| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OKUNNIG ω3~kun2ig, adj. -are. adv. -T.
I. (†) som man icke vet (om), (förut) okänd l. obekant, som man saknar erfarenhet av, som man icke är hemmastadd i l. behärskar, som man står främmande för, om vars existens l. egenskaper o. d. man saknar kännedom, som man icke känner (närmare) till; ofta i förb. med att-sats l. indirekt frågesats; särsk. i uttr. okunnig ngn l. för ngn, okänd osv. för ngn. Gudh är stoor och oss okunnogh. LPetri Job 36: 26 (1563; jfr a). Then (präst) som gifwer sigh i lägersmåål medh horor .. transfereres till annat Gäldh, thär förargelsen är okunnigh. SUFinlH 5: 191 (1617). Then oss lenge okunnoga verlden America. Swedberg Lefv. 327 (1719, 1729). Schück o. Lundahl Lb. 1: 44 (1901; arkaiserande). — särsk.
a) om person: som man icke vet vem han är, vars identitet l. levnadsomständigheter man icke känner, som man förut icke känner (till), okänd; äv. övergående i bet.: främmande. Helsingius (1587). Ähr fader (till ett utomäktenskapligt barn) okunnig eller borto, på hwilken modren skyllar (skall undersökning ske). KOF II. 2: 44 (c. 1655). (Jag) vil .. fara ur lande, at lära kjänna okunniga höfdingar. Björner Samson 6 (1737). Ekelund Fielding 518 (1765). särsk. övergående i bet.: utomstående l. obehörig. Huilken broder eller syster thz wppenbarar för okunniga folke, som embette tallar å stempno thera, .. bötte tretio öre. Skråordn. 269 (1589).
b) om språk: som man icke behärskar l. är kunnig i, som man icke förstår, okänd. Bar. 4: 15 (Bib. 1541). När man döpte brukade man thet .. Latiniske Språket, jemwäl hos the Nationer, hwilkom thet okunnigt war. Schroderus Os. 2: 560 (1635). Roman Holbg 219 (1746).
c) om farled l. väg l. område l. hav l. land: okänd (se d. o. 1 a). Siöfarandis men som (segel-)ledhen ær okwnnog. G1R 4: 268 (1527). Thenne okunnuge och mörke skogen. Peringskiöld Wilk. 8 (1715).
d) om vars innebörd l. betydelse man icke äger kunskap l. kännedom. 3SAH 23: 281 (1602; om runor). Der finnas Stenar upresta med okunnoga Bookstäfwer. Rudbeck Atl. 3: 34 (1698).
e) i uttr. låta ngt (bliva) ngn okunnigt, lämna ngn i okunnighet om ngt, icke upplysa l. underrätta ngn om ngt. Balck Es. 209 (1603). HSH 35: 301 (1656). RARP 6: 257 (1656).
f) i uttr. ngn är okunnigt om ngt o. d., ngt är okänt för ngn, ngn saknar kännedom om ngt. T(uæ) M(agnificenti)ae kann icke vara okunnogt om then långlige oenighet, som (osv.). OxBr. 12: 3 (1613). Därs. 3: 135 (1627).
g) närmande sig l. övergående i bet.: som icke förekommer (på en viss plats o. d.); äv.: som är främmande för l. icke nämnd i (en skrift o. d.). Mirtelträ j Swerige okunnogt. VarRerV 57 (1538). Ett nytt sätt, Skriftenne okunnigt, huru (osv.). Chesnecopherus Skäl F 4 b (i handl. fr. 1586). PH 6: 3925 (1756).
II. icke underkunnig (om ngt); som saknar kunskaper; som vittnar om okunnighet.
1) som icke vet l. fått veta ngt, som saknar kännedom (om ngt); icke underkunnig l. underrättad (om ngt); ovetande; särsk. i uttr. okunnig om (förr äv. av) ngt. (N. N.) som af mitt oppsåt ännu war alldeles okunnigh. VDAkt. 1679, nr 220. I ären ännu okunnog om Eder lycka. Ullman GrefvHänd. 23 (1782). Wulff Petrarcab. 153 (1905). jfr (†): (Våra äldsta förfäders) lefnad var okunnig om de flesta beqvämligheter, som senare tider uppfunnit. Botin Utk. 25 (1757). — särsk. (†) i förb. med att-sats l. indirekt frågesats som icke styrs av prep. Hans föruanter ähro fast okunnoge, huar .. han .. war. VRP 1625, s. 122. Franzén Skald. 3: 216 (1829).
2) som saknar (l. har dåliga) kunskaper (på ett visst område) l. saknar färdighet (i ett visst slag av värksamhet); alldeles obevandrad (i ngt); stundom äv.: obildad. Okunnig i (i sht förr äv. uti, förr äv. uppå) matlagning, främmande språk. OxBr. 12: 264 (1639). (Det) står swåra illa en lärd Man, .. om han vppå .. (modersmålets) Poeterij okunnigh är. Arvidi 4 (1651). Okunnoge äro aldrig så plågsamme som halflärde. Höpken 2: 669 (1764). Hellström Malmros 28 (1931). jfr (†): För en okunnog i konsten lär det (dvs. ett visst konstvärk) vara så fult som Trä hästen. CAEhrensvärd Brev 1: 61 (1782). — jfr SKRIV-OKUNNIG. — särsk.
a) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) som icke är förtrogen med (de topografiska l. geografiska) förhållandena (ngnstädes). Balck Es. 79 (1603). En Fremmande Man och okunnigh i Staden. Rudbeckius KonReg. 86 (1614). Lootzmän .. (anlitades) emedan .. skepparen war aldeles okunnig på samma farwatn. HovförtärSthm 1696 A, s. 2163. jfr (†): Tiil ad bewara om naagodh schip med teress goess ginom storm eller oweder okynnogh strandadhe. G1R 4: 430 (1527; nl. orig.: vuyt storm ofte oncondicheyt der zee strande).
b) (†) i uttr. okunnig om ngt, som saknar kunskaper om ngts egenskaper l. beskaffenhet; jfr 1. (Antikens skalder o. konstnärer) voro okunnige om Naturen. Kellgren (SVS) 5: 266 (1793).
3) (mera tillf.) i utvidgad anv., om (resultat av) värksamhet: som vittnar om resp. är utförd med bristande kunnighet. Sädens förspillande genom vårdslös och okunnog (brännvins)-bränning. PH 11: 806 (1779). Schulzenheim SvSprSkrifs. 87 (1807).
Spalt O 547 band 18, 1949