Publicerad 1950   Lämna synpunkter
O- ssgr (forts.):
ONYANSERAD, p. adj. om sak: som har en dominerande egenskap som icke (nämnvärt) modifieras av några därifrån avvikande drag; i sin helhet beskaffad på ungefär samma sätt; som saknar nyanser l. skiftningar; icke nyanserad; om uppfattning l. omdöme o. d.: som vittnar om brist på blick för mångfalden l. variationerna hos den sak resp. de skiftande egenskaperna hos den person varom det är fråga, ensidig; om röst: som icke ger uttryck åt olika stämningar; stundom äv. om person, i sådana uttr. som vara onyanserad i sina omdömen. Levertin 23: 153 (1895). Kuylenstierna-Wenster Ber. 70 (1898; om röst). Medeltidens kvinnosatir är grov och onyanserad. Schück AllmLittH 3: 233 (1921). Hagberg VärldB 9 (1927; om omdöme). Onyanserad beundran. SDS(A) 1932, nr 174, s. 7. 3SAH 50: 51 (1940). —
ONYFÖDD, p. adj. (†) motsv. nyfödd 2 slutet: som icke är (i religiös mening) född på nytt. Schroderus Os. III. 1: 277 (1635). KyrkohÅ 1910, MoA. s. 63 (1738). —
ONYKTER.
1) motsv. nykter 2: märkbart alkoholpåvärkad, berusad. SödermLT 1894, nr 69, s. 3.
2) (mera tillf.) motsv. nykter 3: som missbrukar rusdrycker, ”supaktig”; äv. om levnadssätt o. d.: som präglas av spritmissbruk; ngn gg äv. om lokal: där spritmissbruk förekommer. Rudin OrdUngd. 1: 116 (1894).
3) (tillf. i religiöst spr.) motsv. nykter 5: icke andligen vaken, andligen förvillad. Billing Betr. 19 (1906).
4) motsv. nykter 6: värklighetsfrämmande o. alltför fantasifull l. överspänd, som är (l. utmärker) en fantast. Beskow Pred. 305 (1901). Onyktra kultursvärmare. Norström Masskult. 45 (1910).
Avledn.: onykterhet, r. l. f. särsk.
1) till 1. UNT 1894, nr 612, s. 2.
2) till 2. Schroderus Os. 1: 414 (1635).
3) till 4. VerdS 152: 20 (1907). —
ONYTT, adj. (o- 1539—1731. u- 1546) [fsv. onyter] (†)
1) om person: som icke duger ngt till, som icke gör ngn nytta. Thet myckle unytthe folk, som hvarsken köpenskap eller embter bruka (dvs. icke äro köpmän, hantvärkare l. ämbetsmän l. dyl.) RA I. 1: 494 (1546).
2) om sak: oduglig, oanvändbar, värdelös; anträffat bl. i uttr. göra ngt onytt, göra ngt till ngt onytt o. d., fördärva l. förstöra ngt. NorrlS 1—6: 354 (1539). Sitt goda .. förslösa eller til någon ting onytt giöra. Schmedeman Just. 477 (1667). (Om ngn arrestant) förderfwar, och giör onytt. SthmStadsord. 2: 374 (1714). FörarbSvLag 6: 163 (1731). Anm. Med avs. på en möjl. föreliggande ssg till detta ord se onyttig anm. sp. 991.

 

Spalt O 988 band 19, 1950

Webbansvarig