| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
OM, prep. o. adv. ssgr (forts.; jfr anm. sp. 705):
2) i allmännare anv. Lindgren Stormän 48 (1894). Vad Platon slår sig fram till i Gorgias är den första omvärderingen av alla värden. Larsson Id. 30 (1908). Nya tiders vetenskapsmän .. älska att förneka och omvärdera. TurÅ 1915, s. 153.
(III 7) OMVÄRKA. (†) omdana, omskapa; göra om (ngt till ngt). En Son är oss nu gifwin / .. Hwilken oss arma stofft, som äro mull och jord / Omwärkar med sin krafft. Kolmodinus Gen. E 3 b (1659). Swab PVetA 1761, s. 14 (: omverkande, vbalsbst.). —
(II 1 c) OMVÄRLD. [efter d. omverden, t. umwelt] (i sht i vitter stil) den (yttre) värld l. värklighet som befinner sig (närmast) omkring ngn, (ngns) omgivning l. miljö; i sht i best. form. NordT 1892, s. 640. Hon önskade att så mycket som möjligt synas sig lik, så att inte växlingarna i hennes intresse för omvärlden skulle märkas alltför tydligt. Wägner Lagerlöf 2: 195 (1943). —
(III 1) OMVÄRNA. (numera föga br.; se dock slutet) omge (ngt) med värn o. d.; äv. i utvidgad anv., med saksubj.: värnande omge (ngn l. ngt). Dalin (1853). Den återställda jorden skall befolkas af de väsen, som den underjordiska borgen omvärnade. Rydberg Myt. 1: 293 (1886). En fiendtlig flotta kan väl då öfverraska oss i den alldeles oförsvarade Gillingeleden, .. lika bra som inför ett mindre väl omvärnat Oskar Fredriksborg. GHT 1896, nr 71, s. 3. särsk. (i vitter stil, numera mindre br.) bildl.: skydda l. vårda l. ägna sin omsorg åt (ngn l. ngt); jfr om, prep. o. adv. III 10. Wallin Rel. 4: 136 (1825). (Svensk-österrikiska föreningen) vilken tagit till sin uppgift att vårda och omvärna kulturella förbindelser mellan Sverige och Österrike. SvD(A) 1926, nr 48, s. 8. —
(III 7) OMVÄRPNING. zool. förnyad värpning av ägg (för ersättning av en förolyckad kull). FoFl. 1921, s. 173. Därs. 1937, s. 287.
OMVÄRVA, v.1, -else (†, L. Paulinus Gothus MonTurb. 231 (1629)), -ning (numera knappast br., Ekblad 430 (1764), Murberg FörslSAOB (1791)). (förr vanl. skrivet -hvärfva (-e-), stundom -uærfua. om- (åm-) 1541 osv. um- (vm-) 1541. — pr. sg. -ar c. 1765; sup. -at 1655) [fsv. umhværva, omgiva (ngt med ngt)]
1) (†; se dock a) till I 1, i förb. med prep. med: omge l. omsluta l. hölja (ngn l. ngt) med (ngt); stundom refl.: omge sig med (ngt). (I trädgården) omhwärfwes qwarteren med Plommon- Persiske och Körszbärsträn. Risingh LandB 35 (1671). (Jag) Skall tig med silfwer / Sittiande täckia, / Och ståndande tig / Med gull umhwerfwa. Verelius Herv. 163 (1672). Omhvärfva med en graf. Serenius (1734; under ditch, v.). Atterbom Minnest. 2: 73 (1840; refl.). särsk.
a) (i poesi l. vitter stil, numera bl. tillf.) med bestämning angivande ljus l. doft o. dyl. l. ngt rent abstrakt. Detta nådesken, huarmed .. (solen) oss omuærfuar. Wallenberg (SVS) 1: 10 (c. 1765). O hur omhvärfver du (dvs. havet) mig med sval och ren doft. Ekelund InCand. 14 (1905). (Småborgaren) hade snart omvärvt mig med en häxdans av ord. Gyllander Jönsson 30 (1917, 1925).
b) i uttr. omvärvd med ngt l. ngra, övergående i bet. 2: omgiven resp. omsluten l. omringad av ngt l. ngra. Förrädhelige Personer, som H. K. M. hadhe warit medh omhwerfd. Chesnecopherus Skäl Q 2 a (1607). Sochnen ligger i skogen och omhverfd medh bergh. VgFmT II. 1: 73 (c. 1670). Wij ärom omhwerfde medh Krijg på alla sidor. Spegel Oliw. A 3 b (1675); jfr a.
2) (i sht i vitter stil) till I 1: samla sig l. uppehålla sig l. befinna sig o. d. (i myckenhet) omkring (ngn l. ngt), (tätt) omge (ngn l. ngt); jfr kring-värva.
a) med personsubj.; ofta med tanke på fientliga avsikter: kringränna (ngn l. ngt). The vmhuerffde honom, och läto tagha wara på honom. Dom. 16: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: omringade de platsen). Då man om aftonen ej tänkte på annat, än lek och lust, blef hela Laget omhvärft af Hertigarnes krigsmän. Dalin Hist. 2: 354 (1750). Den trasiga barnskaran kom utlöpandes, och snart var modern så omhvärfd, att hon knappt kunde stå på benen. Almqvist Kap. 41 (1838). Ju mer England omhvärfdes af fiender, dess ifrigare (osv.). Odhner G3 2: 82 (1896).
b) med saksubj.; numera särsk. om eld, rök, vatten o. d.; äv. bildl., om ngt abstrakt, numera särsk. faror, frestelser, svårigheter o. d. Watnen vmhwerffde migh. Jona 2: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: Vatten omvärvde mig in på livet). En qväfvande rök omhvärfde hans anlet. Runeberg 1: 24 (1832). Faror oss omhvärfva. Geijer I. 7: 148 (1836). VFl. 1936, s. 93.
3) (†) till III 2 a, 4 a: kringvrida, kringsvänga o. d.; anträffat bl. ss. vbalsbst. -else o. -ning. Lyckohiwlets hastighe omhwerffwelse. L. Paulinus Gothus MonTurb. 231 (1629). (Lat.) Vertigo .. (sv.) Omvärfning. Ekblad 430 (1764).
4) (†) till III 9, om tid: löpa till ända. Fruchtsam ware dheras ächta Säng, för än åhret är omhwärft. 2Saml. 35: 229 (1665). —
(I 12 g, 25) OMVÄRVA, v.2 [efter t. umwerben] (†) i uttr. omvärva om giftermål, underhandla om giftermål. (E. XIV) acktade med det första hafwa sine fullkomlige Sändebud til Drottningen i Skottland och uppå sina wägnar låta omwärfwa hos Henne om giftermål. Tegel E14 54 (1612). —
(I 1, III 1) OMVÄVA, v.2 (förr vanl. skrivet -väfva) väva (ngt) omkring (ngt); förse (ngt) med ett vävt omhölje; nästan bl. (i vitter stil) oeg. l. bildl.: omgiva l. omspinna (ngt med ngt); äv. i uttr. omvävd av ngt, inramad av ngt, omspunnen av ngt. Hans hufvud obetäckt en panna röjde, / Höghvälfd och stolt, af rika lockar omväfd. Gumælius Engelbr. 172 (1858). Krinoliner, förfärdigade af fjedrar, med tråd eller garn omspunna eller omväfda. SFS 1885, nr 66, s. 26. De bistraste fakta omväver han med sin lekfulla stilkonst. NArgus 1930, s. 75. En nejd, omvävd av sägner. Östergren (1933). —
(I 1) OMVÄXA. (†) växa runt omkring (ngt). FörarbSvLag 5: 123 (1713). Gräs omväxte dess (dvs. källans) brädd. Adlerbeth Ov. 71 (1818). Atterbom LÖ 2: 368 (1827, 1854).
Spalt O 924 band 19, 1950