| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MYNDIG myn3dig2, förr äv. MYNDOG, adj. -are. adv. -T.
1) (†) som har (laglig) befogenhet l. som av ngn (för tillfället) erhållit befogenhet att göra l. att bestämma l. råda över ngt visst; som har fått fullmakt för visst (mera tillfälligt) uppdrag.
a) i sådana uttr. som vara myndig l. göra ngn l. sig myndig att göra ngt l. över l. uppå l. till ngt l. över l. om ngn o. d., ha resp. ge ngn befogenhet att göra ngt l. förfoganderätt över ngt l. rätt att fritt handla med ngn l. makt över ngn l. ngt resp. själv ta sig dylik rätt. At hi[n]ric bist[er]fels hustrues arffwi[n]ge haffde giort ho[nom] (dvs. Olof Svart) my[n]dog och mechtig at kræffia wt arffw[et] ept[er] he[n]ne. OPetri Tb. 6 (1524; uppl. 1929). Tu vilt .. haffve then Måns Gulle förmanett, att han icke gör sigh så myndigh opå then almeningh, som ligger ther han boor, ther han pläger felle både elger och annen diur effther sijn eghen villie. G1R 23: 63 (1552). (Edert gods) är icke retzligha idhart, vthan thet hörer idhar Herra j himmelen til, han haffuer idher thet handfångit, och giordt idher myndigha och mechtigha ther öffuer. LPetri 2Post. 196 b (1555). GFGyllenborg Vitt. 1: 117 (1762, 1795). Ogift qvinna, som fylt tjuguett år, vare myndig att sig och sin egendom sjelf råda och förestå. SFS 1884, nr 32, s. 1; jfr 4. jfr: Den var dristig, som först kallade Bössa på Latin Bombarda, .. Men det tyckes vara äfven så myndigt, at kalla Stop, Stopa. Sahlstedt Föret. 13 (1773).
b) om ngns sändebud l. representant o. d.: bemyndigad, befullmäktigad. Sa haffue verduge herre i for:na vestheras capitel flerom synnom hafft sin myndoge bud tiil mich om then for:na biscops tiendht. G1R 1: 35 (1522). Te bref ok myndoge sendningebwd som .. (kung Kristiern) skickade. Därs. 98 (1523). Tegel G1 2: 148 (1622). (Paulus hade hos galaterna) icke predikat såsom en myndig Gesandt från himmelen, utan såsom en människa. Ödmann StrFörs. 1: 298 (1799); jfr 2. särsk. i utvidgad anv., om ett befullmäktigat ombuds uppdrag o. d. G1R 26: 284 (1556). Stiernman Riksd. 418 (1594).
2) (utom i arkaiserande stil numera bl. tillf.) utrustad med den (allmänna) maktbefogenhet (inom ett visst värksamhetsområde) som följer med innehavet av ett visst ämbete, viss ställning o. d.; ofta o. numera nästan bl. (äv. oeg., utan tanke på visst ämbete osv.) i allmännare anv.: som har (en viss, särsk. stor) makt, mäktig, betydande; som har (stort) anseende l. (stor) auktoritet. Apg. 8: 9 (NT 1526). Han är så wäl wår befalningxman som tw, och myndugare än tw, för ty han haffwer befalning offwer alt sticted på presterne. G1R 6: 260 (1529). Joab .. en mächta myndig mann, af stort anseende, af stor slächt och anhang. Sahlstedt Hoffart. 19 (1720). Ser Verldsens Myndige! Frese Pass. 28 (1728). Allenast ett intet äro människors barn, myndiga herrar fåfänglighet. Psalt. 62: 10 (Bib. 1917); jfr språkprov 1541 under a. — jfr EGEN-, HÖG-, SJÄLV-MYNDIG. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. The myndighe fela ock. Psalt. 62: 10 (Bib. 1541). Myndigh, är intet mångtaaligh. Grubb 544 (1665).
b) (†) som har den maktbefogenhet som tillkommer en förmyndare, förmyndar-. Carl XI var (vid faderns död) .. blott 4 år, och sattes under en myndig Råd-Kammare. Gjörwell (o. Bergklint) Sam. 244 (1775).
c) (†) i fråga om anseende, auktoritet o. d. som grundar sig på något annat än världslig, politisk l. samhällelig maktställning: som har (stort) anseende l. (stor) auktoritet, betydande, framstående, duglig o. d. Läter osz nu höra, hwad thesse myndighe Theologi lära om Kyrkione eller Församlingen. Schroderus Os. III. 1: 303 (1635). De Män (som överheten skulle bemyndiga att vara svenska språkets vårdare) måtte fuller sjelfva vara möndige, lärde, förfarne och besynnnerligen underrättade om hvad andra förut skrifvit om detta Språket. SvMerc. 3: 1036 (1758).
e) (†) i utvidgad anv., om ngns ämbete l. gärning o. d. Schroderus Os. 1: 146 (1635). Det myndiga Jarlaembetet. Schönberg Bref 1: 128 (1772).
3) som uppträder på ett sätt som vittnar om makt o. auktoritet l. som anstår en mäktig, betydande person, som gör intryck av att vara mäktig l. betydande, som inger respekt o. tillit, som har pondus, befallande, bjudande, värdig; stundom nedsättande, betecknande att ngn uppträder på ett dylikt sätt, utan att äga motsvarande makt l. betydenhet; äv. om ngns sätt, utseende, min, röst, ton o. d. (Sv.) Myndigh (lat.) Excellens, clarus, grauis, conspicuus. Helsingius (1587); möjl. till 2. Schroderus Os. 2: 384 (1635). En myndig Vaktmästare med en yfvig peruque och dumdristig upsyn pålägger Er at tiga. Boding Mick. 36 (1741). Myndigt myndige gå; hvart steg tycks väga Ducater. Nicander GSann. 118 (1767). Myndiga som fjerdingsmän gingo .. (pojkarna) fram till oss. Sander (o. Flodman) 132 (1871). Läkarna hade den där myndiga och viktiga minen, som alltid betyder, att de äro fullständigt maktlösa. Siwertz Sel. 2: 76 (1920). Under den svarta peruken se vi ett allvarligt, myndigt, intelligensmedvetet filosofhuvud. SvD(A) 1929, nr 139, s. 26. — jfr BUK-, STOR-MYNDIG. — särsk.
a) (i sht i vitter stil) om yttrande, skrivelse, språk o. d.: som har karaktären av en mer l. mindre skarp befallning, uttalad med resp. hållen i en skarp, sträng, fordrande ton; bjudande; kraftfull; värdig o. d. Ther skäl och beuisning skulle frambäras, kommer tu fram med stoor och myndig ord. LPetri Wijgd. A 4 b (1538). At samma (bibel-)Öfversättning skulle i så ren, myndig och lämpelig Svenska utgå, som i möjeligaste måtto bibehölle magten och eftertrycket af Original-Språket. Wallquist EcclSaml. 1—4: U 3 b (1790). Få ord och fyndiga äro bättre än m(ån)ga och myndiga. Granlund Ordspr. (c. 1880). Hans brev äro väl myndiga och stränga, men när han kommer själv, uppträder han utan kraft. 2Kor. 10: 10 (Bib. 1917).
b) (i sht i vitter stil) i oeg. l. bildl. anv., om sak o. d. (jfr a); stundom övergående i bet.: mäktig, imponerande. (Skogsparkens) myndige hällar och trumpna klyfter. Dalin Arg. 1: 300 (1733, 1754). Touchen (i N. N:s målning) är bred och myndig, färgen stark och kompositionerna enkelt åskådliga. SvD(A) 1932, nr 316, s. 6.
4) [jfr 1] som själv har rätt att bestämma över o. har att ansvara för sina handlingar o. sin egendom, som har nått den ålder (o. mogenhet) då hans (hennes) handlingar tillmätas full rättsvärkan, som uppnått lagstadgad myndighetsålder (o. icke är förklarad omyndig); äv. oeg., om ålder; numera företrädesvis med tanke på civilrättsliga förhållanden, utom i ssgr l. med förklarande bestämning endast mera tillf. i fråga om straffrättsliga förhållanden l. politiska rättigheter. Förklara ngn (för) myndig. Komma till, uppnå o. d. myndig ålder, förr äv. (sina) myndiga år. En svensk medborgare blir (sedan 1721) myndig vid 21 års ålder. SthmTb. 21/6 1578. När Hennes Maij:tt kommer till sine myndige åhr. RP 6: 198 (1636). Wid alla missgierningsmåhl och saker, bör den hållas wara myndig, som fylt sina 15 åhr, och wara allmän lag till straffet undergifwen. FörarbSvLag 3: 5 (1712). Uti Riksdagsmanna- och Electors-val må ingen deltaga eller til Elector väljas, som icke är til myndiga år kommen. RO 1810, § 18. Den Gladstoneska röstreformen av år 1884, som gjorde i runt tal en och en halv million engelsmän till myndiga medborgare. Hellström RedKav. 142 (1933). — jfr FULL-, O-, STRAFF-, TINGS-MYNDIG. — särsk. oeg. l. bildl.; särsk.: som har nått en viss grad av mogenhet o. självständighet. Kolmodin QvSp. 2: 118 (1750). En andligen myndig menniska. Verd. 1887, s. 89. Om den naturliga människan inom oss bara i lugn och ro får växa sig myndig och utveckla sina möjligheter (osv.). DN(A) 1930, nr 38, s. 6.
5) (†) om sak: som äger (laglig) giltighet, giltig; godkänd o. stadfäst l. auktoriserad av vederbörande myndighet, officiellt antagen; som har stort anseende l. auktoritet, auktoritativ; som man kan rätta sig efter l. följa. OPetri Tb. 24 (1524; uppl. 1929). Hwilken rætt them wtaff sagdt j for:ne maatthe wij med thetta wortt öpna breff gille, myndeg och stadfæst göre. G1R 2: 121 (1525). (Att man icke) gör (kyrko-)fädernas skriffter lijka myndighe och goda medh Gudz .. Ordh. KOF 1: 195 (1575). S. konung Göstafz testamente som af rijksens ständer är authoriserat och myndigt giordt. Gustaf II Adolf 168 (1617). The äldre, myndige och öfwer alt wedertagne psalmerna. Swedberg Schibb. 104 (1716). En myndig och tilförlåtlig Ord-bok till allmän efterrättelse. Sahlstedt CritSaml. 123 (1759). Rosenstein 1: 142 (1790). — jfr O-MYNDIG.
-VORDEN, p. adj. (i vitter stil) som blivit myndig; äv. bildl. Franzén Skald. 7: 79 (1840; i bild). SvD(A) 1926, nr 343, s. 23.
Spalt M 1705 band 17, 1945