv. -en (BraheBrevväxl. II. 1: 204 (1662), Rudbeck Bref 291 (1685)), -t (Murberg FörslSAOB (1791), Dalin (1853)). (-grund- 1734 (: ogrundligheten)—1853. -grunde- 1574—1835. -ligit, n. sg. 1702) (†)
I. till grund, sbst.1 I 1: bottenlös. En ogrundelig Sump eller Affgrund. RelCur. 152 (1682). Ogrundeliga watn. Hiärne 2Anl. 227 (1706). särsk. bildl.: oerhört stor, ofantlig; äv. ss. adv.: utomordentligt, ofantligt. Ogrundeligh är Hadingz list. Messenius Swanhuita 2 (1613). Dalin (1853; pop.).
1) som icke går till grunden med ngt, ytlig, flack, löslig, slarvig; äv.: oklar, grumlig. VDAkt. 1678, nr 330. Ogrundlig lärdom, insigt, förfarenhet, undersökning. Murberg FörslSAOB (1791). Så snart Förf. .. vill meddela det egna och nya, kan han ej arbeta sig ur oredan och det ogrundeliga i sina tankar. LittT 1797, s. 199. En ogrundlig och skadlig, blott på examen beräknad lexläsning. SvLittFT 1836, sp. 565.
2) ogrundad, grundlös; som är utan orsak. Om någre mine missgynnere migh medh ogrundeligh berättilser .. förolämpa wille, så (osv.). HSH 36: 114 (1574). Martin PVetA 1763, s. 67. Murberg FörslSAOB (1791: ogrundligt, adv.).
Avledn.: ogrundlighet, r. l. f. (†)
1) till II 1. Murberg FörslSAOB (1791). (Man har) förebrått de franska tragikerna ogrundlighet i karakterernas psykologiska utveckling. BEMalmström 3: 135 (c. 1860).
OGRUSAD, p. adj.
1) (†) icke krossad (till grus). Ogrusad sten, malm. Murberg FörslSAOB (1791). Berzelius ÅrsbVetA 1842, s. 454.
OGRUTAD, p. adj. (i Finl., vard.) fastande; jfr gruta, v. 1. Ahlman (1872). Med ogrutad mage. FinKyrkohSP 5: 182 (1908). —
OGRÅTANDES, adv. (†) utan att gråta. PErici Musæus 5: 281 a (1582). Många .. (äro) rädde för dödhen, .. effter the såles måste mista bort thenna werldennes goda, thet them kärare är än the ogråtandes kunne så skilias ifrån werldenne. Wallius 2Likpr. 223 (1627). —
OGRÅTEN, p. adj. (†) obegråten. Murberg FörslSAOB (1791). Må han ensam dö, ogråten utan namn. Franzén Skald. 4: 98 (1802, 1832). —
OGRÄN, sbst. [senare ssgsleden möjl. samhörig med gränja, v.] (†) missämja, ”gnissel”; jfr o- 3. Dhå han kom ifrån Findland, hade hans hustru förslöst alla hans ägodelar, och därigenom kom dhäm ogrän emellom. ÄARäfst 80 (1596). —
OGRÄNSAD, p. adj. (-gräns- 1749—1811. -gränts- (-ntz-) 1643—1769) (†) som saknar fast(a) l. lagligen stadfäst(a) gräns(er); icke kringgärdad; äv. bildl.: obegränsad. Arnell Stadsl. 396 (i handl. fr. 1643). En ogräntsad äregirighet. Lagerbring 1Hist. 1: 557 (1769). Upplands flacka, ogränsade fält. MoB 7: 8 (1800). Det ogränsade uti Hans (dvs. Guds) ära. Ödmann StrFörs. III. 1: 6 (1811). —
OGRÄNSLIG, adj. (-gräns- 1791. -gränse- 1782) (†) som icke kan omges med gräns(er); som saknar gräns(er); äv. bildl.; jfr gränsa, v. I. Det är et enda evigt, ogränseligt Lif, .. som lefver, som verkar i alt, efter lagar som det tillhör filosofen at studera. Thorild (SVS) 1: 434 (1782). Den ogränsliga verldsrymden. Murberg FörslSAOB (1791).
Spalt O 455 band 18, 1949