| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
ONÄMNBAR3~02, äv. 3~20. (-nämn- 1805 osv. -näm- 1861—1900) eg.: som icke kan l. får nämnas, vars namn man icke kan l. får l. vågar säga l. uppge.
1) (†) i vissa beteckningar för Gud o. himmelriket; jfr 2, 3.
a) i uttr. den onämnbare o. d., om Gud; jfr onämnelig 2. Valerius 1: 1 (c. 1850). Styrka skänk, du O-nämnbare, / Åt mitt arbete, min bön. Östergren Dikt. 124 (1871). Wirsén Dikt. 158 (1876).
2) (i vitter stil, numera mindre br.) som är svår att närmare ange l. definiera l. beskriva, obestämd, odefinierbar, diffus; jfr namnlös 7 a. Onämnbara aningar. MoB 7: 41 (1805). En hög brant trappa af onämnbar färg. Ljunggren Resa 13 (1871). Det innersta i .. (Tegnérs) sång, .. detta onämnbara, som förråder sig i språkbehandlingen. 2SAH 58: 9 (1882). Snoilsky Goethe Vis. 77 (1901).
3) (i vitter stil, numera mindre br.) outsäglig, utan like, sällspord, enastående; äv.: ryslig, ohygglig; jfr namnlös 7 b. Den .. onämnbart intagande brudtärnan. Carlén Klein 165 (1838). Paradisets onämnbara fröjder. Strindberg TjqvS 4: 80 (1876). O-nämnbar fasa. Wikner Pred. 342 (1877). Lagerlöf Top. 129 (1920).
4) (numera knappast br.) svår att uppskatta l. ange i fråga om storlek l. antal o. d.; oräknelig; mycket stor; jfr namnlös 8. Att .. (vegetationen) under onämnbara åldrar haft helt annan gestalt och lynne, än den nuvarande. Fries BotUtfl. 1: 182 (1843). Rydberg Sägn. 50 (1874).
5) i eufemistisk anv.: som det icke passar sig att nämna vid dess rätta namn.
a) [efter fr. inexpressibles i motsv. anv.] (vard., skämts.) i pl., om benkläder (numera i sht underbenkläder); särsk. i uttr. ngns, ett par onämnbara o. d. Båda herrarne buro .. symmetriska onämnbara. Backman Dickens Pickw. 2: 432 (1871). Dessa onämbara .. (ha) burits af (helgonet). Kjellberg 50-Styck. 47 (1892).
b) (mera tillf.) i vissa uttr. som sammanhänga med förrättande av naturbehov. Ett onämnbart käril. Liljecrona RiksdKul. 551 (1841). Onämnbar orenlighet. Siwertz Sel. 2: 163 (1920). För onämnbara ändamål avsedda uthus. Östergren (1934). —
1) (†) som icke fått ngt namn, som saknar namn. Lindfors (1824). särsk. [jfr fr. artère innominée, nylat. arteria anonyma] med. i uttr. onämnda artärerna, om två från aorta i närheten av hjärtat utgående artärer. VerdS 130: 40 (1905).
2) (numera föga br.) vars namn är okänt; som icke uppgivit sitt namn, som önskar vara okänd; anonym. Balck Es. 53 (1603). Historiska taflor. .. Onämnd (utställare). ExposSlöjdprodSthm 1847, s. 94. En skrift af onämnd man / Om sista Finska striden. Runeberg 2: 11 (1847). Östergren (1934).
3) vars namn man icke uppgivit, icke namngiven. Dähnert (1784). Gottfrid hade .. anklagat vissa, onämnda personer att ha tagit mutor. Hellström Storm 220 (1935).
4) (numera bl. tillf.) icke omtalad l. omnämnd l. berörd o. d. Emedan en är onemd, så är han oskemdh. SvOrds. A 5 a (1604). I 1669 års Stadga är detta förbud onämndt. Wallquist EcclSaml. 1—4: 542 (1790). Östergren (1934). särsk.
a) (†) i uttr. låta l. lämna ngt onämnt, underlåta att nämna ngt, icke nämna ngt. Rålamb Resa 14 (1658, 1679). Man lemnar alla hennes dåliga sidor onämnda. Knorring Cous. 1: 7 (1834).
b) i det efter sitt huvudord ställda attributiva uttr. nämnd och (l. eller l. såväl som) onämnd, (både) den som (här ovan) nämnts o. den som icke nämnts. G1R 13: 245 (1541). Wele wij .. allom, .. högre och nedrigere .. och alle andre, nembde och onembde .. befallat hafwa, att (osv.). Schmedeman Just. 87 (1590). VDAkt. 1653, nr 249.
c) (†) i n. sg., inledande en satsförkortning: för att icke nämna; bortsett från. Schück VittA 3: 313 (i handl. fr. 1693). Intet af knäpp eller knystande hördes, / .. Onämdt en höna med ungar. CFDahlgren 2: 214 (1842).
5) (†) om post i räkenskaper o. d.: ospecificerad. Onembde Partzeler (ha levererats för) .. 29994 (daler silvermynt). KlädkamRSthm 1645, s. 10 b. Därs. 1666, s. 238. —
1) (†) eg.: vars namn man icke kan uppge; övergående i bet.: som man icke har (riktigt) reda på, som man icke kan redogöra för; jfr 3, 4. Själens sjukdomar .. i alla deras för oss onämneliga gradationer. Wulf Köppen 2: 428 (1799).
3) (i vitter stil, numera föga br.) obeskrivlig, outsäglig, enastående, sällspord; äv.: ohygglig; äv. övergående i bet.: ljuvlig, underbar, salig; äv.: som man icke kan ange l. definiera, dunkel, sällsam, diffus; jfr namnlös 7. Onämnelig en längtan drager mig / Tillbaks till barndomshemmet. Almqvist Amor. 204 (1822, 1839). Onämnelig förtjusning. Nicander Hesp. 41 (1835). Rydberg Sing. 94 (1876). En dröm min själ förvirrar med onämnelig magi. Dens. Dikt. 1: 77 (c. 1876, 1882). Östergren (1934).
4) (†) som man (av anständighetsskäl l. på grund av att ngt bör hemlighållas o. d.) icke kan omtala l. säga l. nämna. Dhe alldra fuuhleste (öknamn) (: som för höfligheet schull onämbnelige äre:). VDAkt. 1680, nr 34. Leopold 5: 493 (c. 1820). —
ONÄPST, p. adj. [fsv. onäfster]
1) (†) som icke blivit utsatt för hotelser l. påtryckningar l. tvång? Hon (bekände) otwingat och onäffst att hon war haffuande. VDAkt. 1652, nr 144.
2) (i skriftspr., numera bl. mera tillf.) som icke blivit straffad, som icke utsatts för straff l. näpst l. efterräkningar; förr äv.: ohämmad, ohejdad, otyglad; äv.: som icke blivit tagen i upptuktelse; om handling l. förhållande o. d.: som icke medfört straff l. efterräkningar l. anmärkningar (för ngn), som fått opåtalt utföras resp. fortgå; särsk. i uttr. göra ngt onäpst, göra ngt utan straff l. efterräkningar l. bakslag o. d. L. Paulinus Gothus Ratio 90 (1617; möjl. till b). I Krijg får man intet bryta 2. gånger onäffst. Grubb 378 (1665). Munckarne regerade onäpste (vid Luthers framträdande). Brask Pufendorf Hist. 419 (1680). Ödmann StrFörs. II. 1: 3 (1803; om våldsamheter). Jag skall visa att man inte onäpst narras med mig. Remmer Fanchon 74 (1820). Saker .. som ingen onäpst hade sagt på de sista trettio åren. Edqvist OsynlSt. 292 (1944). särsk.
a) (i högre stil, numera bl. arkaiserande, mera tillf.) i sådana uttr. som (icke) bli l. slippa onäpst (förr äv. onäpst om ändan), (icke) undgå l. (und)-slippa straff l. efterräkningar osv.; om handling l. förhållande o. d.: (icke) företas resp. fortgå opåtalt l. utan straff osv.; äv. i uttr. (icke) låta ngt bli l. förbli l. vara (äv. passera) onäpst, (icke) lämna ngt ostraffat osv.; äv. i uttr. (icke) lämna l. släppa ngn l. ngt onäpst, (icke) underlåta att straffa ngn osv. resp. att ge straff för ngt. FörsprSalB (Bib. 1541). Läta syndena wara onepsta. LPetri 3Post. 115 b (1555). Peder .. slepthe honom onäpstan. UpplDomb. 5: 32 (1569). Slippa onäpster om ändan. Hallenberg Hist. 2: 720 (cit. fr. 1613). (Eunuckerna) lemna .. icke (sina lärjungar) onäpste för ett lijtet fehl. KKD 5: 345 (1711). Vår dierfhet torde .. eij blifva onäpst. Fennia XVI. 2: 78 (1746). En .. riksdagsman, som .. aldrig låter någonting dåligt passera onäpst. De Geer Minn. 2: 106 (1892). Risberg HorSat. 27 (1922).
b) (†) ss. adv.: utan straff l. efterräkning l. (skarp) anmärkning; äv.: utan bakslag l. svåra konsekvenser o. d. Schroderus Os. 1: 366 (1635). Att .. (våra trupper) onäpst eij kunde anfallas. KKD 6: 145 (1708). Adlerbeth Ant. 1: 152 (1789).
Spalt O 999 band 19, 1950