| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OKALKAD, p. adj. icke kalkad.
1) (i fackspr.) som icke preparerats med kalk; särsk. om hud l. läder o. d.: som icke behandlats med kalkmjölk. Murberg FörslSAOB (1791). Okalkadt färskt limläder. SFS 1908, nr 176, s. 35.
OKALLAD, p. adj. [fsv. okalladher] icke kallad; särsk.
1) som ingen ropat på l. bett komma till sig; som icke anmodats l. förständigats att infinna l. inställa sig l. begiva sig ngnstädes; som icke tillkallats l. eftersänts o. d.; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. LPetri Kr. 85 (1559). Mången fijker okallad. Grubb 555 (1665); jfr 4. Dhen Onde kommer fulle okallad. Dens. 582. Allehanda bilder (framträdde) .. okallade för hennes själ. Lundquist Fontane EBr. 249 (1902). särsk.
2) (numera bl. tillf.) som icke anmodats att mottaga ett ämbete l. en tjänst l. att ägna sig åt ett värv l. en uppgift o. d.; utan kallelse (se d. o. 3). PErici Musæus 5: 176 a (1582); jfr 3. Schroderus Os. 1: 377 (1635).
3) (numera bl. tillf.) som icke av Gud l. den helige Ande utvalts till l. ingivits att göra ngt l. att ägna sig åt ett kall l. en uppgift o. d.; utan kallelse (se d. o. 4 b); äv. bildl. Dalin Arg. 2: 65 (1734, 1754; bildl.). Borg Luther 2: 79 (1753).
4) (numera knappast br.) som icke uppmanats till l. anmodats om ngt; oombedd; självmant. UpplDomb. 5: 164 (1596). Polyfem IV. 12: 4 (1811). BL 13: 39 (1847); jfr 1.
5) (†) eg.: opåkallad; anträffat bl. ss. predikativt attribut, liktydigt med ett adv.: utan (tvingande) skäl. At min klinga ofta flöt / Okallad ur min slida. Odel Sincl. 42 (1739). —
OKAMMAD, förr äv. OKÄMMAD l. OKÄMBAD l. OKÄMD, p. adj. [fsv. okämbadher (CodUps. C20 1: 443 (: okämbader))] icke kammad; särsk. om hår o. d.: som icke retts ut l. lagts till rätta o. d. med kam, rufsig o. d.; äv. i utvidgad anv., om huvud l. person o. d.: vars hår icke retts ut osv. med kam, rufsig i håret o. d. At gå medh okemmat huffwot, står bondachtigt. Hambræus Erasmus A 10 b (1620). Björnståhl Resa 2: 5 (1773; om hår). Han är okammad och ser helt nyvaken ut. Widén Jordag. 108 (1921). särsk. om ull o. d.: som icke bearbetats med ullkam l. i kammaskin. Murberg FörslSAOB (1791). —
OKAMRATLIG. som icke uppträder som en (god) kamrat l. visar god kamratanda; som icke anstår en kamrat. AB(L) 1895, nr 297, s. 4. Det minst sagt okamratliga i hans beteende. Engström Mem. 58 (1927).
Avledn.: okamratlighet, r. l. f. —
OKANCELLERAD, p. adj. om skriftlig handling: som icke överkorsats l. (gm överkorsning) annullerats; numera bl. (tillf., i fackspr.) oeg., om befraktningsavtal: som icke annullerats. 2SthmTb. 4: 619 (1575). —
OKANTAD, p. adj. icke kantad; särsk.
1) (i sht i fackspr.) som icke bibringats jämn kant l. jämnats i kanten; särsk. om planka l. virke o. d.: icke kantsågad l. kantskuren. Murberg FörslSAOB (1791). Från sågramarna utfallande okantat virke. SvSkog. 954 (1928).
3) icke försedd med kant(er) (se kant, sbst. 7); särsk.: som saknar besättning (av band o. d.) i kanten l. kanterna. Murberg FörslSAOB (1791). Modern modell (av herrhatt) med något böjt, okantat brätte. KatalÅhlénHolm 97: 83 (1929). —
OKANTERBAR3~002 l. ~200, adj. [till kantra, v.2] (mera tillf.) sjöt. = okanterlig. Engström Lif 140 (1907). —
OKANTERLIG3~200, adj. [till kantra, v.2] (mera tillf.) sjöt. om båt: som icke kan kantra. NTIdr. 1898, s. 21.
OKAPABEL. (numera bl. tillf.) icke kapabel, inkapabel; ur stånd (till ngt l. att göra ngt). VDAkt. 1679, nr 209. Bremer Hem. 1: 134 (1839).
Spalt O 515 band 18, 1949