| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OKUNNIGHET ω3~kun2ighet l. 3~002 (i vers ∪ — ∪ — Nordenflycht Svea 6 (1746)), r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. II 1 b, 2 c, †) -er.
I. (†) motsv. OKUNNIG I: egenskapen l. förhållandet att vara okänd l. obekant, okändhet. Block MotalaStr. Dedik. 5 (1708). Högström Lapm. 214 (1747).
1) motsv. OKUNNIG II 1: egenskapen l. förhållandet att sakna kännedom (om ngt), ovetskap, ovetenhet; vanl. i förb. med prep. om. Okunnighet om (förr äv. av) ngt. Han felade av okunnighet (om förordningarna). Sväva (förr äv. stå) i okunnighet om ngt. Verelius 296 (1681). HC11H 13: 120 (1697: af). At lämna mig i okunnighet, om han ännu är i London .., det är hårdt. Riccoboni Catesby 23 (1761). Därom svävade stadens invånare i okunnighet. Hellström Malmros 11 (1931). särsk.
a) (†) i uttr. ngts okunnighet, obekantskap med l. ovetskap om ngt. Widekindi KrijgH 454 (1671). Lasternas okunnighet. JGOxenstierna 1: 26 (1805).
b) (†) i pl., om förhållanden l. detaljer varom man svävar i okunnighet l. som äro en obekanta; jfr 2 c. Adlerbeth Skald. 1: 77 (1797).
2) motsv. OKUNNIG II 2: avsaknad av kunskaper (på ett visst område), bristande kunskaper; äv.: bristande färdighet (i ett visst slag av värksamhet). Nordberg C12 1: 427 (1740). Okunnigheten gör ofta, at vi icke vete hvartil et Ting duger. Gedner Linné En fråga 32 (1753). Okunnigheten, som Mörkret, förstorar alla föremål. Kellgren (SVS) 5: 266 (1793). När hon någon gång stack emellan med en fråga, förrådde hon en så djup okunnighet, att (osv.). Wägner Pennsk. 12 (1910). särsk.
b) (†) i uttr. okunnighet på ngt (en plats), om bristande kännedom om (de topografiska l. geografiska) förhållandena ngnstädes. Berörde Skieppares Okunnigheet .. på Farwatnet. HovförtärSthm 1696 A, s. 2170.
c) (†) i pl.: detaljer l. punkter där ens kunskaper äro otillräckliga; jfr 1 b. De (skott), som röja så många af våre Fältskärers okunnigheter. Dalin Arg. 1: 217 (1733, 1754). HH XXXII. 1: 6 (1773).
d) (numera bl. i vitter stil, föga br.) personifierat; särsk. om sammanfattningen av ett antal okunniga personer. Höpken ÅmVetA 1745, s. 5. Den mångröstade Okunnigheten som begriper enfalldigt men vill argt. LBÄ 39—41: 205 (1800). 3SAH 2: 808 (1887).
-FEL, n. fel som ngn begår på grund av okunnighet; motsatt: slarvfel. Skandia 1: 314 (1833). Cederschiöld o. Olander Riktl. 65 (1916). —
-TID. (†) tid då ngn (l. ett folk o. d.) är l. varit okunnig(t). Roman Holbg 33 (1746). Schulzenheim SvSprSkrifs. 114 (1807).
Spalt O 549 band 18, 1949