| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OKUNSKAP3~02. (i skriftspr., tillf.) ovetskap (om ngt); okunnighet. JournLTh. 1812, nr 218, s. 2. VerdS 379: 14 (1936). —
OKUVAD, p. adj. icke kuvad.
1) (numera i sht i vitter stil) som icke är nedtryckt l. tvingad att böja sig l. att ge upp, icke bragt till underkastelse; äv.: som håller modet uppe; äv. (numera knappast br.) om ngn som strider med vapen i hand: obesegrad; jfr kuva, v.2 1. Lind 1: 1684 (1749; möjl. äv. till a o. 2). Okufvad af ålderdom och bekymmer. Runeberg 1: 119 (1832). Af fiender ser jag här / Den djerfvaste stå okufvad ännu. Därs. 413 (1844). Okufvad och förtröstansfull. Afzelius Sag. XI. 2: 166 (1870). Böök ResSv. 161 (1924). särsk.
a) (mera tillf.) om känsla, sinnesrörelse, själsförmögenhet o. d.: som icke undertryckts l. slagits ned; äv.: icke tillbakahållen; om ngns sinne förr äv.: som icke berövats sin frihet (av ngt). Murberg FörslSAOB (1791). Ett sinne okufvadt af rikedom. Ritterberg Sall. 154 (1832). Der fäktade .. fotfolket med okufvad ihärdighet. Fryxell Ber. 8: 6 (1838). Okufvad hätskhet. Crusenstolpe Mor. 5: 72 (1843).
b) (†) som icke är tvingad till ngt. At menniskiorna okuffuadhe .. wandes widh Sacramentet igen. LPetri Luther Nattw. F 8 b (1558).
2) om folk l. stat o. d.: icke underkuvad, icke bragt till underkastelse; obesegrad. Murberg FörslSAOB (1791). Höijer Thukyd. 2: 139 (1832). —
OKUVLIG3~20, äv. 040, adj.; adv. -t. (-elig 1819—1872. -lig 1791 osv.) (numera i sht i a) som icke kan kuvas; obetvinglig, oövervinnelig; oböjlig; som man icke kan få bukt med. PoetK 1819, 1: 85. En hemlig men okuflig röst dref mig framåt emot min vilja. De Geer Minn. 1: 91 (1847, 1892). En okufligt rak .. gestalt. Sehlstedt 2: 121 (1857, 1862). särsk.
a) om person l. kollektiv: vars vilja l. mod icke kan nedslås l. knäckas, som (trots alla hinder l. svårigheter) kämpar l. strävar vidare utan att låta bringa sig till underkastelse, obetvinglig, oböjlig; äv. om mod l. vilja l. hopp l. tro l. humör o. d.: som icke kan nedslås l. knäckas; om önskan l. begär o. d. äv.: oemotståndlig. Murberg FörslSAOB (1791). Johansson HomOd. 4: 762 (1844; om person). Mankell Fältsl. 385 (1858; om längtan). SDS 1892, nr 62, s. 1 (om energi). Edqvist OsynlStängs. 290 (1944).
b) ss. adv. i numera obr. anv. Elden härjade så okufveligt, att (osv.). Snällp. 1848, nr 50, s. 3. Den medkänsla, som vi .. okufligt röna vid folkpoesien. (Cavallin o.) Lysander 106 (1861).
Avledn.: okuvlighet, r. l. f. Murberg FörslSAOB (1791). Människoandens okuvlighet. Hedén 5: 218 (1920).
Spalt O 550 band 18, 1949