| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) i fråga om rörelse: icke hejdad, icke hämmad; ofta i allmännare o. bildl. anv.: icke hindrad; häftig, våldsam; jfr hejda, v. 1. Av ohejdad vana. Ohägdadt lopp. Murberg FörslSAOB (1791). Den fria, ohejdade konkurrensens närmaste verkan. Geijer I. 6: 319 (1844). I en ohejdad ström öste han sina skatter för min fot. Hallström Händ. 175 (1927). särsk. bildl., övergående i bet.: obehärskad; o-måttlig; ss. adv.: obehärskat, utan hejd; omåttligt, orimligt, ofantligt. Böttiger 4: 228 (1859, 1869). Det ohejdade bränvinsdrickandet i Norrland. 3SAH 2: 626 (1887). Han var så ohejdadt rik. Engström Glasög. 169 (1911).
2) om känsla, sinnesförfattning o. dyl. l. uttryck för känsla osv.: icke hejdad l. hämmad l. återhållen l. modererad; otyglad; hejdlös; jfr hejda, v. 2. I ohejdat raseri. Ohägdade begär, sinnes rörelser, lidelser. Murberg FörslSAOB (1791). (Hon) föll .. i en ohejdad gråt. Carlén Köpm. 1: 390 (1860). 3SAH 7: 297 (1892). —
OHEJDBAR3~02, äv. ~20. som icke kan hejdas.
1) motsv. hejda, v. 1; äv. bildl.; jfr ohejdad 1. Ur mitt öga störtar en ohejdbar flod / Af tårar. Palmblad Aisch. 142 (1842). Utveckling är en god sak, för övrigt i längden en ohäjdbar sak. Wulff SvRim 93 (1898). särsk. om person: som icke kan hållas tillbaka från ngt; jfr hejda, v. 1 b. När han fått en botanisk idé, är han (fullkomligt) ohejdbar. Östergren (1933).
2) motsv. hejda, v. 2; jfr ohejdad 2. Drottning Christinas regering, hvilken med sin ohejdbara passion att lyckliggöra hela verlden, hade (osv.). Cygnæus 2: 356 (1863). Åkerlund BlancoFombona Guldm. 281 (1930).
OHEJDLIG, adj.; adv. -a (†, PJGothus Tål. D 5 a (1601), L. Paulinus Gothus MonTurb. 44 (1629)), -en (†, RP 1: 178 (1629), Rålamb Resa 88 (1658, 1679)), -t. (-hegde- 1629—1642. -hejd- 1860 osv. -hejde- 1629—1899. -hägd- 1791. -hägde- 1582—1601) (numera föga br.) som icke kan hejdas.
1) motsv. hejda, v. 1; äv. bildl.; jfr ohejdad 1, ohejdbar 1. Ohägdligt lopp(,) språng, fart. Murberg FörslSAOB (1791). Har den kanske ohejdliga sjukdomen redan afbrutit min väg, innan pappa kommer, så (osv.). Carlén Köpm. 2: 530 (1860). Dagarna gingo sin ohejdliga gång. Wester Reymont Bönd. 2: 296 (1924). särsk. bildl., övergående i bet.: orimlig, omåttlig, ofantlig; ss. adv.: omåttligt, utan hejd; jfr ohejdad 1 slutet. Werldennes ohägdeliga ondska. PErici Musæus 4: 66 b (1582). (Det) snögade then Natten öfwer så oheideligen, at (osv.). Rålamb Resa 88 (1658, 1679).
2) motsv. hejda, v. 2; jfr ohejdad 2, ohejdbar 2. Ohägdlig .. i sina begär. Murberg FörslSAOB (1791). En omständighet som gjorde vår munterhet ohejdlig. Bäckström Sång. 149 (1876). En ohejdlig längtan efter andra människor. Blomberg Landsv. 152 (1927). —
OHEL, adj. (tillf.) som icke är l. icke ger intryck av att vara hel; jfr hel, adj. 3 d β. (Erkkos drama) ”Siaren” har, så vidt man af den .. ohela kompositionen kan sluta, .. till uppgift att (osv.). OoB 1895, s. 138. —
OHELAD, p. adj. (tillf.) icke botad l. läkt; jfr hela, v. 2. Schultze Ordb. 1873 (c. 1755). De sår, som förblifva ohelade. AdP 1789, s. 114 (i bild). Wikforss (1804; under ungeheilt). —
OHELBAR3~02, äv. ~20. (numera bl. i högre stil) om person l. sjukdom l. sår o. d.: som icke kan botas l. läkas; jfr hela, v. 2. Lindh Huuszapot. 57 (1675). Ohelbara äro hennes sår. Mika 1: 9 (Bib. 1917; i bild). särsk. (†) bildl., om träd. Melin JesuL 4: 21 (1851).
OHELBRÄGDA, äv. OHELBRÄGD, adj. (-bregd 1638. -brägda (-bregda) 1680—1709) (†) icke helbrägda, icke frisk. Schroderus Albert. 3—4: 267 (1638; i bild). (Du) moste nu släpas med en ohelbregda kropp. Swedberg Ungd. 300 (1709). —
OHELGA, v.; vbalsbst. -an (†, Rudbeckius Luther Cat. 178 (1667), -ande, -else (se avledn.); -are (se avledn.). 1) (i sht i högre stil) beröva (ngt) den helgd som tillkommer detsamma, icke hålla (ngt) i helgd; icke visa (ngt) den vördnad o. aktning som man bör hysa för detsamma; vanhelga; oskära; profanera; äv.: vanära. Iagh .. skal göra en enda på the weldighas höghferd, och ohelgha theras kyrkior. Hes. 7: 24 (Bib. 1541; Bib. 1917: deras helgedomar skola varda oskärade). Naturen var ohelig. Menniskan hade ohelgat den. Geijer I. 5: 9 (1810). Kolmodin Liv. 2: 327 (1832). Östergren (1933). jfr för-ohelga. särsk.
a) med avs. på helgdag l. högtidsdag o. d.: vanhelga (t. ex. gm icke nödvändigt arbete l. olämpliga nöjen o. d.). Then som ohelghar honom (dvs. sabbaten), han skal dödhen döö. 2Mos. 31: 14 (Bib. 1541). Widén Jordag. 100 (1921).
b) med avs. på Guds namn (l. annat namn som bör hållas heligt). (De) höllo sigh lijka som Hedhninganar tijt the komo, och ohelghadhe mitt helgha nampn. Hes. 36: 20 (Bib. 1541; Bib. 1917: vanärade). Rubrius beskyllades, ”att genom en mened hafva ohelgat Augusti namn.” Kolmodin TacAnn. 1: 92 (1833). Kat. 1878, nr 179.
c) (mindre br.) med avs. på person l. ngns namn (jfr b) l. minne o. d.: icke hålla i tillbörlig vördnad l. aktning, vanhelga, vanära. Ohelga någons minne med osanning eller smicker. Murberg FörslSAOB (1791). Ljunggren SVH 3: 87 (cit. fr. 1810). jfr: Vördnaden för de döde och pieteten för brodern kräva, att hon räddar liket från att ohelgas. Homén HforsTeatr. 3: 7 (1919).
d) (†) med avs. på löfte: bryta; äv., med avs. på sanningen: kränka. Sanningen, så ofta ohelgad i (äreminnen). 2SAH 5: 167 (1809). En fiende som ohelgade sina löften. Gyllengranat SvSjökr. 1: 302 (1840). 2) (†) refl.: göra sig skyldig till vanhelgande av ngt heligt. 3Mos. 22: 9 (Bib. 1541).
Avledn.: ohelgare (ohe´lgare Weste), m.||(ig.). (numera knappast br.) till 1: person som ohelgar ngt; jfr sabbats-ohelgare. Scherping Cober 1: 326 (1734). Björkman (1889).
ohelgelse, r. l. f. (†) vanhelgande, ohelgande, profanerande; jfr ohelga 1; i allm. med attributiv gen.: vanhelgande (osv.) av ngt. Siälennes ohelghelse eller förderff är then andelighe dödhen. Balck Musæus Dd 1 b (1596). Nordenflycht (SVS) 3: 126 (1759). Björkman (1889). särsk. i fråga om helgdag; jfr ohelga 1 a. Sabbathens ohälgelse. PErici Musæus 2: 282 a (1582). SthmStadsord. 2: 40 (1684). —
OHELGD, r. l. f. (†) med attributiv gen.: vanhelgande av ngt, förhållandet att ngt ohelgas l. icke hålles i helgd; jfr ohelga 1, helgd 4. EP 1792, nr 2, s. 3. Sedernas ohelgd. Ödmann Hågk. 32 (1801; uppl. 1918). särsk. i fråga om helgdag; jfr ohelga 1 a. Bergeström o. Broomé 20 (1763). Sabbatens ohelgd. Murberg FörslSAOB (1791). —
OHELIG, adj. -are ((†) superl. -ligst Scherping Cober 1: 326 (1734)). adv. -en ((†) Lind (1738), LBÄ 14—15: 3 (1798)), -t. (-ig (-gh) 1538 osv. -ugh 1526)
1) om person l. samfund o. d.: icke helig l. rättfärdig; jfr helig 2. Ingen ware en bolare eller ohelugh, såsom Esau. Ebr. 12: 16 (NT 1526). Effter j genom Adams fall ären ohelighe .. wordne, så (osv.). PErici Musæus 5: 151 b (1582). Carlstedt Her. 3: 280 (1833). särsk.
a) (tillf.) om namn: som icke burits av ngt helgon; jfr helig 2 b. UpplFmT 33—36: Bil. 2, s. 15 (1920).
b) om handling l. förehavande l. händelse o. d.: som icke har religiös innebörd; icke ren l. fullkomlig i sedligt hänseende; äv.: gudlös; skändlig; jfr helig 2 i. 1Sam. 21: 5 (Bib. 1541). När Herodotus kommer til något ställe, som nog behöfver förklaring, säger han, at det är oheligt och samvetslöst, at uptäcka sådana hemligheter. Lagerbring HistLit. 109 (1748). I det oheliga äktenskapet (mellan Oidipus o. Iokaste) föddes fyra barn. Hedén 3: 153 (1916).
c) (föga br.) om person: som har en ringaktad ställning, ”oärlig”. FoF 1926, s. 66 (om skarprättare).
2) om föremål o. d.: icke helig, profan; äv.: skändlig, vederstygglig; jfr helig 3. Hoo kan warda .. helig aff ohelgo? LPetri Wijgd. C 5 a (1538); jfr helig 3 a. At j måghe åtskilia hwadh helight och ohelight, hwadh reent och oreent är. 3Mos. 10: 10 (Bib. 1541). Det oheliga hästköttet. Lagerlöf Länk. 113 (1894). Orena och oheliga händer kunna oskära det heliga, som de vidröra. Nilsson FestdVard. 36 (1925). särsk.
a) om rum, byggnad, område o. d.; jfr helig 3 d. Schroderus Comenius 642 (1639). Oheligt hus, rum, ställe. Murberg FörslSAOB (1791). jfr: När christendomen kom blef .. (i Skandinavien) norden det oheliga väderstrecket. Hildebrand Hedn. 54 (1866).
b) (numera föga br.) om tid; jfr helig 3 e. Sex daghar j wekonne skulle wara oheliga, thet är, på samma daghar måtte man bruka sigh medh thet timliga. LPetri 2Post. 256 b (1555). jfr: (Barnens) känsla av ohelig söckenhet denna dystra julafton. Nilsson HistFärs 70 (1940).
3) [efter isl. úheilagr] (†) fredlös, fågelfri; jfr helig 4. Verelius 190 (1681). Schultze Ordb. 1867 (c. 1755).
Avledn.: ohelighet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara ohelig; särsk.
a) till 1. OPetri MenSkap. 26 (c. 1540). Salighet är helighetens arf; oheligheten eger deri ingen lott. Hagberg Pred. 1: 151 (1814). särsk. konkretare. Det röda korsets fridstecken är ett heligt tecken midt i oheligheten. Beskow Pred. 103 (1901).
OHELSAM. (-hel- 1739—1807. -häl- 1680—1762) [fsv. ohelsamber] (†)
1) skadlig för hälsan, ohälsosam; jfr ohälsosam 2; äv. bildl. Hiärne Suurbr. 46 (1680). Ohälsamt vatn. Hülphers Dal. 615 (1762). Ett ohelsamt råd. Möller (1807).
OHEMBJUDEN, p. adj. (tillf.) icke hembjuden; jfr hembjuda 2 a. Säljes någon Skipslott Medh-redarenom ohembuden, hafwe (osv.). Siöl. 1667, Red. 5. —
OHEMELIG, adj.; adv. -a (G1R 3: 74 (1526)), -e (G1R 3: 74 (1526)). (-heme- 1526. -hemme- 1631) [y. fsv. ohemblighe, adv. (SthmTb. 4: 297 (1513)), ohemellit, adv. (SthmTb. 5: 135 (1516)); avledn. av ohemul] (†)
2) orättmätig, olaglig; jfr ohemul 2. Deras ohemmeligh troloffuan. ÅngermDomb. 28/11 1631, fol. 50. —
OHEMLIG, adj.; adv. -en (VDP 1690, nr 105), -it (UppsDP). (†) icke hemlig, uppenbar; jfr hemlig 3. UppsDP 10/3 1596. Lind (1749; under unheimlich). —
OHEMMASTADD3~002, p. adj. (mera tillf.) icke hemmastadd (se d. o. 2 c). Almqvist DrJ 32 (1834). (Baggesen var) inte .. ohemmastadd i svensk vitterhet. DaSt. 1909, s. 125. —
OHEMSÖKT, p. adj. (†) icke hemsökt; jfr hemsöka 6. Den ohemsökte faran och förderfvet bör / i sigte ha. Palmblad SophSorg. 24 (1838). —
OHEMUL ω3~hemɯ2l, adj. -are. adv. -t. (-hemel(l) 1526 (: ohemelth, adv.)—1649. -hemmel 1645. -hemmoll 1596. -hemmul(l) 1686—1791. -hemol 1587—1597. -hemul (-wl) 1537 osv. -hemål 1625) [fsv. ohemul (ohemol, uhemol); med avs. på senare ssgsleden se under hemul, adj.]
1) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) om egendom, i sht jord: vartill ägare (l. förment ägare) icke kan bevisa laglig åtkomst, som icke kan hemulas (se hemula 2); oftast ss. adv., särsk. i uttr. sälja (ngt) ohemult; äv. i sådana uttr. som köpa l. tillägna sig o. d. (ngt) ohemult, köpa osv. ngt utan laglig rätt. The som gaardhen sollt hade(,) hade solth ohemelth. G1R 3: 74 (1526). (En kvinna dömdes) fför hon til egnad sig ohemwlt nogod cledher aff Michil Niclisson. BtFinlH 2: 16 (1538). Skola några få personer ohemult få skackra til sig sina Medborgares egendom? Posten 1769, s. 1122. Möller (1790, 1807). särsk. [jfr fsv. böta fore ohemult] (†) i uttr. lagsökas för ohemult, åtalas l. tilltalas för att ha sålt ngt som icke var hans lagliga egendom. Johansson Noraskog 2: 308 (i handl. fr. 1648).
2) obefogad, grundlös; särsk. jur. om klagomål l. invändning l. rättegång o. d.: orättmätig, otillbörlig; ss. adv.: obefogat osv. Ther bonden ohemelt och vthan skäl klagar, (skall han) i lijka måtto straffat warda. Stiernman Riksd. 1118 (1649). Han (har) icke allenast desse ohemula beskyllningar genom Trycket allmänne gort, utan (osv.). Wallquist EcclSaml. 5—8: 504 (1782). Ohemul rättegång. Calonius 4: 238 (1797). Ohemul klagan över ett hovrättsutslag. 1NJA 1932, s. 462. särsk.
a) (numera knappast br.) om skrift: som innehåller obefogade anklagelser o. d. Inga ohemula, eller insidieusa Skrifter har till närvarande tid kommit ifrån min hand. SvBrIt. 2: 56 (1797). Atterbom Minnest. 1: 193 (1847).
b) (†) om person: som obefogat anklagar en annan. (Den anklagades) rätt, at .. begiära och få laga näpst på en ohemul anklagare. Nehrman PrCr. 275 (1759).
d) i allmännare anv.: otillbörlig, oberättigad. Att slijke, endock medh straff belagde skriffter till tryk admitteras och in publicum sedan ohemult uthsprijdas. Schück BibliogrAnt. 44 (i handl. fr. 1689). Daglönarnas ohemula anspråk. Heckscher SvEkonH 1: 16 (1935). (†) Då kom ordningen på Sachserna, at Guds straff dem träffade för ohemult krig. KKD 3: 88 (c. 1740). —
OHERRANS, oböjl. adj. o. adv. [av o- 3 o. herrans, gen. sg. best. av herre (se d. o. 6 c)] (i vissa trakter, starkt vard.) faslig, förskräcklig, ryslig; vanl. ss. förstärkande bestämningsord med i allm. nedsättande innebörd. Molin ÅdalP 97 (c. 1895). Runt omkring stimmade arbetarehoparna och hade oherrans roligt. Koch Timmerd. 215 (1913). Detta oherrans väder. GHT 1935, nr 291, s. 3.
Spalt O 468 band 18, 1949