Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OMUNDERAD, p. adj. icke försedd med (behövliga) tillbehör l. (erforderlig) utrustning; numera nästan bl. (om ä. förh.) dels om fartyg o. d.: obestyckad l. obevärad, dels i utvidgad anv., i uttr. omunderad skeppsfrihet, om lindring i tullavgifter som åtnjöts av vissa inhemska obevärade fartyg, halvfrihet. HC11H 4: 5 (1697; om fartyg). Omonderade ryttareklingor. 2RA 3: 595 (1734). Omunderad skeppsfrihet. 2NF 30: 269 (1920; om ä. förh.). —
OMUNTRAD, p. adj. (†) som icke fått ngn uppmuntran o. d.; utan uppmuntran; äv.: flegmatisk (se d. o. 2) l. trög l. slö. Et alt för Phlegmatiskt och omuntradt sinne. Dalin Vitt. 5: 420 (c. 1753). Murberg FörslSAOB (1791). —
OMURAD, p. adj.
1) (numera bl. mera tillf.) som icke uppförts gm murning (se mura, v. 1); som icke består av murvärk; ngn gg äv. (om hål i mur o. d.): som icke murats till l. igen, (som lämnats) öppen l. utsparad. SthmTb. 11/7 1586. VDAkt. 1692, nr 344 (om hål i mur). O-murad kanalbank. SFS 1893, nr 42, s. 4.
2) (tillf.) om stenar: som icke (medelst murbruk) sammanfogats till en mur, som löst hoplagts. Retzius FinKran. 145 (1878). —
OMURKNAD, p. adj. (numera bl. tillf.) som icke murknat, frisk; förr äv. om död kropp o. d.: icke upplöst gm förruttnelse. Björner Lodbr. 62 (1737; om död kropp). —
OMUSIKALISK.
1) som icke utgöres av l. har avseende på l. samband med musik; numera företrädesvis: som icke uppfyller de fordringar som kunna ställas på (god) musik; stundom äv. i utvidgad anv., liktydigt med: missljudande l. omelodisk o. d. Murberg FörslSAOB (1791). Omqvädets (i folkvisan) förmenta omusikaliska natur. Geijer I. 3: 386 (1817). Ställen med omusikaliska, nästan tonlösa namn. Almqvist Amor. XIV (1839). Omusikalisk musik. Hedberg Räkn. 66 (1932).
2) om person: som saknar sinne l. anlag l. öra för musik, obegåvad i musikaliskt avseende; äv. i utvidgad anv., om öra o. d. Omusicaliskt öra. Murberg FörslSAOB (1791). Siwertz JoDr. 298 (1928).
OMUSTIG. (†) som saknar (näringsrika) safter; utan saft; mustlös. Wassenius Alm. 1746, s. 17 (om gräs). Möller 2: 1190 (1785). —
OMUTAD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke mutad; ngn gg äv. i utvidgad anv., om samtycke o. d.: som icke vunnits gm mutor, fri(villig). Lind 1: 336 (1738). Bolin Statsl. 2: 363 (1871; om samtycke). —
OMUTBAR3~02 l. ~20. som icke låter sig mutas, obesticklig; äv. allmännare: oväldig l. omutlig. Wingård Minn. 7: 78 (1847; allmännare). JörgSthmBref 1886, profnr 1, s. 1.
OMUTLIG3~20, stundom 040, förr äv. OMUTELIG, adj. (-elig 1795—1862. -lig 1791 osv.) [till muta, v.1; jfr mutelig] (i sht i skriftspr.) som icke låter sig mutas, obesticklig; vanl. allmännare: som (i sin bedömning o. d.) icke låter sig påvärkas av ngt ovidkommande l. icke kan förmås att göra våld på sin övertygelse o. d.; strängt oväldig l. objektiv l. redbar; äv. i utvidgad anv., övergående i bet.: obeveklig l. orubblig l. sträng l. rigorös o. d.; ofta med sakligt huvudord l. ss. adv. Omutlig redbarhet. Murberg FörslSAOB (1791). De tre / Omuteliga domare, / För hvilka slaf och kung skall ställas, efter döden. Leopold 2: 339 (1795, 1815). Omutligt rättsinne. 3SAH 4: 363 (1889). Befälhavarens omutliga lydnadskrav. SvD(A) 1919, nr 333 A, s. 7. Kalla omutliga siffror. Siwertz Varuh. 75 (1926).
Spalt O 903 band 19, 1950