| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
OMYNDIG ω3~myn2dig, förr äv. OMYNDOG, adj.; adv. (mera tillf.) -T (Sturzen-Becker SvSkönl. 59 (1845; i bet. 2 b) osv.); förr äv. OMYND, adj.
1) (numera knappast br.) som saknar auktoritet, icke respektingivande l. sträng, slapp; jfr MYNDIG 2, 3. Omyndig Herre myndiggör sitt hus, / Sin tjenarflock och hvarje lydnadspligtig. Fahlcrantz 1: 74 (1846, 1863).
2) som icke uppnått lagstadgad myndighetsålder (o. därför saknar full rättslig handlingsförmåga) l. (om person som uppnått myndig ålder) som gm domstols beslut av särskilda skäl (t. ex. ålderdomssvaghet, sinnessjukdom, slöseri o. d.) förklarats sakna (full) rättskapacitet (o. därför ställts under förmyndare); äv. (numera bl. mera tillf.) med tanke på underårig persons särställning i straffrättsligt avseende; ofta substantiverat; jfr MYNDIG 4, ävensom MINDERÅRIG 1, UNDERÅRIG. RA I. 2: 378 (1569). Om någon öffuermaghe eller omyndige[r] varder beslagen med tyffveri, så miste hudena hemma. KyrkohÅ 1911, MoA. s. 111 (c. 1640). När den omyndige .. hafver fylt sina et och tiugu år, tå vare han myndig, och sin egen Man. PH 1: 305 (1721). Den, som är förklarad omyndig, må utan hinder därav själv sluta avtal om tjänst. SFS 1924, s. 490. — särsk. i utvidgad l. bildl. anv.
a) om ålder l. tidsskede i ngns liv o. d.: varunder ngn är omyndig; särsk. i uttr. under l. (ut)i (ngns) omyndiga år l. vid omyndiga år o. d. VgFmT II. 6—7: 115 (1587: uti). Under Carl XI:s omyndiga år. Malmström Hist. 1: 3 (1855). Vid omyndiga år. Östergren (1933).
b) (i sht i vitter stil) som saknar självbestämmanderätt l. (fulla) politiska rättigheter o. d.; äv.: som saknar mogenhet o. självständigt omdöme o. d., omogen; äv. om handling l. yttrande o. d.: som vittnar om bristande mognad o. självständighet; jfr MYNDIG 4 slutet. Tuderus Kiesewetter Log. 154 (1806). De politiskt omyndiga. 3SAH 9: 16 (1894). VLitt. 3: 538 (1902; om yttrande). De svårförstådda teorierna, omyndigt övertagna och framställda utan precision. SvLittH 2: 30 (1919).
c) (†) liten, oansenlig; om person l. sak; jfr 1, 3 b o. MYNDIG 3 b. Cavallin (1876). Landsm. VIII. 2: 38 (1891; fr. Skåne; om förh. på 1840-talet).
3) (†) som icke har giltighet, ogiltig, ogill, kraftlös; i sht i uttr. göra ngt omyndigt, göra ngt ogiltigt l. bryta (mot) l. upphäva l. återkalla ngt l. försätta ngt ur kraft o. d.; jfr MYNDIG 5. SvTr. 4: 28 (1522). Therföre kallom wj igen Och med thetta warth opna breff omynduge göre alle thee andre förlikningz breff. G1R 4: 9 (1527). Om någhor gör Herranom itt löffte .., han skal icke göra sijn ord omyndugh. 4Mos. 30: 3 (Bib. 1541). Schultze Ordb. 3174 (c. 1755). — särsk. i utvidgad anv., om person.
b) i uttr. omyndig till ngt, oduglig l. oanvändbar till ngt; jfr 2 c o. MYNDIG 1 a. Schroderus JMCr. 287 (1620).
2) till 2: egenskapen l. förhållandet att vara omyndig; äv. om tid varunder ngn är omyndig, omyndighetstid. 2SthmTb. 6: 17 (1578). Under de återstående åren af Kungens omyndighet. Leopold (SVS) II. 2: 132 (1793). särsk. (i sht i vitter stil) oeg. l. bildl.; särsk. om omogenhet l. osjälvständighet. LBÄ 7—8: 15 (1797).
Ssgr (till omyndighet 2): omyndighets-förklaring. i sht jur. handlingen att förklara ngn omyndig; vanl. konkretare, om domstolsbeslut varigm ngn förklaras omyndig; äv. oeg. l. bildl. CVAStrandberg 1: 355 (1862; bildl.). SFS 1924, s. 485 (konkretare).
-ålder. jfr omyndighets-tid; äv. bildl. Nordström Samh. 1: 101 (1839). Melin Pred. 3: 107 (1852; bildl.).
Spalt O 932 band 19, 1950